VINST-projektet drivs av Barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) i Uppsala län tillsammans med Riksförbundet Attention. Projektet bedrivs i samarbete med kommunerna i Uppsala län, Barnhälsovården, den öppna barnsjukvården samt Barn- och ungdomshabiliteringen. Projektet startade den 1 september 2005 och drivs med stöd från Allmänna arvsfonden.
VINST står för Vardagsnära insatser på tre nivåer till barn och ungdomar med neuropsykiatriska funktionshinder och deras familjer.
Genom projektet vill vi förbättra våra insatser i Uppsala län för att ge barn och ungdomar som har inlärningssvårigheter och beteendeproblem med neuropsykiatrisk bakgrund en bra start i livet.
Självhjälp på vägen
VINST och Riksförbundet Attention har tillsammans tagit fram en internettjänst med information om neuropsykiatriska funktionshinder hos barn och ungdomar. Tjänsten riktar sig till föräldrar, barn, ungdomar, skolpersonal och vårdpersonal. Vi inriktar oss speciellt på diagnoserna ADHD, autism, Aspergers syndrom, bipolär sjukdom, OCD och Tourette. Vi vill öka förståelsen för neuropsykiatriska funktionshinder genom att sprida inte bara fakta utan också levande berättelser från de med neuropsykiatriska funktionshinder och deras anhöriga.
Sidan hittar du på adressen www.sjalvhjalppavagen.se
För att komma direkt till en enskild diagnos kan du använda följande länkar:
ADHD (www.sjalvhjalpadhd.se)
Aspergers syndrom (www.sjalvhjalpasperger.se)
Autism (www.sjalvhjalpautism.se)
Bipolär sjukdom (www.sjalvhjalpbipolar.se)
OCD (www.sjalvhjalpocd.se)
Tourettes syndrom (www.sjalvhjalptourette.se)
Vi efterlyser dina tips och råd till andra. Dela med dig av dina erfarenheter och hjälp andra att lyckas lika bra som du! Se till att andra inte behöver göra om samma misstag! Har du tips på vad andra bör undvika? Vilka informationsmaterial, böcker filmer har hjälpt dig och din familj? Vilka hjälpmedel finns som är bra? Vad fungerar av det som samhället erbjuder? Vilken behandling har du goda erfarenheter av?
Läs mer om arbetet med självhjälp på vägen här
Skicka e-post till
ola.pelling@akademiska.se eller
birgitta.dahl@handikapp-uppsala.c.se
Eller skriv till oss på adressen:
Vinstprojektet
Barn- och Ungdomspsykiatri
Akademiska sjukhuset, ing 92
75185 Uppsala
MIV – Metoder I Vardagen
Är utbildningsprogrammet ett effektivt hjälpmedel för föräldrar och lärare till barn med ADHD? Sammanfattande utvärderingsrapport av MIV – som ges parallellt till barnets föräldrar och lärare.
MIV är ett utbildningsprogram som ges parallellt till föräldrar och lärare till barn med ADHD. Det har nu utvärderats för att undersöka om föräldrar och skolpersonal genom att delta i utbildningen får en adekvat hjälp att hitta bättre strategier i vardagen. Vi undersökte bl.a. om lärares och föräldrars syn på barnets beteende och svårigheter förändrades i positiv riktning, och om barnets egen syn på sig själva förändrades när föräldrar och lärare hade deltagit i utbildningen.
Grupperna för föräldrar träffades 10 gånger och lärargrupperna 8 gånger. Den första träffen var gemensam. Innehållet i träffarna handlade t.ex. om att få kunskap om barnens svårigheter samt problemlösningsträning och kommunikationsträning. Deltagarna fick hemuppgifter som diskuterades vid nästa träff. I undersökningen ingick 3 grupper från Uppsala och en grupp vardera från Tierp, Bålsta och Enköping.
Hur gick vi tillväga?
Alla föräldrar som deltog hade godkänt att vi på ett slumpmässigt sätt fick fördela hälften till en grupp som fick gå i utbildning och hälften till en grupp som fick vänta en termin på att gå i grupp (kontrollgrupp). Vi såg till (genom s.k. matchning) att det var lika många flickor som pojkar i båda grupperna och att åldersfördelningen var lika.
Uppgifter från föräldrar, lärare och barn samlades in vid tre tillfällen genom att man fick svara på frågeformulär innan utbildningen startade, efter utbildningens slut, och som en uppföljning 3-4 månader därefter. Frågorna till föräldrar och lärare handlade bl.a. om hur man såg på barnets beteende, både staka sidor och svårigheter, om vardagsproblem och problemsituationer i hemmet och i skolan. Barnen fick svara på frågor om hur de såg på sig själva ur flera synvinklar, och hur de uppfattade sin skolsituation.
Resultaten grundar sig på svar från en förälder och en lärare per barn. Vi valde ut den förälder som barnet bor hos, som hade ett högt deltagande i undervisningen och som hade besvarat flera enkäter. På samma sätt valde vi ut en lärare som hade regelbunden kontakt med barnet i skolan, som hade deltagit många gånger och besvarat flera enkäter. På så sätt fick vi uppgifter från föräldrar till 70 barn och från lärare till 77 barn. Resultaten nedan bygger på deras svar.
Vilka var med?
Grupperna var vid undersökningens början lika i alla avseenden vi undersökte. 85 % var pojkar och barnen var i genomsnitt 11 år gamla. Nästan alla barn hade diagnosen ADHD (dvs aktivitets- och uppmärksamhetsstörning) och mer än 80 % fick medicin för dessa problem. Av föräldrarna var ca 80 % mammor och bland lärarna var ca 50 % barnets klasslärare.
Hade utbildningen effekt?
Ungefär 30 % av barnen uppfyllde enligt lärare och föräldrar specificerade kriterier för ADHD och ungefär 40 % ansågs av båda grupperna uppfylla kriterier för ODD, vilket innebär allvarliga problem med trots och normbrott. När föräldrarna som gått på utbildning besvarade den tredje enkäten hade andelen barn som uppfyllde kriterierna för både ADHD och ODD sjunkit betydligt, däremot var det inte någon skillnad i kontrollgruppen.
Utifrån lärarnas svar kan man inte se motsvarande förbättring. Men, när vi jämförde svaren från de lärare som i början ansåg sig mest belastade av konflikter med barnet och som hade dålig kontroll över barnets situation i skolan, fann vi att just för dessa lärare hade utbildningen haft viss effekt. De tyckte att barnens trotsproblem (ODD) hade minskat avsevärt, medan lärare med jämförbart hög belastning i kontrollgruppen inte tyckte att det var någon skillnad. Utbildningen hade alltså haft effekt för de mest belastade lärarna.
Föräldrar och lärare bedömde barnets problem och styrkor i olika avseenden. Enligt föräldrar som gått i utbildning minskade hyperaktiviteten, barnets känslomässiga problematik och den totala problembelastningen, när vi jämförde utgångsläget med den sista enkäten. Motsvarande jämförelser för lärarna visar att de som gått i utbildning ansåg att barnens känslomässiga problematik hade minskat. För kontrollgrupperna var det inga förändringar.
Högt belastade lärare i utbildningsgruppen ansåg att barnen blev bättre socialt anpassade efter utbildningen, att konflikterna med barnet minskade och att vardagsrutinerna fungerade bättre vid uppföljningen. I kontroll-gruppen var det inga skillnader.
När vi tittade på de barn som själva ansåg sig ha mest problem med ängslan och nedstämdhet fann vi att just för denna grupp tyckte lärarna i utbildningsgruppen att det totala antalet problembeteenden, barnets inåtvända/känslomässiga problematik, och antalet konflikter med barnet hade minskat. I kontrollgruppen hade motsvarande grupp däremot ökat något i problemnivå på dessa tre mått vid uppföljningen. Barnets bedömningar av sig själva var stabila över de tre mätningarna och det fanns inga skillnader mellan grupperna.
Eftersom en av grundidéerna med MIV är att både föräldrar och lärare samtidigt ska delta i utbildningen ville vi speciellt studera denna grupp (45 barn). Resultaten visar att styrkan i de förändringar som vi kunde mäta ökade. Detta tyder på att man får den bästa effekten av utbildningen när föräldrar och lärare kan delta i parallella grupper.
Vad tyckte föräldrar och lärare om utbildningen?
Både föräldrar och lärare var i stort sett mycket positiva i sina utvärderingar av utbildningen, och man hade höga förväntningar från början. Ungefär en tredjedel av föräldrarna var inte helt nöjda med den hjälp de fått i att hantera konkreta situationer med barnet, man efterlyste mer praktisk träning i detta och många hade också önskat sig längre och fler träffar. Ungefär lika många lärare tyckte inte att de fått tillräcklig kunskap för att kunna bemöta barnet bättre. Det här är exempel på områden där utbildningen kan förbättras och utvecklas.
MIV ger goda effekter hos de som hade tyngst belastning i både hem- och skolmiljön
Föräldrar och lärare som deltagit på utbildningen Metoder i Vardagen har på en rad punkter förändrat sin syn på barnets problematik. De ser positiva effekter på barnens kärnproblematik men även på problem av mer inåtriktad karaktär. Detta är speciellt tydligt när både föräldrar och lärare till samma barn har deltagit på utbildningen. Förändringarna är större i hemmiljön än i skolan. I skolmiljön är de tydligast för de lärare som själva upplever sin lärarroll som tyngst. Förändringarna är också tydligare när vi jämför utgångsläget med den uppföljning som gjordes ca 3 månader efter avslutad utbildning. Detta kan bero på att det kan ta en tid att träna och att lära sig att använda nya strategier, samt att detta går lättare i hemmiljön än i skolan där alla omgivande faktorer är svårare att kontrollera.
Ladda hem rapporten i sin helhet här:
Metoder i Vardagen Slutrapport