Att leva nära någon med tvångsproblem

Anhöriga som lever nära någon med tvångsproblem har ofta varit medvetna om att något är fel under en längre tid, innan någon ställer diagnosen tvångsproblem ( eller OCD, som är den engelska förkortningen för obsessive-compulsive disorder). Det kan vara föräldrar som överrumplas av ett barn som reagerat starkt på smuts, sjukdom, "felställda" föremål eller oroliga frågor som upprepas om och om igen. Den kan vara ens partner som börjar smyga med konstiga saker i hemmet, fastnar i badrummet eller uteblir från utflykter.

När diagnosen har ställts faller många saker på plats och man kan se att tillsynes meningslösa handlingar genomförs för att individen ska slippa känna sig äcklig eller för att undanröja risken att någon i familjen ska bli sjuk eller dö.

Normalt beteende eller tvångsproblem?

Om du är osäker på om din anhörige har tvångsproblem kan det vara svårt att veta när man ska söka hjälp. När tvångsproblem börjar ta mer än en timme om dagen att utföra, när de skapar upprepade konflikter och svårigheter i familjen eller när skola, arbete eller socialt umgänge försvåras kan det vara idé att väcka frågan om att söka hjälp.

I de flesta fall är det inte svårt för en erfaren behandlare att känna igen tvångsproblem. Inom såväl barn- och ungdomspsykiatri som vuxenpsykiatri finns det specialistenheter som både ställer diagnos och erbjuder behandling. Ett första steg mot förändring är att ta ett samtal med en utomstående för att bedöma allvaret i problematiken.

Behandlingsutbud

Det finns effektiv hjälp att få, i form av specifika läkemedel och en specifik psykologisk behandlingsmetod inom KBT (kognitiv beteendeterapi) som kallas för exponering och responsprevention. Dessa två metoder var och en för sig eller i kombination, hjälper merparten av de som söker hjälp. För barn och ungdomar är det vanligt att anhöriga får mer information om problemet och förslag om hur de kan bidra till behandlingen. För vuxna är det viktigt att själv få bestämma de anhörigas roll. Många runt omkring blir dock indragna i olika tvångshandlingar och det kan det vara bra för dem att få förslag hur man kan hantera tvångsproblem på ett mer konstruktivt sätt.

Vad kan anhöriga göra?

Det kan handla om att anhöriga upphör med speciella ritualer kring måltider, tvätt, bilfärder, med mera. Upprepade frågor från den drabbade i syfte att få försäkring ska bemötas med andra metoder än upprepning av samma svar, om och om igen. Exempelvis kan den anhöriga svara "jag vet inte" "kan vi testa?" eller "jag tror du klara detta själv". Anhöriga måste signalera att de tror att individen är kapabel att utmana sin rädsla i behandlingssyfte för att på sikt minska ångest och öka livsutrymmet, för sig själv och andra. Naturligtvis finns det inget standardsvar eller någon handling som är "rätt" i alla lägen. I stället gäller det att i förväg komma överens om vad ett nytt förhållningsätt kan innebära. Det gäller att hålla sig lugn och saklig, men ändå hålla fast vid att gamla sätt att hantera tvång har skapat problem. Att förändra tvångsproblem kräver mod och beslutsamhet från båda parter men på sikt ger det goda möjligheter till ett bättre liv.

För de flesta terapeuter är det naturligt att bjuda in anhöriga för information och rådgivning. Om den som har tvångsproblem är villig kan anhöriga understödja behandlingsinsatser på ett mycket konstruktivt sätt. De familjer som lyckas bäst är de som varken är överdrivet fientliga och kritiska eller överdrivet tillmötesgående i sin anpassning till tvångsproblem. Att vara neutral, uppmuntrande och lyhörd är oftast den bästa hjälpen för alla. Beröm för små steg i rätt riktning och uppmuntran när det tar emot bidrar till lyckade resultat.

Författare: Sandra Bates, leg psykolog/psykoterapeut, KBT i utveckling, Uppsala.

Faktagranskat av: Bengt Andersson, psykolog vid barn- och ungdomspsykiatrin, Akademiska sjukhuset.

Version: 2010-11-15

---------------------

Faktatexten får skrivas ut, kopieras och spridas fritt till intresserade. Den får däremot inte säljas eller publiceras i andra sammanhang utan tillstånd från Infoteket om funktionshinder.