Att leva nära någon med tvångssyndrom

Anhöriga som lever nära någon med tvångsproblem har ofta misstänkt att något är fel under en längre tid, innan en läkare eller psykolog ställt diagnosen tvångsproblem (OCD). Man kan ha bekymrats över att den anhörige till exempel reagerat starkt på smuts, sjukdom, ”felställda” föremål eller ställt oroliga frågor om och om igen. Eller att personen har börjat smyga med konstiga saker i hemmet, tillbringat extremt mycket tid i badrummet eller undviker umgänge.

När en person fått sin OCD-diagnos faller många saker på plats. Man förstår varför personen gör till synes meningslösa handlingar för att slippa känna sig äcklig, smutsig eller orsaka obehag eller katastrofer för andra.

Normalt beteende eller tvångsproblem?

Om du är osäker på om din anhörige har tvångsproblem kan det vara svårt att veta när man ska söka hjälp. När tvångshandlingar börjar ta mer än en timme om dagen att utföra, när tvångsproblemen skapar upprepade konflikter och svårigheter i familjen kan det vara idé att söka hjälp. Det gäller också när skola, arbete eller socialt umgänge försvåras.

I de flesta fall kan en erfaren behandlare utan svårighet känna igen tvångsproblem. Inom såväl barn- och ungdomspsykiatri som vuxenpsykiatri finns det specialister som både ställer diagnos och erbjuder behandling. Ett första steg mot förändring är ändå att söka hjälp hos sin läkare för att bedöma allvaret i problematiken.

Behandlingsutbud

Det finns effektiv hjälp att få, i form av specifika läkemedel och en specifik psykologisk behandlingsmetod inom KBT (kognitiv beteendeterapi) som kallas för exponering med responsprevention. De här båda behandlingssätten (läkemedel och KBT), var och en för sig eller i kombination, ger god hjälp till de flesta.

En viktig del i behandling är så kallad psykoedukation. Med det menas att den som har OCD lär sig mer om vad diagnosen innebär. När man får mer kunskap om och förstår varför olika saker och situationer känns svåra blir det lättare att hantera dem.

Även anhöriga behöver stöd och utbildning. Som anhörig blir man ofta indragen i olika tvångshandlingar och det är viktigt att få verktyg för att hantera tvångsproblemen på ett konstruktivt sätt.

Vad kan anhöriga göra?

Det kan handla om att anhöriga upphör med ”framtvingade” ritualer kring exempelvis måltider och tvätt. Den som har OCD vill ofta, om och om igen, bli lugnad av sina anhöriga att saker står rätt till. Den oron ska bemötas med andra metoder än upprepning av samma svar. Exempelvis kan den anhöriga svara ”jag vet inte”, ”kan vi testa?” eller ”jag tror du klarar detta själv”. Anhöriga måste signalera att de tror att personen är kapabel att utmana sin rädsla för att på sikt minska ångest och öka livsutrymmet, för sig själv och andra. Naturligtvis finns det inget standardsvar eller någon handling som är ”rätt” i alla lägen. Det gäller att i förväg komma överens om vad ett nytt förhållningssätt kan innebära. Det handlar om att hålla sig lugn och saklig och att hålla fast vid att gamla sätt att hantera tvång har skapat problem. Att som anhörig vara neutral, uppmuntrande och lyhörd är oftast den bästa hjälpen för alla.

Beröm för små steg i rätt riktning och uppmuntran när det tar emot bidrar till lyckade resultat.

Att förändra tvångsproblem kräver mod och beslutsamhet från båda parter. På sikt ger det goda möjligheter till ett bättre liv.

Faktagranskat av:
Sandra Bates, leg psykolog/psykoterapeut, KBT i utveckling, Uppsala.

Den här texten uppdaterades 2019-11-05.
Senaste version av texten, tillsammans med eventuella lästips och länkar, hittar du på Infotekets webbplats. 

Version: 2019-11-05

---------------------

Faktatexten får skrivas ut, kopieras och spridas fritt till intresserade. Den får däremot inte säljas eller publiceras i andra sammanhang utan tillstånd från Infoteket om funktionshinder.