Expansion i verksamheten och politiskt maktskifte efter 28 år

Länkarna nedan leder till olika avsnitt i texten. Genom att klicka på en länk kommer du direkt till det avsnitt i texten som intresserar dig.

Politik och ledning

Sjukvård

Social verksamhet

Utbildning

Kultur

Fritid och naturvård

Kommunikationer

Näringsliv och sysselsättning

Personal

Ekonomi

Val till första kammaren

 

Politik och ledning

Politisk ledning

AGA Carlsson (S) och Nils Brage Nordlander (FP) i ledningen

Socialdemokraten AGA Carlsson var ny ordförande i förvaltningsutskottet från 1960 med Edvin Jacobsson (FP) som vice ordförande. Jacobsson efterträddes 1963 av Nils Brage Nordlander (FP) som efter borgerlig valseger 1966 kunde tillträda som ordförande 1968 med Carlsson som vice ordförande. Dessa två var de ledande företrädarna under decenniet.

Socialdemokraterna drabbades under februari månad 1962 av tre dödsfall inom sin landstingsgrupp då den mångårige gruppledaren Tycho Hedén, riksdagsmannen och drätselkammarordföranden i Enköping Edvin Thun och kommunalnämndsordföranden Wilhelm Holmberg i Örbyhus avled. Hedén och Thun ersattes i förvaltningsutskottet av Bengt Björkman och Ragnar Litzner som båda senare kom att bli framträdande landstingspolitiker. Under decenniet tillkom bland socialdemokraterna även Erik Nilsson, Åke Bergman och Siri Nilsson bland de mer framstående.

Centerpartiets främsta var Ferdinand Nilsson, som blev landstingets ordförande 1967, Elis Brunsberg och senare Elov Söderberg. Högern företräddes i förvaltningsutskottet av Gustaf Reuterskiöld och senare Gunnar Hübinette.

 

John Lundberg/Ragnar Litzner (S) och Olle Hillerdal (H) ledde sjukvården

I hälso- och sjukvårdsstyrelsen var John Lundberg (S) ordförande från 1960. Till vice ordförande valdes först Herman Lodin (H) men han efterträddes redan under 1960 av lungläkaren Olle Hillerdal (H). Denne blev landstingsman i valet 1962 och han blev under den borgerliga majoriteten ordförande i sjukvårdsstyrelsen. Folkpartiet företräddes inom sjukvårdsstyrelsen av Ragnar Albrektsson och Centerpartiet av Elis Brunsberg och senare Ture W Ericson.

Från och med 1966 delades hälso- och sjukvårdstyrelsen i två: en sjukvårdsstyrelse och en hälsovårdsstyrelse. Samtidigt inrättades heltidsengagerade landstingsråd för första gången. De två första blev AGA Carlsson för finansroteln och Ragnar Litzner för sjukvårdsroteln. Litzner blev ordförande i både sjukvårdsstyrelsen och hälsovårdsstyrelsen. John Lundberg var motståndare till beslutet om landstingsråd och detta innebar att han förlorade sin starka position inom sjukvården. Han var dock fortfarande landstingets ordförande och under den borgerliga majoriteten vice ordförande. Efter delningen av styrelsen blev under borgerlig majoritet centerpartisten Ture W Ericson ordförande i hälsovårdsstyrelsen med Siri Nilsson (S) som vice ordförande.

För att stärka förtroendemannainflytandet i två av de stora frågorna som landstinget hade att hantera under decenniet beslöt förvaltningsutskottet 1965 att Ragnar Litzner (S) skulle vara heltidsarvoderad för arbetet med övertagandet från staten av mentalsjukvården och Åke Bergman (S) skulle arbeta heltid inom Kommittén för Akademiska sjukhusets utbyggnad.

AGA Carlsson var i praktiken heltidsarvoderad redan tidigare som dels ordförande i förvaltningsutskottet med 5 600 kronor per år samt 65 läsdagsarvoden á 100 kronor dels ordförande i CBK, Centrala Byggnads Kommittén, med 24 000 kronor i årsarvode och tillägg med 2 400 kronor och dessutom pensionsavgifter med mera. När de valts till landstingsråd 1966 blev deras arvoden likställda med landstingsdirektörens lön i lönegrad B 4 vilket gav en årslön på 62 436 kronor.

 

Inga borgerliga landstingsråd

När de första två landstingsråden utsågs 1965 valdes AGA Carlsson enhälligt medan till sjukvårdslandstingsråd nominerades också Nils Brage Nordlander. Ragnar Litzner vann dock omröstningen med 21 röster mot 16. Efter det borgerliga maktövertagandet ville majoriteten ändra på reglementet för landstingsråd så att även deltidsråd skulle vara möjliga. Bakgrunden var att de båda överläkarna Nordlander och Hillerdal, vilka var de tilltänkta råden, inte ville släppa sina tjänster på heltid och att de bedömde tidsåtgången för ordförandeskapen som mindre än heltid. Socialdemokraterna protesterade mot detta och ville ha preciseringar på hur mycket tid som skulle läggas ner för de arvoden som deltidsråden betingade sig.

I det förhandlingar som fördes mellan partierna under 1967 om hur den politiska ledningen skulle formeras och arvoderas fanns också ett starkt intresse från socialdemokraterna att säkra ett fortsatt engagemang för landstingsråden Carlsson och Litzner. Socialdemokraterna hade när rådsinstitutionen infördes argumenterat för att råden borde väljas för sex år första gången då två år bedömdes som en allt för kort tid för den enskilde att ställa upp på ett politiskt riskfyllt uppdrag. Detta krav fick de dock släppa i de förhandlingar som skedde i finansutskottet inför landstingets beslut.

Förhandlingarna efter valet 1966 slutade med att oppositionen accepterade deltidslandstingsråd med arvoden på 33 000 kronor för förvaltningsutskottets ordförande, 27 000 kronor för sjukvårdsstyrelsens ordförande och 16 000 kronor för hälsovårdsstyrelsens ordförande mot att AGA Carlsson blev verkställande ledamot i CBK och Ragnar Litzner verkställande ledamot i löne- och organisationsnämnden med årsarvoden på 48 000 kronor. Utöver dessa arvoden skulle de ha rätt till sammanträdesarvoden i andra nämnder.

 

Ett krångligt 1967 med ofullständig majoritet

Konsekvenserna av eftersläpningen av valets genomslag prövades vid majoritetsskifte för första gången fullt ut 1967. När sådant skifte skedde förra gången, 1939, var inslaget av samlingsstyre större och Socialdemokraterna som kom i majoritet för första gången var angelägna att få en mjuk övergång. De lät till exempel den folkpartistiske ordföranden Axel Johansson sitta kvar hela mandatperioden. Denna gång var alltså landstingsmötet borgerligt och redan vid mötet i februari, vid första möjliga tillfälle, valdes Ferdinand Nilsson (C) till ordförande.

Genom en överenskommelse vid valen av styrelser och nämnder i oktober 1966 hade de borgerliga partierna fått majoritet och ordförandeposter i de flesta av dessa men det viktiga förvaltningsutskottet satt orubbat kvar med s-majoritet. I de specialreglerade styrelserna för folkhögskolan och omsorgsverksamheten utökades antalet med vardera två ledamöter, trots att mandatperioden inte gått ut, för att det skulle bli borgerlig majoritet.

Detta ovanliga förhållande tog sig uttryck som att företrädare för den reella majoriteten ställde interpellationer till de i praktiken avlövade landstingsråden Carlsson och Litzner. Flera borgerliga motioner inlämnades med förslag om åtgärder de avsåg att vidta så snart de behärskade hela ledningen. Vid val av styrelser och nämnder 1967 fick socialdemokraterna tillsätta tre ordförandeposter: Martin Selander i Tierpsdirektionen, AGA Carlsson i Elevhemsstyrelsen i Uppsala och Erik Nilsson i Centralstyrelsen för vård och utbildning av förståndshandikappade.

 

Landstingskansliet

Landstingets kansli omfattade 22 personer 1963. Efter en utredning av landstingsdirektören föreslogs utökningar med åtta tjänster, främst assistenter, kanslister och kanslibiträden. Lönestaten skulle öka från 465 000 till 585 000 kronor. Direktören anförde som motiv för utökningen: det alltmer krävande arbetet med Akademiska sjukhusets utbyggnad, övertagandet av provinsialläkarna och Ulleråkers sjukhus, stora utbyggnader även utanför Akademiska, mer förebyggande verksamhet, ledningen av Folktandvården med 150 anställda och mer än 4 miljoner kronor i budget samt behovet av rationaliseringar.

Han föreslog att kansliet indelades i avdelningar: Landstingsdirektören, Kansliavdelningen, Sjukvårdsavdelningen, Tandvårdsavdelningen, Undervisnings- och bildningsnämnden, Utrustnings-, inköps- och rationaliseringsavdelningen, Bokförings- och löneavdelningen, Revisionsavdelningen och Byggnadsavdelningen. Vid denna tid hade som kamrer rekryterats Olof Samuelsson som skulle bli långvarig på den posten samt sekreteraren på sjukvårdsavdelningen Arne Svensson som kom från Akademiska sjukhuset och likaledes blev trogen landstingets kansli. En I.C.T. hålkortsanläggning anskaffades 1962 för en beräknad årshyra av 30 270 kronor.

Kansliet inrättade bland annat en tjänst som lägenhetsförvaltare 1964 då landstinget ägde eller hyrde 400 lägenheter, en assistent i lönegrad A 17 till löne- och organisationsavdelningen och en byggnadstekniker i A 17 för underhållsarbetena. Fria lördagar infördes 1965 på landstingets kansli.

 

Bråk om kansliutredningen

En kansliutredning tillsattes 1965 med uppdrag att lämna förslag på både den politiska och tjänstemannaledningen. Den drog ut på tiden med kansliet sedan den lämnat förslag om inrättande av landstingsråd. Efter maktskiftet i valet 1966 blev utredningen ett speciellt trätoämne. Den nya majoriteten ville ändra sammansättningen i utredningskommittén med åberopande av landstingslagens bestämmelser om "synnerliga skäl".

Mot detta protesterade oppositionen men med 21 röster mot 20 beslöts ändå att en ny kommitté på fem ledamöter skulle väljas och den gamla entledigas. I valberedningen deklarerade Bengt Björkman att socialdemokraterna inte ville medverka i kommittén då den inte tillkommit i laga ordning. Till kommitté valde därför landstinget fem borgerliga ledamöter: Nils Brage Nordlander (FP), Arne Molin (FP), Ferdinand Nilsson (C), Ture W Ericson (C) och Olle Hillerdal (H). John Lundberg (S) överklagade beslutet och Kungl. Maj:t biföll besvären varför den gamla kommittén fick fullfölja utredningen som dock blev fördröjd.

Trots att kansliutredningen inte var klar 1968 inrättade förvaltningsutskottet tre nya tjänster; en sekreterare till sjukvårdsavdelningen som delades i två avdelningar med en för sluten och en för öppen vård, en personalassistent och en assistent för landstingstrycket. I mars 1969 var utredningen klar och den föreslog sex avdelningar utöver kansliledningen: Sjukvårds-, hälsovårds- och utbildningsavdelningar för verksamheterna och ekonomi-, byggnads- och personalavdelningar för det interna stödet. Bland personalförstärkningarna föreslogs en byggnadschef, en utredningssekreterare och en budgetsekreterare. Dessa fick rekryteras omgående.

 

Kanslifastigheten på Nedre Slottsgatan 10

Grannfastigheten till kansliet, Nedre Slottsgatan 12, förvärvades 1960 för 450 000 kronor. Säljare var AB Stockholms Bryggerier och landstinget fick lova att inte på fastigheten inrymma bryggeri eller lagra och försälja sådana varor! Arkitekt Gösta Wikforss utformade förslaget till bebyggelse som rymde tandklinik för åtta tandläkare, distriktssköterskelokaler, expeditions-, lager- och försäljningslokaler för sysselsättningsterapin, kurslokal för utbildning av hemsamariter och annan tillfällig utbildning, kontorslokaler samt 56 små lägenheter åt bland annat sjuksköterskor vid Akademiska sjukhuset. Kostnadsberäkningen var 3,6 miljoner kronor. Det var svårt att få femvåningshuset godkänt i byggnadsnämnden. Men det gick med tre röster mot två.

Förvaltningsutskottet ville bilda en särskild bostadsstiftelse eftersom det var så stort inslag av bostäder, vilka inte skulle subventioneras av arbetsgivaren. Landstingsmötet godkände detta och uppdrog till utskottet att återkomma med stiftelsebildning och finansiering.

Konstnären Staffan Östlund gjorde 1964 för 2 000 kronor ett förslag till grind till portvalvet till kansligården på Nedre Slottsgatan 10.

 

Landstingsmöten

Flera landstingsmöten per år

Under decenniet hölls inte mindre än 25 landstingsmöten, de tio ordinarie i oktober och dessutom de första fem åren ett urtima möte på våren. I den nya landstingslagen från 1966 avskaffades begreppen lagtima och urtima möten. Landstingen fick själva sammankalla möten när det fanns behov och ärenden.

De sista fem åren hölls regelmässigt tre möten. Oktobermötet pågick som tidigare fem eller sex dagar. Hela landstingsmötet gjorde minst en heldags studiebesök under den veckan då man passade på att inviga någon nybyggd enhet eller granskade något pågående eller föreslaget projekt. Dessa möten och resor bevakades regelbundet och utförligt av pressen. De övriga mötena varade en eller två dagar.

 

Landstingets resor ger en exposé över decenniets nysatsningar

1960 besöktes det nya vårdhemmet på Rickomberga på måndagen och under tisdagen gjordes en rundresa till Björknäs, Tierps elevhem, som invigdes, Leufsta sjukhem och Vattholma sjukhem. I februari 1961 invigdes Centrala Verkstadsskolan av ecklesiastikminister Ragnar Edenman.

I oktober 1961 invigdes den nya matsalen vid träningsverkstäderna i Stabby på måndagen och på tisdagen besöktes nya yrkesskolan i Tierp samt Jälla, där nya elevbostaden och skolbyggnaden besågs. I mars 1962 besöktes Tunåsens sjukhem för lunch och visning av planerad tillbyggnad.

Vid flera möten under 1960-talet fick landstinget speciell information om generalplanen för Akademiska sjukhuset, dess revideringar och de byggnationer som utfördes och invigdes.

I mars 1963 anordnades en särskild invigningshögtid i universitetets aula för nya medicinska, barnpsykiatriska och neurokirurgiska klinikerna och på kvällen gavs en middag i nya restaurangen på Akademiska sjukhuset.

1963 besökte landstingsmötet Rickomberga särskola för lunch och invigning. På tisdagen besöktes först Wik, där slottet besiktigades inför renovering, och därefter Enköping för att se Bahcos nya verkstäder och nya sjukhemmet vid lasarettet. Under tvådagarsmötet i april 1964 hann man med följande bussrundtur i Uppsala: Samariterhemmet – Centralepidemisjukhuset - Håga arbetshem - Hällens gård – Särskolehemmet - Stabby barnhem - Tunåsens sjukhem - Elevhemmet Gudmund - landstingets kansli.

På höstmötet 1964 besöktes öppningsdagen det nya lanthushållsseminariet Brogården som invigdes i samband med en lunch av byrådirektören Ebba Virgin i Skolöverstyrelsen. På tisdagen invigdes både nya långvårdplatserna på Tunåsen och nya sjukhemmet i Enköping. Resan avslutades på Fagerudd där semesterhemsnämndens ordförande Olga Hedén hälsade välkommen.

1965 invigdes på landstingsmötets första dag den nya sjuksköterskeskolan på Döbelnsgatan av socialminister Sven Aspling. På tisdagen besöktes Älby vårdhem och invigdes sjukhuset i Tierp av John Lundberg. Därefter besöktes mångårige landstingsmannen Knut Eriksson (C) i Skarpfors som fyllde 60 år och bjöd hela följet på kaffe. Ett år senare var nya vårdhemmet i Älby klart för invigning. Därefter gick resan till Gimo med besök på AB Sandvikens verkstäder och Medborgarskolan. Landstinget fick också information om Rockwoll och Olands kommuns planer.

I mars 1966 invigdes nya barnhemmet Gunillahemmet på Kålsängsgränd. Oktobermötet 1967 besökte landstinget Upplands-Bro kommun där kommunalnämndens ordförande K W Johansson och kanslichefen Sven Öhman visade nya Ekhammarskolan och regementet I 1:s nya lokalisering samt Bro samhälle. Resan avslutades med besök på Härjarö fritidsområde.

1968 ägnades en hel dag åt Ulleråkers mentalsjukhus som övertagits från staten. Direktionens ordförande Olle Sjöman (FP), Per Elfvik, som var t.f. sjukhusdirektör, och Bengt Ekblom, som var t.f. chefsläkare, stod för värdskapet. 1969 besöktes Fjärdhundra kommun som den 1 januari 1971 skulle flyttas över från Västmanlands län och ingå i Enköpings storkommun. Därefter besöktes den nya skyddade verkstaden och Snäckedalshemmet i Enköping och på lasarettet presenterades planerna för den nya långvårdskliniken.

 

Landstingsmiddag med medaljutdelning

Höstens landstingsvecka innehöll alltid en middag på torsdagens kväll. Vid den delades förtjänstmedaljer ut till trotjänarna och till andra som gjort landstinget stora tjänster. 1960 tilldelades medaljen dispensärsköterskan Linnea Quist, vårdarinnan Elna Karlsson och vaktmästaren Albin Andersson, Rickomberga. F.d. chefen för Nymansbolagen Gustaf Grahn fick medaljen för förtjänstfull medverkan i den arbetsvårdande verksamheten. Förre landstingsordföranden med mycket mera Arthur E Elmroth fick också förtjänstmedaljen och hans porträtt i olja målat av Carl Gunne avtäcktes.

När John Lundberg 1961 valts till ordförande inledde han med några minneord över Dag Hammarskjöld som förolyckats i Kongo. Förtjänstmedaljen tilldelades distriktssköterskan Lova Lindberg, distriktssköterskan Olga Molin-Lindén, undersköterskan Edith Näslund och rektor Joel Lundbladh, Jälla samt byggmästare Anders Diös.

 

100 års jubileet 1962

Kommuner och landsting i Sverige firade 1962 minnet av de första kommunalförfattningarna som utfärdades 1862. För landstingen var det dessutom 100 år sedan tillkomsten. I Uppsala var man sen med förberedelserna. Först i mars 1962 föreslog förvaltningsutskottet att landstinget skulle framställa en "bokfilm" skriven av stadsbibliotekarien i Uppsala fil.lic. Paul Harnesk. Dessutom skulle man inbjuda till en jubileumsmiddag på Uppsala slott i anslutning till lagtima mötet i oktober 1962. Kostnaden för boken beräknades till 15 000 kronor och för middagen 16 000 kronor. Finansutskottet uttalade tvivel vid landstingsmötet om skriften skulle hinna bli klar. Den var dock redan påbörjad och den blev klar men den blev betydligt tunnare än många andra landstings 100 års skrifter.

Vid måndagens lunch på Värmlands nation under landstingsveckan premiärvisades en nyframtagen stillfilm "En femma för mej". Titeln anspelade på att landstingsskatten var fem kronor. Jubileumsmiddagen på Uppsala slott på torsdagen samlade 348 deltagare som representerade statliga verk och myndigheter, länets städer och landskommuner, universitet och andra samarbetsparter, gamla och nuvarande landstingsledamöter samt kansliets anställda. Många tal hölls till jubilarens ära och de finns utskrivna och bevarade på landstingsarkivet.

 

Flera medaljer eller guldur

Förtjänstmedaljer delades ut 1962 till: distriktsbarnmorskan Tyra Lind, Tierp, distriktssköterskan Barbro Boivie, Dannemora, agronom Nils Toll, Håga och vaktmästaren vid landstingsmötena sedan 1927 Birger Olsson.

John Blixt (S) var ålderpresident och öppnade det första mötet 1963. Vid middagen delades medaljen ut till avgående landstingsmännen Sven Lindh (S) och Edvin Jacobsson (FP) samt distriktssköterskan Ragnhild Hjelmstedt, barnmorskan Anna Larsson och föreståndaren för centraldispensären Erik Hedvall. 1964 var det endast barnmorskan Anna Knutsson, Akademiskas mödravårdscentral som fick förtjänstmedalj. Undersköterskan Ellen Andersson och ekonomibiträdet Lisa Söderström mottog 1965 guldur som införts som alternativ till medaljen.

 

Majoritetsskiftet 1966

När landstinget sammanträdde i oktober 1966 var det klart att det skulle bli majoritetsskifte för första gången sedan 1939. John Lundberg (S) valdes ändå med acklamation till ordförande intill första landstingsmötet 1967. Till förste vice ordförande utsågs den dittillsvarande Elis Brunsberg (C), som skulle avgå som landstingsman, och till andre vice Ferdinand Nilsson (C) som i februari 1967 valdes till ny ordförande.

Vid landstingets middag på V-Dala nation utdelades förtjänsttecken till avgående landstingsmännen John Blixt, Elis Brunsberg och Einar Wallén efter 28, 24 resp. 20 års ledamotskap. Förtjänsttecken tilldelades också trädgårdsmästaren på Wik Axel Schelin, barnmorskan Ellen Kristina André, sjuksköterskan Tora Sundberg-Nyman och distriktssköterskan Ebba Lindgren. Även läkaren och mångårige ledamoten i styrelsen för sinneslöanstalten Gösta Wahlström och ingenjör Johan Palm fick förtjänsttecknet.

Det första mötet med det nyvalda landstinget i februari 1967 öppnades av John Lundberg (S) som hälsade gamla och nya ledamöter välkomna och manade till framsynt arbetsvilja. Ferdinand Nilsson (C) valdes till ordförande med 21 röster mot 19 för John Lundberg, vilken senare valdes till vice ordförande. I oktober 1967 inledde Ferdinand Nilsson med att hälsa nye landshövdingen Ragnar Edenman välkommen på hans första ämbetsdag i länet. Vid landstingets middag tilldelades barnmorskan Anna Hellmark och husmor Estrid Frykberg förtjänsttecknet.

 

Politiska motsättningar

I sin inledning i februari 1968 framhöll Ferdinand Nilsson (BF) att han hoppades att de motsättningar som ledsamt nog kommit till uttryck vid fjolårets möten inte skulle fortsätta utan enighet råda. Vid mötet i juni gratulerade han John Lundberg (S) till att ha blivit medicine hedersdoktor vid Uppsala universitet. Ferdinand Nilsson omvaldes i oktober till ordförande med 21 röster mot19 sedan Bengt Björkman (S) med hänvisning till de socialdemokratiska framgångarna vid höstens riksdagsval förslagit John Lundberg. Denne valdes med acklamation till vice ordförande.

Landstingets förtjänsttecken tilldelades 1968 universitetsrektor Torgny Segerstedt samt vårdarinnan Greta Djerv, Rickomberga, sömmerskan Ester Johansson Kungsgärdet, samt från Ulleråkers sjukhus överskötare Astrid Carlsson, skötarna Nora Görenfeldt och Sven Larsson samt föreståndaren Dagmar Stuxberg-Lindqvist.

Ordföranden konstaterade i sin öppning i oktober 1969 att det torde vara nytt rekord i sent utsända handlingar. Han såg till viss del orsaken i den försenade kansliutredningen men förmanade förvaltningsutskottet att se till att enheterna höll tidsplanerna. Per Elfvik som blivit sjukhusdirektör på Ulleråkers sjukhus hade inte längre tid med protokollet utan Harry Pettersson valdes till sekreterare. Förtjänsttecken tilldelades 1969 skötarna Svea Fahlén, Erik Johansson, Signe Karlsson, Vivan Rodhagen och Karl Jansson.

 

Landstingsvalen

Socialdemokraterna som lett landstinget sedan 1939 förlorade sin majoritet i valet 1966. Den tydliga övervikten med 22 mandat mot 18 från valet 1962 förbyttes till en knapp borgerlig favör med 21 mot 20. Av de 20 mandaten gick ett till Kommunisterna som därmed återkom till landstinget och sedan dess varit representerade.

Folkpartiet blev i båda valen under 1960-talet det största borgerliga partiet vilket medförde att överläkaren Nils Brage Nordlander var först oppositionsledare och från 1968 den förste borgerlige ordföranden i förvaltningsutskottet sedan Thore Engströmer (H) 1939. Eftersläpningen av valresultatets genomslag gjorde att ett förvaltningsutskott med borgerlig majoritet inte tillträdde förrän 1968. Denna eftersläpning avskaffades i samband med valet 1970 och de då införda treåriga mandatperioderna. Därför blev den sista mandatperioden på 1960-talet bara tre år.

 

Valkretsar 1962

Länsstyrelsen föreslog inför valet 1962 som enda förändring av valkretsarna och antalet mandat en ökning med ett mandat med anledning av befolkningsökningen i Uppsala stad. Den valkretsen hade 77 518 invånare vilket berättigade till 17 mandat. De övriga kretsarna behöll sina mandat; södra fick 8 mandat med 32 305 invånare, mellersta 8 mandat med 30 881 invånare och norra 7 med 27 152 invånare.

 

Mandatfördelningen i landstingsmötet efter valen 1962 och 1966

 

Parti19621966
Socialdemokraterna 22 19
Kommunisterna   1
Summa vänstern 22 20
Högern 5 6
Folkpartiet 7 8
Centerpartiet 6 7
Summa borgerliga 18 21
Antal mandat i landstingsmötet 40 41

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det 1962 nyvalda landstingsmötet möttes för första gången i mars 1963. Nya ledamöter från Uppsala var bland andra Olle Hillerdal (H), Siri Nilsson (S), Ragnar Litzner (S), Nils Gruvfält (FP) och Åke Bergman (S). Ny från södra var Olle Sjöman (FP) och från mellersta kretsen Erik Nilsson (S), Ingvar Bladlund (FP) och Arnold Norén (S).

 

Valet 1966

Inför valet 1966 var Vaksala och Södra Hagunda kommuner på väg att gå samman med Uppsala stad varför landstinget dröjde till våren 1966 att fastställa valkretsar och antalet mandat. Med befolkningsunderlaget den 1 januari året före valåret innebar det att Uppsala stads valkrets fick två nya mandat medan mellersta kretsen miste ett mandat.

Nya ledamöter efter valet 1966 var från Uppsala kommunisten Bo Gustafsson, Leif Hällström (FP), Ragnar Elmeskog (S), Birger Johansson (FP) och Tage Leuchovius (H). Från södra kom Evert Larsson (C), från mellersta Helge Larsson (S) och Lennart Nilsson (C) och från norra Gösta Lindberg (S), Bo Englund (S) och Nils Jansson (S). Kvinnoandelen var oförändrat låg med endast tre av 41.

 

Bättre villkor för förtroendevalda

Årsarvoden till ordföranden 1960 var för förvaltningsutskottet 3 000 kronor, hälso- och sjukvårdsstyrelsen 2 000 kronor och löne- och pensionsnämnden 900 kronor. Löne- och pensionsnämnden föreslog 1961 höjt arvode till 1 200 kronor för sin egen ordförande och 900 till undervisnings- och bildningsnämndens, vilket mötet biföll.

Ordförandearvodena höjdes från 1963 till 4 200 kronor för förvaltningsutskottet, 3 200 kronor för hälso- och sjukvårdsstyrelsen, 1 800 kronor för löne- och pensionsnämnden och 1 500 kronor till undervisnings- och bildningsnämnden. Som redan framgått infördes heltidsarvodering för de två tyngsta uppdragen i praktiken från 1965 och landstingsråd från 1966.

Genom ändring i landstingslagen kunde landsting från 1963 besluta friare om ersättning till de förtroendevalda. Landstingsförbundet utfärdade rekommendationer. Löne- och pensionsnämnden föreslog att dagersättningen skulle vara 50 kronor och att årsarvoden skulle utgå med högst 1 200 kronor per år till ledamöter av förvaltningsutskottet och hälso- och sjukvårdsstyrelsen och högst 600 kronor till ledamöter av löne- och pensionsnämnd och undervisnings- och bildningsnämnd.

Arvodet för sammanträden höjdes 1965 till 65 kronor per dag och för landstingsmötena arvoderades en läsdag per sammanträdesdag. Efter en motion från Folkpartiets landstingsgrupp beslutade landstinget att suppleanter från och med 1966 skulle få halvt arvode om de närvarade vid sammanträde även om de inte tjänstgjorde.

Frågan om ordförandearvoden i övriga styrelser, nämnder och direktioner kom upp 1968. Samariterhemmets sjukhusdirektion föreslog 150 kronor per månad som ersättning för ordförandens kontakter med förvaltningen med mera. Löne- och organisationsnämnden utredde och lade fram förslag till landstingsmötet som fastställde arvodering i fem nivåer beroende på förvaltningens omfattning. Ulleråkerdirektionens ordförande fick 2 400 kronor, Enköping, Samariterhemmet, Centralstyrelsen och Rehabiliteringsnämnden fick 1 800 kronor, Tierp, Tunåsen och Kungsgärdet 1 000 kronor och övriga från 750 till 450 kronor.

 

Förvaltningsutskottet

Utskottet sammanträdde minst en gång per månad men antalet fördubblades åren 1967 och 1969. Förvaltningsutskottet fick vidsträckta bemyndiganden från landstingsmötet att fatta beslut under åren. Listan över sådana beslut som skulle återrapporteras till landstinget var lång varje år. Det fanns exempel på att utskottet under året kunde skjuta till anslag i ärenden som landstingsmötet prutat eller sagt nej till. Anslaget för oförutsett var stort och även användningen av det återrapporterades i stort som smått. Uttalandet 1966 att fler landstingsmöten skulle inkallas för att självt fatta beslut var mot denna bakgrund förståeligt.

Förvaltningsutskottet hade svårt att delegera eller anförtro styrelser och nämnder att fatta beslut. Utskottet ville gärna själv pröva till exempel utrustningsförslag, deltagande i konferenser eller bemanningar innan de fick verkställas.

Den gamla frågan om att framställa en film över landstingets verksamhet verkställdes jubileumsåret 1962 då förvaltningsutskottet beslutade göra två stillfilmer över landstingets verksamhet. Den ena "Ditt landsting" avsedd för skolundervisning och den andra "En femma för mej" för vuxenupplysning.

Förvaltningsutskottet beslutade att från och med 1964 års budget skulle Landstingsförbundets nya kontoplan följas. Enligt denna skulle på enheterna tas upp dels pensionsavgifter, avgifter till sjuk-, yrkesskade- och grupplivförsäkring dels räntor och avskrivningar på fastigheter och inventarier. För folktandvården innebar, som ett exempel, dessa båda nya kostnadsposter 393 170 kronor av en total kostnadsökning för året på 824 000 kronor. Jämförbarheten bakåt av den ekonomiska utvecklingen på förvaltningsnivå försvårades genom denna förändring.

Landstingets fickkalender trycktes för första gången 1965 till en kostnad av 5 900 kronor. Den 22 januari 1968 beslutade förvaltningsutskottet att arbetsgivaren skulle hålla med kaffe en gång per dag på varje arbetsplats. Folktandvården preciserade kostnaden för detta i sitt budgetförslag.

Fyra politiker och landstingsdirektören utsågs 1968 till landstingskansliets företagsnämnd.

 

Hårdare budgetprövningar

Budgetberedningen av både interna och externa äskanden blev mer omfattande under 1960-talet. Både hälso- och sjukvårdsstyrelsen och förvaltningsutskottet gav skriftliga utlåtanden över direktionernas äskanden. Alla äskanden om nya eller ändrade tjänster yttrade sig löne- och organisationsnämnden över. Vissa av de större enheternas budgetar granskades och prutades vissa år tjänst för tjänst när det gällde nya äskanden.

 

Utåtriktad verksamhet

Ungdomens landsting genomfördes 1965 under två dagar på Fagerudd i ett försök att intressera fler unga för landstingets verksamhet och för politik.

Siri Nilsson (S) och Åke Bergman (S) motionerade 1965 om landstingets upplysningsverksamhet med avseende på allmänheten, arbetssökande samt skolor och organisationer. En kommitté tillsattes för att utreda. Åke Bergman (S) i juni 1967 och Bo Englund (S) i februari 1968 interpellerade och efterlyste resultat av utredningen. Av svaret 1968 framgick att förvaltningsutskottet fastställt regler för vilka handlingar som skulle skickas till pressen före sammanträdena och att utskottets ordförande var angelägen om god information.

Den socialdemokratiska gruppen motionerade 1966 om att landstinget borde uppvakta Sverige Radio för att genom radion komma ut med regional information. Undervisnings- och bildningsnämnden fick 1 050 kronor 1966 för att ta fram ny version av stillfilmen "Där landstinget griper in" samt även en engelsk version och kopior till AV-centralen. Leif Hällström (FP) motionerade 1967 om att en förteckning över alla organ och ledamöter inom landstinget skulle tas fram, vilket bifölls.

Bo Gustafsson (K) interpellerade 1967 om bättre introduktion av nyvalda landstingsledamöter. Riksdagen införde hösten 1969 lag om kommunalt partistöd. Förvaltningsutskottet tog upp 300 000 kronor i budget 1970. När landstinget fattade beslut om detta reserverade sig Bo Gustafsson (K) mot införandet.

 

Organisatoriska frågor

Birger Werner (H) motionerade 1960 om inrättande av en besvärsnämnd dit sökande av tjänster kunde vända sig om man var missnöjd. Ett centralt utarbetat reglemente var på gång och skulle inväntas. Efter utredning inrättades en besvärsnämnd från 1962 med fem ledamöter och tre suppleanter. Finansutskottet uttalade inför beslutet att besvärsnämnden i sin prövning inte fick bli en stel procedur där "pappersmeriter" automatiskt blev avgörande. Hänsyn skulle också tas till personlig lämplighet och särskilda förutsättningar i övrigt. Nämndens reglemente skulle underställas Kungl. Maj:t för prövning och fastställelse.

Förvaltningsutskottet föreslog 1961 att löne- och pensionsnämnden skulle få utökade befogenheter att fatta beslut i ärenden avseende tillämpningen av godkända tjänste- och pensionsreglementen och kollektivavtal med tillhörande specialbestämmelser. I samband därmed skulle nämnden utökas till sju ledamöter och sju suppleanter och mandattiden sammanfalla med förvaltningsutskottet.

 

Stärkt förtroendemannainflytande

En av förvaltningsutskottet utsedd kommitté hade utrett hur förtroendemannainflytandet skulle stärkas inom landstingsförvaltningen. Den föreslog 1965 ändringar av förtroendemannaorganisationen. Från 1966 skulle den bestå av förvaltningsutskottet och fem centrala nämnder: sjukvårdsstyrelse, hälsovårdsstyrelse, central byggnadskommitté, löne- och organisationsnämnd och undervisnings- och bildningsnämnd. Bland kommitténs motiveringar framhölls den kraftiga expansion som landstinget genomgått. Driftsbudgeten var 1954 drygt 28 miljoner kronor mot 1965 drygt 100 miljoner kronor. Antalet befattningshavare var omkring 2500. Kommittén föreslog att uppdraget som landstingets ordförande inte skulle vara förenat med uppdrag som förvaltningsutskottets eller annan nämnds ordförande. Ordföranden skulle i första hand vara representativ och därför få utökat arvode och anslag för representation.

 

Landstingsråd

Kommittén och förvaltningsutskottet föreslog även inrättande av två landstingsråd på heltid, för finanssektorn och hälso- och sjukvårdssektorn. Dessa skulle första gången väljas för tiden 1966-71. Motivet för detta var att det bedömdes svårt att få intresserade för bara de två år som återstod av mandatperioden. Kommittén hade övervägt som alternativ tre landstingsråd där det tredje skulle vara ordförande för både löne- och organisationsnämnden och undervisnings- och bildningsnämnden. De skulle ha arvode enligt löneklass B 4 och få full pension efter 12 år. Nils Brage Nordlander (FP) och Gunnar Hübinette (H) reserverade sig i förvaltningsutskottet för att landstingsråden skulle utses endast för åren 1966-67.

Vid landstingsmötets behandling framhöll finansutskottet vikten av att flera landstingsmöten inkallades så att färre ärenden hänsköts till förvaltningsutskottet på bemyndigande. Utskottet pekade också på det positiva i att 39 suppleanter – med rätt till halvt arvode – skulle utses till förvaltningsutskottet och nämnderna vilket gav fler landstingsledamöter möjlighet att delta aktivt mellan mötena. Landstingsmötet blev enigt om att landstingsråden skulle väljas endast för åren 1966-67. John Lundberg (S) yttrade sig i ärendet – troligen kritiskt - och antecknade att han inte deltog i det enhälliga beslutet. Sex övriga yttrade sig också och samtliga yrkade bifall.

 

Smärre förändringar 1968

Kommittén fick fortsätta sitt arbete med både den politiska organisationen och kansliets roll och bemanning. Den föreslog 1968 att undervisnings- och bildningsnämnden skulle byta namn till utbildningsnämnden och att löne- och organisationsnämnden fick namnet personal- och organisationsnämnden. För båda skulle landstinget välja ordförande och vice ordförande. Samtliga skulle ha sju ledamöter och sju suppleanter. Kommittén pekade på möjligheterna till delegation för att avlasta nämnderna och styrelserna rutinärenden. Mandattiden skulle vara gemensam för alla centrala nämnder.

De båda ordförandena John Blixt (S) och Hildebert Lindgren (S) motionerade 1965 om att slå samman direktionerna för Tunåsens och Kungsgärdets långvårdssjukhus eftersom de hade likartad verksamhet och samma administration. Efter utredning och remissbehandling visade det sig att dessa tankar inte fallit i god jord hos de egna direktionerna trots att löne- och pensionsnämnden inte såg några hinder att slå ihop. Sjukvårdsstyrelsen och förvaltningsutskottet böjde sig och föreslog att för närvarande inte slå ihop direktionerna.

Bo Gustafsson (K) interpellerade i mars 1969 förvaltningsutskottets ordförande om maktförhållanden inom landstinget mot bakgrund av en undersökning Edgar Borgenhammar gjort som visade att de förtroendevalda hade lite makt i förhållande till tjänstmän och professionella. Nils Brage Nordlander (FP) svarade att han väl kände till utredningen och att han höll med om vikten av att förstärka de förtroendevaldas inflytande.

 

Länsdemokrati, länsindelning

Under 1960-talet pågick förberedelserna för den stora kommunreformen som skulle verkställas 1971 eller 1974. Även frågor som rörde den statliga länsförvaltningens demokratiska anknytning och landets indelning i län var föremål för utredningar och diskussion. Som alltid väckte sådana förändringsprocesser oro och reaktioner. Landstinget tog aktiv del i kampen mot statlig styrning och i försvaret för ett bibehållet Uppsala län.

Regeringen inrättade 1965 planeringsråd med nio ledamöter som rådgivande organ till länsstyrelserna. Landstinget utsåg fem av ledamöterna och regeringen fyra. Landstinget valde Bengt Björkman (S), Gösta Lundin (S), Bertil Sundman (S), Olle Sjöman (FP) och Ferdinand Nilsson (C).

 

Bevara Uppsala län

Ferdinand Nilsson (C) motionerade 1966 om den pågående länsindelningsutredningen som väntades föreslå en minskning till 15 län varav ett Mälarlän. Han ville att landstinget skulle uppvakta utredningen för att framföra synpunkter. Förvaltningsutskottet instämde helt i Nilssons farhågor och ville uppvakta berörda myndigheter. Den socialdemokratiska landstingsgruppen föreslog 1967 i skrivelse till förvaltningsutskottet att landstinget skulle tillsätta en kommitté för att följa och bevaka länets intressen gentemot den pågående länsutredningen. Utskottet hade uppvaktat statsråden Svante Lundqvist och Rune Johansson i november 1966 men man tillstyrkte förslaget om en kommitté.

De fyra stora partierna skrev 1967 en gemensam motion i länsindelningsfrågan som de föreslog att landstinget använde som motion till förbundets kongress samma år. Den tog också upp länsförvaltningens demokratisering. Naturligtvis bifölls en sådan brett förankrad motion.

Landstinget yttrade sig 1968 över SOU 1967:20 Den statliga länsförvaltningen. Det handlade bland annat om lekmannainflytande i länsstyrelsen och länsnämnderna. I yttrandet föreslogs att landstinget skulle välja alla 10 ledamöterna i länsstyrelsens lekmannastyrelse och att lekmän skulle finnas också i länsnämnderna.

 

Länet skulle växa 1971

När landstinget i februari 1968 yttrade sig över SOU 1967:23 Ny länsindelning framgick av yttrandet att förslaget mist något av sin aktualitet. Förvaltningsutskottet gick ändå in i en argumentation mot sammanslagning av de små länen. Utredningen hade angett 300 000 invånare som önskvärt i ett län. Länets egna befolkningsprognoser pekade på att länet redan under 1980-talet skulle kunna uppnå detta tal. Man framhöll också att samverkan var nödvändig även om länsgränser ändrades. Landstinget tillstyrkte länsgränsjusteringar i Fjärdhundra, Knivsta och Almunge samt menade att även Östhammars stads länstillhörighet borde ses över.

På ett landstingsmöte i mars 1969 gav landstingsdirektören i Stockholm Fredrik Lindencrona information om länsdemokratiutredningens betänkande. När landstinget yttrade sig över utredningen förordade man att flera uppgifter skulle läggas över till landstingen. Detta var en bred majoritet nöjda med.

Förvaltningsutskottet aktualiserade i oktober 1969 kommande länsgränsändringar med giltighet från 1 januari 1971. Förberedelser skulle ske under 1970 mellan de berörda landstingen. Det gällde att Östhammars stad, Knutby, Faringe och Bladåkers församlingar, Almunge och Knivsta kommuner som skulle föras till Uppsala län och Upplands-Bro till Stockholms län. Fjärdhundra kommun skulle föras från Västmanland till Uppsala län. Avtal hade träffats mellan berörda landsting om överföringar av verksamheter.

 

Statlig styrning, nya lagar

Den 1 januari 1963 trädde en ny lag om allmän försäkring i kraft som ersatte lagarna om allmän sjukförsäkring, moderskapshjälp, folkpensionering och försäkring för allmän tilläggspension. Landstinget skulle välja två ledamöter i de nyinrättade pensionsdelegationerna.

Landstinget yttrade sig 1964 över den statliga Landstingsutredningen. Denna föreslog att landstingen själva skulle få bestämma över sina sammanträdens antal och förläggning med undantag av oktobermötet för fastställande av budget och skattesats. Förvaltningsutskottet ville kunna skjuta det mötet till början av november. Man ifrågasatte länsstyrelsens rätt att anhängiggöra ärenden. Förvaltningsutskottet tillstyrkte att landstingsmän skulle kunna heltidsarvoderas.

För vissa tidigare specialdestinerade statsbidrag förenklades bestämmelserna under 1960-talet. Till exempel kunde central- och distriktsdispensärerna slås samman i redovisningen och barnmorskornas olika resor behövde inte särredovisas. Statsbidragen till viss hälso- och sjukvård utgick från och med 1969 som allmänt bidrag och behövde inte budgeteras och redovisas på respektive inrättning.

Fortfarande krävde staten genom Medicinalstyrelsen och Socialstyrelsen att landstingen lämnade in planer för väldigt många av sina verksamheter – barnhemplan, plan för folktandvården, plan för distriktsvården osv. Medicinalstyrelsen skulle också godkänna inrättande av nya tjänster för läkare och andra legitimerade tjänster.

 

Landstingsförbundet

Finansutskottet föreslog 1960 i anslutning till ärendet om avgift till Landstingsförbundet att landstinget i en motion till förbundsmötet skulle föreslå att förbundet anordnade kursverksamhet för såväl anställda som förtroendevalda inom landstingen. Landstingsmötet beslöt enligt förslaget.

Centerpartiets landstingsgrupp skrev 1963 en lång motion om hur staten förde över kostnadskrävande verksamheter på landstingen. De menade att landstingen i förhandlingarna med staten måste kräva ersättning också för de upprustningar som måste ske i den övertagna verksamheten. Provinsialläkarna togs som ett aktuellt exempel och mentalvården hade börjat utredas 1963. Förvaltningsutskottet föreslog att motionen fördes vidare till Landstingsförbundets förbundsmöte 1963, vilket blev landstingets beslut.

Avgiften till Landstingsförbundet höjdes kraftigt 1964, från 61 157 till 178 178 kronor för Uppsala landstinget. Det orsakades av två engångskostnader – anskaffande av en landstingsskola och delat ansvar med staten för ett sjukvårdens rationaliseringsinstitut. Förbundet köpte Högberga som kursgård 1965 och planerade för ett förbundshus i Stockholm. Avgiften höjdes från 3 till 3,5 öre per skattekrona 1967 för finansiering av det med staten bildade SPRI – Sjukvårdens och Socialvårdens Planerings- och Rationaliseringsinstitut.

 

Stiftelsen Trädgården

Det var när tomten på Nedre Slottsgatan 12 skulle bebyggas 1961 med bland annat 54 bostadslägenheter avsedda för landstingsanställda som landstinget insåg att dessa och andra personallägenheter borde särredovisas eftersom de inte skulle subventioneras. I mars 1962 bildades Stiftelsen Trädgården med uppdraget att bygga och förvalta bostäder och lokaler för landstingets räkning.

Stiftelsen Trädgården redovisade 1964 att den fått Länsbostadsnämndens lånebeslut den 13 maj 1963, första spadtaget togs den 17 maj och taklagskaffe hölls den 3 mars 1964. Inflyttning beräknades ske i gatuhuset den 1 september och i gårdshuset i slutet av september. De 54 bostäderna fördelades på 22 med 1 r.o.k., 24 med 2 r.o.k. och 8 med 1 rum och sovalkov.

Nästa projekt för stiftelsen blev två hus i kvarteret Vreten vid Stabby där 55 mindre lägenheter skulle byggas. Landstinget överförde i mars 1966 äganderätten till marken i Vreten, Åkern och Brynhild till stiftelsen för att denna skulle bygga bostäder. Förvaltningsutskottet anmälde dessutom att det medverkat till byggnadskreditiv åt Uppsalahem mot att ett 70-tal lägenheter skulle ställas till landstingets förfogande.

Stiftelsen Trädgården byggde under 1966 färdigt i kvarteret Vreten och i kvarteret Ginnar köptes en tomt med en färdigprojekterad byggnad med 42 lägenheter för 2,5 miljoner kronor. Bygget påbörjades i december 1965. I kvarteret Brynhild som ligger i hörnet Bäverns gränd – Kungsängsgatan planerades för 100 lägenheter och en ny provinsialläkarmottagning. I kvarteret Åkern skulle 60 lägenheter kunna byggas.

Stiftelsen köpte 1967 ett färdigt bostadsobjekt av Diös AB för 3,7 miljoner kronor innehållande 45 lägenheter i kvarteret Enar nr 5. Det skulle färdigställas i december 1967. Totalt disponerade stiftelsen 153 färdiga och 207 projekterade lägenheter. Vid årsskiftet 1967/68 disponerade stiftelsen 228 lägenheter.

 

Central Byggnadskommitté, CBK

För underhållet av landstingets växande fastighetsbestånd var respektive direktion ansvarig. Det medförde ojämn kvalitet med risk för eftersatt underhåll och kapitalförstöring. Från och med 1960 centraliserades fastighetsunderhållet och det lades under förvaltningsutskottet och ett anslag på 250 000 kronor fastställdes.

Förvaltningsutskottet föreslog i mars 1963 att en central byggnadskommitté med ansvar för både underhåll och nybyggnationer inrättades. Förvaltningsutskottets ordförande föreslogs bli självskriven och tjänstgörande verkställande ledamot i CBK. Utskottet utsåg i avvaktan på det urtima mötets beslut AGA Carlsson till ledamot i samtliga kommittéer med ett månadsarvode på 2 000 kronor. Gustaf Reuterskiöld (H) och Edvin Jacobsson (FP) ville återremittera ärendet men bejakade arvoderingen av AGA Carlsson. Vid landstingsmötet justerade det särskilda utskottet föreslaget till reglemente något varefter det antogs enhälligt av landstinget. Till ledamöter valdes AGA Carlsson (S), Owe Belin (S), Elis Brunsberg (C) och Arne Molin (FP). Vid nybyggnationer skulle kommittén utökas med två ledamöter utsedda av berörd direktion, nämnd eller styrelse.

 

Lång investeringslista för 1970-73

Förvaltningsutskottet lade vid oktoberlandstinget 1969 fram en av CBK upprättad objektplan över kommande byggnationer för åren 1970-73. Den upptog:

Byggnad 
Miljoner kronor
Flerläkarstation i Tierp 3,5
MS-hemmet 5,0
Långvårdsklinik Enköping 18,0
Tunåsens sjukhus 10,7
Geriatriska kliniken Kungsgärdet 0,95
Hågaby etapp III-V 8,8
Wiks folkhögskola 6,3
Jälla, ekonomibyggnader 0,895
Jälla, vatten och avlopp 0,5
Skyddad verkstad i Tierp 2,0
Fagerudds semesterhem 0,8
Terapilokaler i kv. Rinda 0,7
Lättvårdshem i Tierp 10,3
Ulleråkers sjukhus 50,3

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

För byggnationer under 1970 ville förvaltningsutskottet avsätta 5,67 miljoner kronor av utdebiterade medel och låna upp 9,75 miljoner kronor, vilket landstinget godkände.

 

Centraltvätt

Förvaltningsutskottet föreslog i mars 1963 att landstinget tillsammans med Försvarets Fabriksstyrelse skulle bygga en ny separat tvättanläggning i Uppsala för Akademiska sjukhuset, Ulleråkers sjukhus och landstinget. Försvarets fabriksstyrelse beskrev kortfattat att ett nytt tvätteri i Uppsala skulle kosta 11,8 miljoner kronor. Landstinget skulle stå för 35 procent vilket skulle erläggas med 2,5 miljoner kronor den 1 december 1963 och 1,7 miljoner kronor den 1 december 1964. Landstinget biföll detta.

I april 1964 rapporterades att regeringen inte godkänt Fabriksstyrelsens avtal med landstinget om en ny tvätt i Uppsala. Fabriksstyrelsen hade istället fått uppdrag att bygga en stor tvätt i Mälarområdet för de statliga behoven men även bjuda in kommunala intressenter att delta. Förhandlingar hade skett mellan styrelsen och landstingen i Sörmland, Västmanland och Uppsala. Landstinget var fortsatt intresserat av att hitta en lösning tillsammans med Fabriksverket.

En uppgörelse träffades 1965 mellan Försvarets fabriksstyrelse och de tre landstingen. Fabriksstyrelsen skulle uppföra ett tvätteri i Eskilstuna där landstingen skulle tvätta för 66 öre per kilo tvätt i prisläge 1 juli 1963. Ett tvätteriråd skulle ge landstingen insyn. Avtal skrevs på 15 år. Tvätteriet var klart i början av 1969 varefter tvätt helt upphörde på sjukhusen.

Tillbaka

 

Sjukvård

Sjukvårdplan

Hälso- och sjukvårdsstyrelsen tog 1963 fram en sjukvårdsplan som innehöll befolkningsprognoser och en beräkning av behovet av vårdplatser fram till 1975. Summeringen blev att Samriterhemmets sjukhus behövdes med 60-90 platser vardera för intern medicin och kirurgi vilket krävde successiv förnyelse av byggnaderna. I Enköping behövdes 30-40 platser för eftervård och ett 50-tal platser för långtidsvård. Fler kronikerplatser i en andra etapp vid epidemisjukhuset (Kungsgärdet) så att Vattholma sjukhem kunde bli konvalescenthem och ett 90-tal platser för långtidsvård på norra Kvarngärdet i Uppsala i samband med ett av stadens ålderdomshem. I norra länsdelen behövdes ett 30-tal platser för långtidsvård vid Upplandsbodarnes sjukhem så att sjukhemmet i Älvkarleö kunde bli konvalescenthem.

Landstingsmötet beslöt att denna plan skulle ligga till grund för hälso- och sjukvårdsstyrelsens fortsatta arbete med beaktande av den kommande befolkningsutvecklingen.

Ferdinand Nilsson (C) interpellerade 1964 förvaltningsutskottets ordförande om anledningen till att Uppsala län hade en skattesats som var 30 procent högre än Stockholms län – 6:35 mot 4:90 kronor. Kunde det bero på antalet vårdplatser ställda i relation till invånarantalet? Av AGA Carlssons (S) svar framgick att det i Uppsala län fanns 175 564 invånare och i Stockholms län 538 351. Skattekronor per invånare var 57:91 respektive 74:07. Vårdplatser per 1 000 invånare blev i genomsnitt 9,5 i Uppsala och 5,8 i Stockholm. Enligt det nyligen framlagda regionsjukvårdsbetänkandet var behovet 9,0.

Ragnar Litzner (S), Åke Bergman (S) och Martin Selander (S) motionerade 1969 om att en sjukvårdsplan för all sjukvård inom landstinget borde utarbetas. Detta tillstyrktes och en kommitté på fem personer tillsattes. Till kommitté valdes Ragnar Litzner (S), Anders Grönwall (S), Nordlander (FP), Elov Söderberg (C) och Olle Hillerdal (H), sammankallande. Det kan synas anmärkningsvärt att sjukhusdirektören på Akademiska sjukhuset lät sig väljas på ett så tungt politiskt uppdrag som detta. Grönwall var även suppleant i direktionen för Ulleråkers sjukhus från 1967.

 

Mer öppenvård för att motverka kostnadsökningarna

Högerns landstingsgrupp tog i två motioner 1966 upp sin oro över den slutna vårdens problem med personalanskaffning och med kostnadsutvecklingen. De ville därför, liksom initiativ från andra partier under decenniet, främja den öppna vården och hemsjukvården. Bland annat föreslogs att läkemedelskostnaderna vid hemsjukvård skulle lindras av landstinget. Sjukvårdsstyrelsen pekade på problemet med stadsläkarna som tillhörde en annan organisation än den slutna vården, vilket kunde försvåra samverkan. Landstingsförbundet hade tagit upp den saken med regeringen. Landstinget beslöt att sjukvårdsstyrelsen skulle utreda frågorna och lägga fram förslag som främjade denna utveckling.

Nils Brage Nordlander (FP) och Ferdinand Nilsson (C) motionerade den 1 augusti 1967 om att sjukhusen borde hålla öppet i större utsträckning. De syftade på stängningar på grund av personalbrist. De menade att man kunde anpassa vårdformerna så att mindre personal behövdes för att hålla öppet. Sjukvårdsstyrelsen menade att sådant arbete pågick och att alla ansträngde sig för att hålla öppet. Förvaltningsutskottet instämde i detta men motionen ledde till en uppmaning till direktionerna att noga följa frågan.

John Lundberg (S) interpellerade i oktober 1969 sjukvårdsstyrelsens ordförande om hur långt utvecklingen av såväl den öppna som slutna sjukvården kommit framförallt på länets landsbygd. Han fick ett utförligt svar.

 

Mat och läkemedel

Folkpartiet motionerade 1967 om att maten inom landstingets olika inrättningar hade en dagskostnad som varierade från 3 kronor till 5:50 kronor. De föreslog en utredning med hjälp av näringskonsulenten för att alla skulle få god och näringsriktig mat och motionen bifölls

Bo Gustafsson (K) interpellerade i juni 1969 förvaltningsutskottets ordförande om att läkare skrev ut dyrare läkemedel än nödvändigt. Av svaret framgick att läkemedlens andel av sjukhusens kostnader var relativt liten. Vid Akademiska omkring 5 procent eller 3-4 miljoner kronor och vid Ulleråker omkring 2,3 procent eller 1 miljon kronor. Gustafsson återkom i oktober samma år med en interpellation i samma ämne. Då ställdes den till sjukvårdsstyrelsens ordförande som tyckte att läkarna gjorde så gott de kunde för att hålla kostnaderna nere men att de kunde behöva mer centralt stöd för sina beslut.

 

Akademiska sjukhuset

Budgeten för Akademiska sjukhuset för budgetåret 1960/61 var 25,6 miljoner kronor. Landstingets driftsbidrag var 12,5 miljoner kronor, bidraget till fastighetsunderhållet 255 000 kronor och till utrustning 346 700 kronor. Tio år senare hade budgeten ökat till 109,7 miljoner kronor, landstingets bidrag ökade till 43,7 miljoner kronor eller med 349 procent, bidraget till fastighetsunderhållet blev 634 000 kronor, en ökning med 248 procent och bidraget till utrustning 1,05 miljoner kronor, en ökning med 302 procent.

Antalet producerade vårddagar var 1960/61 310 000 som ökade under decenniet till 390 000. Av dessa budgeterades 1969 för 228 000 vårddagar för Uppsala län, 50 000 för Stockholms län, 87 000 för regionlandstingen och 25 000 för övriga län.

 

Ökade kostnader oroade

Arthur Elmroth (S) fick fortsätta som ordförande i direktionen för Akademiska sjukhuset till och med 1963. Det betydde bland annat att han fick vara med om att avsluta de segslitna förhandlingarna med läkarna om evalveringen som gav en merkostnad för arbetsgivaren på 500 000 kronor. De kraftigt ökade driftskostnaderna på sjukhuset bekymrade landstinget som ifrågasatte om den höga andelen för Uppsala läns landsting var rimlig och rättvis när allt fler regionpatienter tillkom. Hälso- och sjukvårdsstyrelsen och förvaltningsutskottet underströk vikten av rationaliseringar men tillstyrkte ändå och tyckte att fler specialistkliniker var bra för patienterna och vårdens utveckling. Ökningen av antalet tjänster oroade förvaltningsutskottet 1964 som sökte samarbete för att granska bemanningen på sjukhuset.

Den främsta anledningen till att antalet vårddagar ökade – utöver sjuka patienter – var tillkomsten av nya lokaler med flera vårdplatser och mottagningar. Medicinkliniken fick nya lokaler 1962 som innebar att dermatologi och neurologi i stort sett fördubblade antalet platser. Nya neurokirurgen kom igång under hösten 1962 liksom Folke Bernadottehemmet.

AGA Carlsson (S) kritiserade vid remissdebatten 1962 de kraftiga budgetöverskridandena vid sjukhuset. Landstingets sköt upp beslutet om ansvarsfrihet för direktionen. Till landstingsmötet i mars 1963 kom direktionen in med en lång redogörelse för sina budgetöverskridanden med anledning av revisorerna påpekanden. Revisorerna tillstyrkte ansvarsfrihet. Förvaltningsutskottet underströk med skärpa att befarade budgetöverskridanden omedelbart ska anmälas.

Förvaltningsutskottet anmälde 1966 att förhandlingar pågick med statens förhandlingsnämnd om nytt avtal rörande tvisteämnena pensionskostnaderna, fastighetsunderhålls- och utrustningskostnaderna. Det blev en uppgörelse som ändrade 1954 års och 1961 års avtal om sjukhuset. Landstingets bidrag till utrustningskostnaderna ändrades så att andelen skulle vara 30 procent mot tidigare 50.

 

Sjukvårdsintressena vann över ekonomin

När budgeten för 1968 behandlades av landstinget kallade sjukvårdsutskottet till sig sjukhusdirektören Anders Grönwall och intendenten Bengt Johansson som fick argumentera för att de prutningar förvaltningsutskottet gjort inte var möjliga och till och med stred mot avtal och författningar. Sjukvårdsutskottet föll till föga och yrkade bifall till direktionens framställning. Några ledamöter från förvaltningsutskottet yrkade bifall till sitt förslag men sjukvårdsutskottets förslag bifölls av landstinget utan votering.

Statens förhandlingsnämnd tog efter att staten överlämnat mentalsjukvården till landstinget 1967 upp frågan om att inordna de psykiatriska klinikerna på Akademiska i avtalet med landstinget. En uppgörelse träffades under 1968.

 

Regionsjukvårdsavtal upprättat

Kommittén för Akademiska sjukhusets utbyggnad lade 1960 fram förslag till avtal om kostnadsfördelningen mellan staten och landstinget. Avtalet innebar att landstinget skulle stå för 30 procent av byggnadskostnaderna mot att landstinget skulle få rätt till 800 av det slutligt utbyggda sjukhusets 1600 platser. I avtalet reglerades också byggnadskommitténs sammansättning med fyra från landstinget och fyra från staten. Kommitténs egna kostnader skulle landstinget också täcka till 30 procent.

Den nyinrättade Samarbetsnämnden för regionen hade diskuterat de övriga landstingens deltagande i utbyggnadskostnaderna. Byggnadskommitténs förslag var att övriga regionlandsting skulle stå för 30 procent motsvarande den del av utbyggnaden som var hänförlig till utomlänsvården. Deras andel skulle förskotteras av Landstinget i Uppsala.

Avtalet med regionlandstingen var inte klart 1962 men dessa hade godkänt att de skulle stå för 30 procent av kostnaderna. Landstingets problem var att kunna ta upp lån både för egen del och för regionlandstingens del till skäliga villkor. Vid en uppvaktning av AP-fonden gavs ett löfte om 5 miljoner kronor, vilket täckte ett års lånebehov. Förvaltningsutskottet uppvaktade också finans- och inrikesministrarna. I mars 1963 hade samtliga regionlandsting godkänt avtalet. Staten godkände regionsjukvårdsavtalet den 5 juni 1963.

 

Det nya sjukhuset växer fram

Byggnadskommittén beräknade 1960 anslagsbehovet för de närmaste åren till 116 miljoner kronor varför landstingets andel blev 35 miljoner. För 1961 omfattade byggnationerna bland annat medicinklinik, centralkök och restaurang samt neurokirurgisk klinik. På landstingets önskan skulle man 1962 överväga att tidigarelägga den nya infektionskliniken eftersom epidemisjukhuset behövdes för flera långvårdsplatser i Uppsala. Detta lyckades eftersom bygget av infektionskliniken igångsattes sommaren 1963.

I en flygel till centrallängan fick klinisk fysiologi lokaler 1964. Dessutom byggdes det året den gamla medicinkliniken och kvinnokliniken om, och nyuppfördes byggnader för radioterapi och den nya sjuksköterskeskolan.

 

Generalplanen reviderades

Generalplanen från 1958 reviderades 1965 eftersom förutsättningarna förändrats; regionvården, nya forsknings- och undervisningsuppgifter med ökat antal forskare och elever, en fortlöpande differentiering av sjukvården samt den allmänna standardhöjningen. Antalet vårdplatser beräknades öka från 1 166 år 1964 till 1 750 vid fullt utbyggt sjukhus. Ytorna ökade med 130 procent sedan 1955 och volymen med cirka 200 procent. Lokalytorna för forskning och undervisning med 400 procent.

Den etappindelning som kommittén redovisade var:

2. 1966-70 Allmänkirurgi, ortopedi, urologi, centraloperation och röntgen, kirurgmottagning, akutintag, IVA, centralsterilisering

3. 1970-73 Neuroblock, ögon, centraloperation och röntgen, ev. thorax

4. 1973-77 Kvinno- och barnklinikerna

5. 1977-80 Dermatologi, reumatologi, geriatrik, kardiologi, lungmedicin

6. 1980-83 Socialmedicin, rehabilitering, fysioterapi, apotek, laboratorier

Hälso- och sjukvårdsstyrelsen ifrågasatte i sitt yttrande att gamla sjuksköterskeskolan skulle användas för administration. Styrelsen menade att den istället kunde användas till patienthotell och/eller personalbostäder som det var brist på. Förvaltningsutskottet i sitt yttrande bävade för de stora ekonomiska åtaganden som förestod. Utskottet ansåg att utdebiteringen 1970 inte borde överstiga 8 – 8:50 kronor med tanke på primärkommunernas behov. Därför måste ytor och volymer ses över. Med hänsyn till att det var forskning och undervisning som krävde allt större ytor borde staten öka sin andel av kostnaderna.

Kungl. Byggnadsstyrelsen tog 1967 över ansvaret för byggnadsunderhållet på Akademiska sjukhuset.

 

Behov av kostnadspress

Nils Brage Nordlander (FP) interpellerade förvaltningsutskottets ordförande i juni 1966 om att den kommande utbyggnadsetappen hotades av nedprutningar i storleksordningen 15 – 30 procent, vilket Nordlander ansåg vara den socialdemokratiska regeringens fel. AGA Carlsson (S) svarade att han inte uppfattat att staten gett order om nedskärningar. Även landstinget hade ju efterlyst översyn av ytor och volymer. Överläggningar pågick om detta och Nordlander satt själv med i kommittén. Detta meningsutbyte kanske ska ses som ett inslag i valårets debatt. I oktober 1966 anmälde kommittén att staten satt ett kostnadstak på 75 miljoner kronor för investeringarna de fyra budgetåren 1967-71.

I februari 1968 godkände landstinget byggande av P-garaget för 290 platser under kirurgblocket. Landstingets andel var 1,86 miljoner kronor. AGA Carlsson (S) motionerade 1968 om att helikopterflyg för sjuktransporter och en landningsbana på ett tak inom sjukhusområdet borde utredas. Motionen bifölls.

 

Nya verksamheter

Folke Bernadottehemmet inordnades 1960 som en del av Akademiska sjukhuset. När bygget blev 500 000 kronor dyrare än planerat visade det sig att insamlingsstiftelsen inte kunde tillskjuta mer men däremot låna ut från sin forskningsstiftelse, vilket erbjudande förvaltningsutskottet antog. Avtalet om verksamheten vid Folke Bernadottehemmet var klart 1962 mellan staten, landstinget och för skoldelen med Uppsala stad. Skoldelen växte och motsvarade 30 procent av kostnaderna 1969.

BUP fick nya mottagningslokaler den 1 juli 1961 i den nybyggda barn- och ungdomspsykiatriska kliniken. Då utökades verksamheten eftersom det fanns stor efterfrågan och långa väntetider. Planen måste dock underställas Medicinalstyrelsen för godkännande varför förvaltningsutskottet avvaktade med att höja budgeten. Tycho Hedén (S) reserverade sig för ett högre anslag. Personalen utökades vilket var helt nödvändigt enlig föreståndaren Anna-Lisa Annell. Budgeten för 1962 omfattade 138 000 kronor varav landstingsbidrag 118 500 och statsbidrag 19 500 kronor. Läkartjänsten utökades 1963 och året därpå tillkom psykolog och kurator.

Ingvar Bladlund (FP) interpellerade 1963 om ryggsjukvården som han ansåg borde utvecklas. I svaret utlovades att kirurgkliniken inklusive ortopeden skulle få fördubblat antal vårdplatser i sina nya lokaler.

Gunnar Hübinette (H) interpellerade 1963 om de så kallade sjukhusinfektionerna och vad som kunde göras åt dem. Enligt svaret ansåg sig sjukhuset ha situationen under kontroll då det anställt bakteriolog och en hygiensköterska.

Knut Steen (S) och Nils Jansson (S) motionerade 1969 om de långa väntetiderna och den dåliga informationen till patienterna. Sjukvårdsstyrelsen hoppades i sitt yttrande på utbyggnaden av den öppna vården. Direktionen anförde att det blivit bättre sedan tidsbeställning införts men att lokalproblem på kirurgen gjorde det svårt men att nya kirurgkliniken och akutmottagningen skulle lösa en hel del.

Ragnar Litzners (S) första motion 1963 handlade om att Uppsala län tillsammans med Västmanland borde inrätta ett behandlingshem för neurologiska sjukdomar som MS. En kommitté med Litzner som ordförande tillsattes för att utreda. Den var färdig 1966 och föreslog att ett hem uppfördes som ett sekundärsjukhus till Akademiska sjukhuset och dess neurologklinik. Förläggningen skulle vara antingen i anslutning till Folke Bernadottehemmet eller på Ulleråkersområdet. Kommitténs förslag saknade ekonomiska beräkningar. Förvaltningsutskottet föreslog att principbeslut fattades om att ett hem skulle byggas men att sjukvårdsstyrelsen skulle fortsätta utreda. Detta bifölls av landstinget.

 

Regionsjukvården

Direktionen för Akademiska sjukhuset sammankallade 1960 de landsting som i Arthur Engels utredning utpekades att utgöra Uppsalaregionen. En kommitté bildades som upprättat ett avtal för regionsjukvården. I kommittén ingick Arthur Elmroth, Uppsala, E Jansson, Gävleborg, S Larsson, Gävle stad, Sten Söderberg, Västmanland, Karl Damström, Dalarna, Erik Olsson, Västernorrland och Helge Lindström, Jämtland samt Lennart Rydback och Anders Grönwall Akademiska sjukhuset.

Avtalet var dock ofullständigt eftersom riksdagen ännu inte fattat beslut med anledning av proposition 1960:159 om anordnande av regionsjukvården i landet. Landstingsförbundet skulle när detta var klart uträtta normalavtal för regionsjukvårdssamarbetet. Eftersom utbyggnaden redan pågick av Akademiska sjukhuset för regionsjukvården ville man ha ett principavtal klart. Idén var att Uppsala landstinget skulle uppta lån även för regiondelen och att köparlandstingen skulle betala både drifts- och kapitalkostnaderna genom priset för vården.

Landstinget godkände principerna och uppdrog till förvaltningsutskottet att teckna avtalet. Regionsjukvårdsnämnden bildades och AGA Carlsson (S) och Gustaf Reuterskiöld (H) utsågs från Uppsala. Ett nytt avtal togs fram av regionsjukvårdsnämnden till den 5 juli 1962. Statens representant Lennart Rydback var ordförande i nämnden. Avtalet trädde i kraft den 1 juli 1963. Av avtalet framgick att Gävle stad från 1963 skulle återinträda i landstinget Gävleborg efter 70 år. Staten och Uppsala läns landsting stod båda som driftsansvariga för Akademiska sjukhuset. 400 vårdplatser avsågs för regionspecialiteter för regionlandstingen och 130 platser för Uppsala län.

 

Utomlänsvård

Hälso- och sjukvårdsstyrelsen redovisade landstingets totalkostnad för utomlänsvården 1959. Den uppgick till 678 140 kronor varav 266 521 enligt utomlänsavtalet, 100 372 på Karolinska, 44 103 på Sätra brunn, 5 483 på Margareta hemmet och 60 600 kronor på Stora Sköndal.

Kostnaderna ökade till 2,1 miljoner kronor 1966. Den beräknades öka 1967 med cirka 1 miljon kronor då den skulle omfatta även den psykiatriska vården. I budgeten för 1969 upptogs för vård utanför landstinget 3,7 miljoner kronor för kroppssjukvård och 3,6 miljoner kronor för psykiatrisk sjukvård.

 

Enköpings lasarett

Det nya Lasarettet hade inte kunnat öppna helt förrän den 9 november 1959 på grund av sjuksköterskebrist. Det gick vid starten över till 45-timmars vecka och modifierade treskiftsscheman. Arbetstiden minskade 1965 till 43,5 timmar på vecka. Kommunalarbetareförbundet ville då ha nya scheman med renodlade dag- och nattjänster. Landstingsförbundet rekommenderade scheman med varannan söndag ledig. Arbetstiden minskade med ytterligare 2,5 timmar 1968.

Kirurgkliniken begärde inför 1961 en narkosläkare och bifogade en beskrivning av bedövningens historia. I Enköping fanns inte någon narkosapparat 1957. Två underläkare hade därefter fått utbildning av professor Martin Holmdahl på Akademiska sjukhuset. I nya lasarettet fanns modern utrustning men ännu inte en narkossköterska.

Medicinkliniken beskrev hur patienterna vände hem från Akademiska sjukhuset och att antalet steg månad för månad. Kliniken äskade förstärkningar inom laboratoriet, fysikalisk terapi och konsultläkare. Förvaltningsutskottet tillstyrkte det mesta men tyckte att man kunde dela narkosläkare med annat sjukhus. Göran Andrén tillträdde som den förste narkosläkaren under 1961. Medicinalstyrelsen beviljade 1967 inrättande av gynekologisk konsult med mottagningspersonal. Denna utökades till heltid 1969.

Förvaltningsutskottet ansåg 1969 att den öppna reumadispensären skulle inordnas i lasarettet eftersom den i länet i övrigt sköttes inom distriktsläkarväsendet.

 

Nya lokalbehov

Lasarettsdirektionen anmälde 1966 flera lokalbehov. Två avdelningar för eftervård behövdes så att de fyra långvårdsavdelningarna kunde användas helt för sitt ändamål. Akutsjukhuset behövde en intensivvårdsavdelning med 10 platser. Konsultläkarna saknade mottagningslokaler. Sjuksköterskeutbildningen krävde utrymme bland annat för två kliniklärarinnor. BB var trångt och behövde utökas.

Centrala byggnadskommittén fick uppdraget att omgående projektera ett provisorium med en barack för mottagningar och två nya platser på BB. Det blev två baracker. Tillbyggnaden av IVA på taket intill operationsavdelningen medförde följdändringar på operation och andra avdelningar varför kostnaderna blev nära 2 miljoner kronor. Bland annat infördes TV-övervakning på IVA.

Förvaltningsutskottet föreslog 1969 införande av brickdukning på lasarettet i Enköping. Detta var standard på nya sjukhus och hade ett trivselvärde för patienterna. Investeringskostnaden var 420 000 kronor men driftskostnaderna skulle minska med 171 000 kronor per år. Förslaget bifölls.

Förvaltningsutskottet träffade avtal med Enköpings stad om lika delning av kostnaderna för ett barndaghem vid lasarettet. I budgetäskandet uttalades att den höga avgiften 10 kronor per dag var avskräckande. I angränsande län var den hälften så stor.

 

Nytt sjukhem för kroniskt sjuka

Efter att det nya lasarettet invigts 1959 skulle det gamla sjukhemmet byggas om till långvårdsplatser. Då byggnaden befanns i för dåligt skick togs ett nybyggnadsalternativ fram. Detta godkändes i april 1960. Det omfattade 112 platser och inrymde även vårdplatser för icke störande senildementa patienter, vilka landstinget föreslogs ta ansvar för. Kostnaden beräknades till 2,5 miljoner kronor. Vid landstingsmötet uttalades farhågor för att bristen på sjuksköterskor kunde orsaka att nybyggda enheter inte kunde öppnas. Landstinget tillskrev Medicinalstyrelsen och Landstingsförbundet i frågan.

Inflyttning i nya sjukhemmet skedde på två avdelningar första halvåret 1963 och de andra två första halvåret 1964 på grund av sjuksköterskebristen. Trots tillskottet av platser beslöts hyra stadens före detta ålderdomshem på Kraftgatan i ytterligare fem år. Medicinkliniken förstärktes med en biträdande överläkare eftersom den hade ansvar för långvårdsavdelningarna. Långvården blev en egen klinik då överläkaren Ragnar Hellqvist tillträdde den 15 maj 1967.

 

Utökat tvätteri

I väntan på den nya centraliserade tvätten i Eskilstuna fick lasarettet 1965 utöka sin tvättkapacitet med hjälp av Försvarets fabriksverk. I Enköping tvättades åt Tunåsen, Epidemin, Akademiska sjukhuset, Fagerudd, Folktandvården med flera. Tvättmängden ökade från 252 559 kg 1963 till 420 000 kg 1965. Detta ställde ökade krav på maskinavdelningen som måste elda pannorna längre tid. Från den 1 april 1969 då Eskilstunatvätten kom igång minskade tvättpersonalen från fjorton till två.

 

Tierps sjukhus

Utbyggnaden av sjukstugan påbörjades med grundläggning i november 1961 och byggnadsarbeten i juni 1962. Kostnaden beräknades till 6,1 miljoner kronor och för utrustning 700 000 kronor. Ny- och ombyggnadsarbetena var färdiga och inflyttning skulle ske i maj 1964. Då disponerades 15 vårdplatser för akutvård, 10 för BB och 15 för långtidsvård. Från den 1 april 1965 när ombyggnaden av gamla sjukstugan var klar skulle det bli 30 akutplatser, 10 BB-platser och 52 långvårdsplatser. Direktionen ville byta namn till Tierps sjukhus när den 1965 var färdig efter om- och tillbyggnad. Den skulle då ha 1 200 intagna per år med 14 400 vårddagar på akutsidan och 300 intagna och 17 800 vårddagar på långvården.

En nytillträdd sjukhemsläkare ville 1966 anställa flera biträden till en aktiveringspatrull som tillsammans med sjukgymnast och arbetsterapeut skulle rehabilitera patienterna. Direktionen räknade för 1968 med 19 akutplatser, 10 BB-platser och 54 långvårdsplatser som sjukvårdsstyrelsen korrigerade till 16, 10 respektive 59. Det innebar en minskning med 9 platser för att bereda lokaler för mödravårdscentral och barnkonsultmottaning. Det fanns ögonkonsult 1967 och 1968 även öron- näs- och halskonsult. Samariterhemmets sjukhus och Tierp skulle dela på en röntgenläkare. Läkaren Kurt Egon Deutsch var styresman.

 

Syssloman ersätts av intendent

Arthur Elmroth (S) var 1960 fortfarande ordförande i direktionen och Johan Walkendorff var syssloman. Den senare avsade sig uppdraget av ålderskäl 1963. Förvaltningsutskottet utredde behovet av administrativt stöd till alla enheter i Norduppland. Det gällde utöver Tierp, sjukhemmen i Lövstabruk, Upplandsbodarne, Älvkarleö samt Svanby vårdhem.

Direktionsordförandena tillsammans med husmor hade skött detta hittills men det blev allt mer ohållbart. Direktionerna tillstyrkte en samordning. En befattning som intendent inrättades och det skulle prövas om även Björknäs sjukhem kunde ingå eftersom det hade samma direktion som Svanby. Från 1964 var Martin Selander (S) ordförande i Tierp och Eric Andersson var intendent även för sjukhemmen i Norduppland och Svanby och Björknäs vårdhem.

Landstinget köpte 1966 cirka sex hektar mark av Öbrinks dödsbo intill sjukhuset i Tierp för 350 000 kronor. Till konstnärlig utsmyckning av vattenbassängen vid Tierps sjukhus hade förvaltningsutskottet anslagit 3 000 kronor och medel till detta hade även tagits ur A E Elmroths minnesfond som instiftades efter hans död 1965.

 

Samariterhemmets sjukhus

Sjukhuset redovisning för år 1960: Antal vårdplatser 85, medelbeläggningen per dag 64,44 procent, medelvårdtiden 15,77 dagar och beläggningen i procent av antalet platser 75,8. Antalet patienter var 1 483 varav 1 321 från Uppsala län. På medicin var det 14 060 vårddagar och på kirurgen 9 459 vårddagar. Nettokostnaden per vårddag blev 54:19 kronor. Tillströmningen av patienter ökade varför två halvenskilda rum 1962 gjordes om till trebädds salar. Landstingets driftsbidrag var 1 544 965 kronor och dessutom hyresersättning med 102 100 kronor.

 

Nytt avtal

Ett nytt avtal för de sex åren 1961-1966 träffades mellan landstinget och diakonissanstalten Samariterhemmet om driften av kroppssjukhuset. I avtalet reglerades att sjukhuset skulle få ersättning för sina självkostnader men att dessa inte skulle överstiga kostnaden vid länets normallasarett. För fastigheter och inventarier skulle landstinget ersätta fyra procent av fastighetsvärdet och tio procent av inventarievärdet. Sjukhuset skulle ha ett nära samarbete med Akademiska och inte ta emot patienter som det inte hade personella och tekniska resurser för.

 

Behov av utbyggnad

Diakonissanstalten ville 1963 ha landstingets godkännande att bygga en intensivvårdsavdelning eftersom kirurgiska verksamheten ökat och patienterna blivit sämre och därför i flera fall krävde intensivvård. Professor Martin Holmdal hade hjälpt till att utforma en ombyggnad av avdelning tre som låg nära operation. Kostnaden beräknades till 230 000 kronor och sjukhuset ville att landstinget godkände en höjning av hyresersättningen med 24 000 kronor per år. Detta bifölls.

Behovet av flera platser för kirurgi och intern medicin aktualiserades 1964 av att den medicinska fakulteten fått statens uppdrag att öka läkarutbildningen från 90 till 120 platser och att detta krävde fler utbildningsplatser. Hälso- och sjukvårdsstyrelsen förordade en utbyggnad av Samariterhemmets sjukhus. Förvaltningsutskottet underhandlade med diakonissanstalten och kommit fram till att denna kunde bygga ut för 15 miljoner kronor i en första etapp med lån mot landstingets borgen. Kapitalkostnaderna skulle öka för landstinget med 800 000 kronor och driften med 2,5 miljoner kronor per år. Landstinget beslöt i princip om en utbyggnad av sjukhuset men förvaltningsutskottet fick närmare utreda formerna för landstingets medverkan i sjukhusets utbyggnad och drift.

 

Nytt akutsjukhus

I mars 1965 redovisades efter gemensam utredning utbyggnaden av Samariterhemmets sjukhus till ett modernt sjukhus med 221 vårdplatser. Fem nya vårdavdelningar med vardera 30 platser, centralkök, mottagningar, laboratorier, matsal, rum för medicine kandidater med mera inrymdes. Fortfarande fanns vissa oklarheter om läkarutbildningen och om Stockholms läns landstings fortsatta medverkan.

Förslaget till höstlandstinget 1965 var att sjukhuset byggdes ut för 32 Miljoner kronor under åren 1966 – 69 och att ett avtal upprättades mellan landstinget och stiftelsen om driften. En gemensamt sammansatt direktion skulle tillsättas. Över denna skulle finnas ett samordningsorgan mellan hälso- och sjukvårdsstyrelsen och stiftelsen. Den nya direktionen för Samariterhemmets sjukhus skulle tillträda från och med 1967. Det nya avtalet skulle gälla tre år 1967-69.

Samariterhemmets sjukhus flyttade i oktober 1969 in i det nya sjukhuset med 125 vårdplatser på kirurgen och 100 på medicin. Öppenvårdmottagningar för gynekologi, öron, näsa, hals, ögon och psykiatri samt röntgen. Det gamla nervsjukhuset vid Samariterhemmet lades ner och byggnaden revs för att ge plats för tillbyggnaderna. Direktionen ville fortsättningsvis ha en psykiatriker för öppen mottagning och som konsult.

I och med att av nya sjukhuset togs i bruk skildes sjukhuset från diakonissanstalten och landstinget svarade helt för driften och kostnaderna. Avtalet skrevs på 30 år 1970-99. John Lundberg (S) tyckte avtalet var oklart på flera punkter varför han reserverade sig mot beslutet. Avtalet godkändes i princip och förvaltningsutskottet fick godkänna preciseringar.

 

Telefonservice och parkeringshus

AGA Carlsson (S) och Ragnar Litzner (S) motionerade 1966 om förbättrad telefonservice i sjukvården så som skulle installeras på nybyggda Samariterhemmet sjukhus. Förvaltningsutskottet tillstyrkte och gav uppdrag till CBK att bevaka detta.

I mars 1969 beslöts uppföra parkeringshuset Grimhild i ett samarbete mellan Samariterhemmet, A-huset, Stiftelsen Trädgården och HSB. Av de 450 platserna skulle Samariterhemmet disponera 200 och Trädgården 60. Diakonissanstalten ägde huset och HSB förvaltade det. Byggkostnaden beräknades till drygt 5 miljoner kronor.

 

Långtidssjukvården allmänt och dess utbyggnad

Åldringarnas livsvillkor och vårdbehov

Vid det urtima landstingsmötet i april 1960 lade förvaltningsutskottets sjukvårdskommitté fram rapporten "Åldringarnas livsvillkor och vårdbehov". Den var skriven av utredningsmännen, läkarna Ragnar Berfenstam och Herman Hedquist. Kommitténs uppdrag var att utreda den framtida vården för lättskötta sinnesjuka, senilt dementa, kroniskt sjuka eller långvarigt kroppssjuka. Kommittén hade även kartlagt ansvaret för staten, landstinget respektive kommunerna för dessa gruppers vård.

Den föreslog att landstinget skulle åta sig vården av icke störande senilt dementa, såväl den öppna som slutna. Den föreslog också att sjukgymnastik och sysselsättningsterapi skulle byggas ut. Bidragen till hemsjukvård justerades. Kommittén hade upptäckt brister i samspelet mellan öppen och sluten vård och ville särskilt uppmana sjukhusen att vid utskrivning av patienter kontakta distriktssköterskan. Rapportens riktlinjer och allmänna rekommendationer bifölls av landstinget och uppdrag gavs till hälso- och sjukvårdsstyrelsen att följa frågorna och lägga fram förslag i enlighet med rapporten.

Nils Brage Nordlander (FP) interpellerade 1962 förvaltningsutskottets ordförande om uppföljning av Berfenstams och Hedqvists studie av åldringsvården. AGA Carlsson (S) svarade att han var intresserad av uppföljningen men att hälso- och sjukvårdsstyrelsen fått uppdraget att följa frågorna.

 

Hemsjukvårdsbidraget

Hemsjukvårdsbidrag gavs 1959 till 198 personer med tillsammans 252 127 kronor. Ansökningarna ökade under 1960 till 327 personer och de nya reglerna skulle öka kretsen berättigade varför anslaget höjdes till 400 000 kronor för 1961 då 463 personer fick bidrag.

Hälso- och sjukvårdsstyrelsen ville till 1964 ändra bestämmelserna från högst fyra kronor per timme till en ersättning efter ortens pris. Bifölls av landstinget med formuleringen "gängse arbetsmarknadspris".

Högerns landstingsgrupp fick bifall på en motion 1965 om att hemsjukvårdsbidraget till anhörig skulle höjas till 200 kronor per månad och i särskilda fall till 350 kronor. Den socialdemokratiska gruppen motionerade 1967 och ville utreda en väsentlig höjning av hemsjukvårdsbidraget och att det även skulle kunna utgå till vård av mentalsjuka. Efter utredning föreslogs att bidraget skulle höjas och omfatta även psykiskt sjuka och utvecklingsstörda. Anslagssumman höjdes till 2,338 miljoner kronor för 1968.

 

Vård av kroniker på ålderdomshemmen

Bidrag till kommunerna för vård av kroniker på ålderdomshemmen utgick 1959 till 140 personer, 30 fick avslag. Första halvåret 1960 var kostnaderna 280 280 kronor. Eftersom de nya reglerna omfattade även senila begärde styrelsen en höjning av anslaget till 700 000 kronor för 1961. Utfallet blev att 273 patienter fick bidrag under 1961.

Förvaltningsutskottets sjukvårdskommitté föreslog och landstinget beslöt att ersättningen till kommunerna skulle utgå med kommunens nettokostnad per vårddag och rekvireras senast 30 juni efterföljande år.

 

Fler vårdplatser för kroniskt sjuka i Uppsala

Vid landstingsmötet 1960 lade hälso- och sjukvårdsstyrelsen fram förslag om tillbyggnad av vårdplatser för kroniskt sjuka i mellersta regionen där bristen var framräknad till 168 platser. Enligt 1953 års plan skulle dessa platser tillkomma på Samariterhemmets sjukhus, en geriatrisk klinik på Akademiska sjukhuset och på Epidemisjukhuset om en infektionsklinik byggdes på Akademiska sjukhuset.

Inget av dessa alternativ låg nära i tiden 1960. Styrelsen hade undersökt tillbyggnader både vid Epidemisjukhuset och vid Tunåsen. Man ville också hos kommittén för Akademiskas utbyggnad skynda på bygget av infektionsklinik för att kunna frigöra hela epidemin. Sammansatta finans- och sjukvårdsutskottet tillstyrkte snabba insatser för att åstadkomma fler vårdplatser.

Vid det urtima mötet i februari 1961 föreslog hälso- och sjukvårdsstyrelsen en första etapp med 56 nya platser vid epidemisjukhusets östra paviljong till en kostnad av 2,15 miljoner kronor. Hälso- och sjukvårdsstyrelsen skulle också försöksvis anordna en intagnings- och hemsjukvårdscentral i Uppsala. Gustaf Reuterskiöld (H) antecknade till protokollet att han inte var nöjd med utredningen. Han ville undersöka ett samarbete med Uppsala stad om en geriatrisk avdelning som landstinget stod för vid stadens ålderdomshem. Landstinget höll med om detta men Högern drev på i utskottet om skyndsammare fortsatt utredning.

Hälso- och sjukvårdsstyrelsen träffade ett avtal på sex år med Uppsala stad om 85 platser vid det så kallade Norra sjukhuset (ålderdomshemmet Karl Johansgårdarna). Avtalet gällde från den 1 april 1962. Det förlängdes till och med 1969 eftersom det dröjde att få fram platserna vid Kungsgärdet och Tunåsen. En intagnings- och hemsjukvårdsenhet placerades vid Tunåsen.

 

Brist på platser även vid decenniets slut

Sjukvårdsstyrelsen gjorde en översikt över behoven av långvårdsplatser i länets olika delar 1968. I norra delen fattades 45 platser vilket skulle förbättras när 16 nya platser var färdiga på Tallmons sjukhem, det nya namnet på Upplandsbodarnes. I mellersta länsdelen skulle bristen minska 1975 när Kungsgärdets utbyggnad var färdig. Men därefter behövdes ytterligare 56 platser vid Tunåsen och en tredje enhet förslagsvis vid Ulleråker med 100 platser.

I södra länsdelen föreslogs en utbyggnad av 90 långvårdsplatser i Enköping då avtalet med staden om annexet vid Kraftgatan upphörde och inte borde förlängas på grund av den låga standarden. På sikt borde även Kungsängen i Upplands-Bro kommun få ett antal långvårdsplatser. Landstingsmötet tillstyrkte allt detta som riktlinjer men ville pröva även en annan lokalisering än Ulleråker för den tredje enheten i Uppsala.

 

Tunåsen och Vattholma sjukhem

Tunåsen

Bristen på långvårdsplatser i Uppsala gjorde att utbyggnadsmöjligheterna på Tunåsens sjukhem undersöktes. Landstinget beslutade 1962 att bygga till 44 platser i en envåningspaviljong med dubbelkorridor. Den kostnadsberäknades till 1,84 miljoner kronor som ökade till närmare 2,5 miljoner och utrustning tillkom för 649 000 kronor. Kök och matsal byggdes ut för 75 000 kronor 1964.

Medicinkostnaderna på Tunåsen ökade då patienterna blev sämre och alltmer försköts mot lasarettsklientel. Som exempel nämndes att 35 blodtransfusioner genomförts under de tre första månaderna 1963. När husmor skulle pensioneras föreslog styresmannen att hon fick ersättas en husmor och en ekonomiföreståndare eftersom sjukhemmet ökat i platsantal med 30 procent och likande en långvårdsavdelning vid lasarett. Patienterna fick bada varannan vecka men husmor ville ha förstärkning så att bad kunde erbjudas varje vecka.

Direktionen påtalade 1966 att antalet vårddagar vid Tunåsen och Kungsgärdet ökat från 33 501 år 1955 till 135 646 år 1965. Detta ställde krav på en förstärkning av den för sjukhusen gemensamma administrationen för bland annat lokal-, förråds- och andra intendenturfrågor.

Styresmannen David Melchersson och ekonomiföreståndarinnan hade 1965 hittat en smörpåstrykningsmaskin SM 135 för 5 800 kronor som hade kapacitet att breda 3 500 smörgåsar per timme jämfört med fyra smörgåsar per minut vid handgjorda mackor. Enligt hans uträkning skulle en maskin frigöra 3 timmar och 35 minuter per dag som kunde ägnas åt patientarbete. Förvaltningsutskottet var skeptiska och ville närmare undersöka fenomenet innan man beviljade anslag för inköp.

 

Vattholma

Vattholma långvårdssjukhem hade samma direktion som Tunåsen när sanatorieverksamheten upphörde. Då antalet vårdplatser minskade från 30 till 24 efter en brandsyn vill hälso- och sjukvårdsstyrelsen minska antalet biträden. Lars Linder som överläkare för sjukhemmet anhöll 1963 vördsamt, och beviljades, att få inköpa en så kallad Ljungbergs kolorimeter för cirka 900 kronor. Vid Vattholma sjukhem stod två sjuksköterskor för den medicinska vården dygnet runt inklusive nattjouren klockan 20-07. Direktionen äskade 1969 och fick gehör för en underskötersketjänst så att sjuksköterskan skulle kunna få några lediga timmar på dagen.

 

Kungsgärdet/ Epidemin

Ny verksamhet - nytt namn

Centralepidemisjukhuset belades i slutet av 1950-talet till 25 – 50 procent med patienter som led av epidemiska sjukdomar. Vissa byggnader hade redan börjat användas för annan vård. Under 1960-talet förvandlades hela sjukhusets innehåll till långtidssjukvård. Det blev till och med säte för Sveriges första professur i geriatrik.

Direktionen för epidemisjukhuset föreslog 1963 att namnet på långvårdsavdelningarna skulle vara Karlsrosjukhuset. Men det tyckte inte hälso- och sjukvårdsstyrelsen. De fick fortsätta som "Vårdavdelningarna för långvarigt kroppssjuka vid epidemisjukhuset". Direktionen meddelade 1964 att den räknade med åtta månaders drift av epidemiplatserna under 1965 eftersom nya infektionskliniken på Akademiska sjukhuset var klar och kunde ta hela ansvaret. Därefter blev det enbart långtidsvård på före detta epidemisjukhuset. Lars Linder var överläkare för långtidssjukvården. Det bytte namn till Kungsgärdets sjukhus i sin budgetframställning för 1966. Hildebert Lindgren (S) var ordförande i direktionen.

 

Ekonomi och effektivitet

Förvaltningsutskottet sade nej 1960 till inköp av en ny räknemaskin för 3 158 kronor trots att intendenten Margareta Björkman motiverade med att de hade dåliga maskiner och att dessa var upptagna 14 dagar per månad vid avlöningsräkning. Direktionen framhöll i sitt äskande 1963 behovet av att höja lönerna för administrationens anställda för att kunna få tillräcklig kompetens när verksamheten ökat och blivit mer komplicerad.

Både Enköpings lasarett och epidemin fick 1961 anslag strukna för sjukhuspräst då ny organisation för andlig vård vid sjukhus innebar att Svenska kyrkan tog kostnaderna. I budgeten för långvårdsavdelningen beräknades den effektiva arbetstiden per patient och dygn för underpersonalen till 2 timmar och 47 minuter när städ och disk inräknades. För sjuksköterskorna var den 26 minuter. Detta stämde med Statens sjukhusutrednings siffror för 1943 framhöll direktionen.

 

Utbyggnad för långtidsvård

Redan 1961 fanns förslag till nybyggnad av 58 platser till en beräknad kostnad av 2,24 miljoner kronor och 250 000 kronor för utrustning. I mars 1962 föreslog byggnadskommittén tre våningar istället för två. Då skulle man få ytterligare 28 vårdplatser relativt billigt – 24 000 kronor per plats jämfört med 40 000 kronor för de första 56. Det gillade landstinget som godkände förslaget. Bygget påbörjades med sprängning och grundläggning i maj 1962. Utrustningen beräknades efter utökningen kosta 794 700 kronor enligt landstingsassistent Bengt Aronelius.

Byggnadskommittén för epidemins omvandling till långvårdssjukhus lade 1963 fram förslag om rivning av norra och södra paviljongerna och nybyggnad av vårdflyglar i 4 och 5 våningar samt ny köksbyggnad. Platsantalet skulle kunna bli 328. Byggnationen skulle ske i etapper från 1964 till början av 1970-talet. Kommittén hade utrett om det skulle byggas ett nytt kök eller om man kunde gå över till centralt lagad plastpåseförpackad mat i likhet mad vad som skedde i Stockholms län men stannat för att det behövdes ett eget kök. Detta kostade 2,2 miljoner kronor och utrustades för 300 000 kronor.

Den tredje etappen omfattade 84 nya långvårdsplatser, ungdomsavdelning, läkarmottagning, behandlingslokaler och dagsjukhus. Byggnationen var färdig att starta i juni 1966. Etappen beräknades kosta 11,9 miljoner kronor och statsbidrag utgick med 30 000 kronor per långvårdsplats vilket gav 3,4 miljoner kronor.

 

Geriatrikprofessor

Kungsgärdets sjukhus blev efter förhandlingar med staten och universitetet tjänsteställe för en professur i geriatrik med tidigast tillträde 1 juli 1967. Sveriges första geriatrikprofessor Lars A Carlsson tillträdde under 1968. Hans krav på specialkost inom den forskning han bedrev gjorde att köket äskade en tjänst som dietkokerska. Björn Bosaeus (S) som var ledamot av direktionen gjorde en beräkning över landstingets merkostnader för den geriatriska klinkens forskningsverksamhet som han ansåg höga då ju forskning var ett statligt ansvar.

Professor Carlsson replikerade att landstinget för att få professuren före Karolinska institutet lovat att ställa hela sitt patientmaterial till förfogande och att han räknat snällt när han drog gränsen mellan sjukvård och forskning. Även förvaltningsutskottet tyckte det var dyrt och skulle ta upp frågan med statlig myndighet.

 

Lövstabruk

Lövsta sjukhem var efter ombyggnad ett sjukhem för långvård. Direktionen ville 1960 med anledning av den nya verksamheten komplettera utrustningen med piano och radio samt planera trädgård och gårdsplan. Allt beviljades utom pianot. Direktionen efterlyste 1962 åtgärder för att underlätta för personalen att få bostäder. Förvaltningsutskottet köpte lärarbostaden av Österlövsta kommun för 58 000 kronor. Denna blev både bostad för husmor och expedition för sjukstugan. Vaktmästarbostaden rustades 1965 med badrum och den anslöts till sjukhemmets panna. För första gången iordningställdes 1969 ett personalrum med klädskåp och möbler.

 

Älvkarleö och Upplandsbodarne/Tallmon

Tyra Lindberg (S), en kvinna för ovanlighets skull, var ordförande i direktionen för Älvkarleö och Upplandsbodarnes sjukhem. Direktionen påpekade 1963 i likhet med Tunåsen de ökande läkemedelskostnaderna. Till vaktmästaren vid Upplandsbodarne äskades och bifölls anslag till en tjänstecykel för 400 kronor.

 

Utbyggnad av fler platser

I mars 1965 fattade landstinget principbeslut om att bygga ut sjukhemmet i Upplandsbodarne. Det behövdes fler platser och Älvkarleö sjukhem hade låg standard och borde avvecklas. CBK föreslog en tillbyggnad med 46 vårdplatser. Bygget beräknades kosta 4 miljoner kronor.

Diskussion fördes och alternativ togs fram om hur tillagning av maten skulle ske. Transport från Tierp var ett, köp från kommunens ålderdomshem på Tallmon ett annat. I oktober 1967 gavs igångsättningstillstånd för utbyggnaden för totalt 5,3 miljoner kronor. Hela nya sjukhemmet var i drift den första november 1969. Då bytte det namn till Tallmons sjukhem.

 

Femte användningsområdet för Älvkarleö: störande vårdtagare

Älvkarleö sjukhem avvecklades 1970 som långvårdssjukhem då Tallmon var utbyggd. CBK ansåg att det skulle bli mycket dyrt att rusta upp hemmet till god standard och tillgodose brandskyddskraven. Sjukvårdsstyrelsen såg inget behov av byggnaderna.

Hälsovårdsstyrelsen hade med Sörmlands läns landsting diskuterat behovet av hem för störande vårdtagare; ett ändamål Älvkarleöhemmet skulle kunna användas till. Det var landstingens ansvar enligt Socialhjälpslagens 21 § att dra försorg om dessa störande vårdtagare. Länsnykterhetsnämnden hade tryckt på landstinget om detta 1966. Hälsovårdsstyrelsen ansåg att Älvkarleöhemmet trots dåligt skick och dyra upprustningskostnader borde kunna användas. Landstinget godkände att detta alternativ undersöktes vidare.

 

Eftervård/ konvalescenthem

Eftervårds- och konvalescenthemmet i Uppsala var inrymt i ett hus på Vaksalagatan 45 som snart skulle rivas. Hälso- och sjukvårdsstyrelsen undersökte 1965 om det gick att få ersättningslokaler i före detta sjuksköterskeskolan på Akademiska sjukhuset. Den togs i bruk för annat ändamål inom sjukhuset. Förvaltningsutskottet övervägde 1969 att stänga hemmet när Akademiska sjukhusets patienthotell tagits i bruk.

Av budgetframställningen från eftervårds- och konvalescenthemmet i Uppsala framgick att C-länspatienter stod för 1 982 av vårddagarna, anhöriga för 617 och utomlänspatienter för 423 under år 1966. Avgiften för anhöriga och utomlänspatienter höjdes 1968 från 10 respektive 25 kronor till 25 respektive 35 kronor.

 

Nya konvalescenthem

Knut Steen (S) och Siri Nilsson (S) motionerade 1968 om att vården borde differentieras så att patienterna hamnade på rätt vårdnivå. Konkret föreslog de ett konvalescenthem i Österbybruk. Landstinget överlämnade motionen till sjukvårdsstyrelsen.

Gunhild Brogren (FP) motionerade 1969 om eftervårdshem för förstföderskor efter en modell från Linköping. Sjukvårdsstyrelsen och förvaltningsutskottet tillstyrkte utredning men framhöll att mödrarna visst fick instruktioner om barnens vård på BB och att BVC följde upp detta.

 

Utlandsvård

Hälso- och sjukvårdstyrelsen hade 1965 utrett vård av patienter utomlands och föreslog försöksverksamhet under 1966 för reumatiker, MS-sjuka samt astma och allergisjuka. Anläggningen Vintersol på Teneriffa var under uppförande och skulle vara klar att ta emot patienter i november 1965. Förvaltningsutskottet tillstyrkte men ville begränsa kostnaderna till 10 000 kronor som dock landstingsmötet höjde till 20 000 kronor.

Sjukvårdsstyrelsen redovisade 1966 att sex patienter av 20 som ansökt beviljats bidrag med 1 500 kronor för utlandsvård i Jugoslavien eller Spanien under första kvartalet. Styrelsen fick fortsatt anslag med 20 000 kronor som höjdes till 35 000 kronor 1968. Förvaltningsutskottet ville sätta en åldersgräns så att patienter i regel inte skulle vara över 60 år. Landstingsmötet biföll detta. Nio respektive 18 patienter fick bifall 1966 och 1967.

Ferdinand Nilsson (C) motionerade 1968 om att utlandssjukvård skulle erbjudas bara när patienterna annars inte kunde få så god vård och inte i syfte att utnyttja billig arbetskraft. Förvaltningsutskottet instämde och landstingsmötet översände motionen till Landstingsförbundet. Landstingsförbundet hade 1969 organiserat sin medverkan i utlandsvården med en förtroendemannanämnd och en handläggande byrå och avtal med vårdanläggningar. Landstinget anslöt sig och höjde anslaget till 75 000 kronor för 1970 som beräknades räcka till 20 patienter och 1 000 vårddagar.

 

Epidemisjukvården

En ny smittskyddslag trädde i kraft den 1 juli 1969 som ålade landstingen ökat ansvar och större kostnader. Bland annat skulle landsting hålla mottagning för kostnadsfri undersökning vid veneriska sjukdomar. Tidigare hade Uppsala stad stått för kostnaderna för en mottagning på hudkliniken sedan 1965. Budgeten för 1970 gick på 365 000 kronor. Statsbidrag med cirka halva kostnaden skulle utgå.

 

Tuberkulosvården

För konvalescentvistelser för tuberkulospatienter anslogs 10 000 kronor för 1961 och anslag beviljades för detta ändamål hela decenniet.

För dispensärerna gjordes den ändringen 1962 att de tre sköterskorna i Uppsala stad överfördes till distriktssköterskeorganisationen och stadsdispensären blev en distriktsdispensär typ 1, vilket godkändes.

 

Sinnessjuka lättskötta

Direktionen för Björknäs och Svanby vårdhem redovisade stora svårigheter att rekrytera sjuksköterskor. Situationen var stundtals prekär. Hälso- och sjukvårdsstyrelsen avstyrkte 1963 anslag med 5 000 kronor för inköp av diskmaskin till Björknäs. Direktionens motiv var "hygienisk och virusfri disk". Sjukvårdsutskottet vid landstingsmötet stödde direktionen och uppmanade förvaltningsutskottet att senare bevilja anslag till diskmaskinen, vilket också skedde.

Björknäs hade 70 intagna och Svanby 55 år 1965. På båda hemmen ville direktionen byta ut en sjukskötersketjänst till en mentalvårdare. CBK ville 1968 bygga en ny vårdbyggnad på Björknäs för 750 000 kronor. Detta var föranlett av brandmyndigheternas krav. Efter ytterligare utredningar stannade CBK och förvaltningsutskottet för att uppfylla brandskyddskraven men avstå från nybyggnad. Det framskymtade att det fanns en osäkerhet om sjukhem av denna art hörde framtiden till.

I oktober 1969 krävde leg. sjukskötaren Kjell Lundin, som föreståndare på Svanby, vaken bemanning nattetid i likhet med vad Björknäs hade fått efter brandmyndigheternas krav. På Svanby hände det att patienter gick ut på natten och blev utelåsta.

 

Jordbruket på Björknäs

På Björknäs hjälpte Hushållningssällskapet till 1962 med en driftsplan för jordbruket. Denna förordade en viss intensifiering även om jordbruksenheten tillhörde de svagare i länet. Flera kor skulle inköpas. Förvaltningsutskottet granskade driftsplanen och beslöt använda skogsnettot från fastigheten till investeringen.

Jordbruket fortsatte gå med underskott varför direktionen 1964 fick uppdrag att utreda framtiden för detta och dess samband med vårdhemmet. Alternativet att arrendera ut jordbruket prövades på nytt. Direktionen förordade dock egen regi och förvaltningsutskottet höll med och pekade på att skogsintäkterna täckte underskottet i jordbruket. Även den delegation som 1968 utrett jordbruksdriften stannade för att det skulle fortsätta drivas tillsammans med sjukhemmet.

Med budgeten för Björknäs 1961 fanns ett protokoll från "Skogsnämnden för landstingets skog vid Björknäs" med Carl Efraim Andersson (FP), Elof Söderberg (C), jägmästare Greger Carpelan och skogvaktare Ingemar Djursvik som deltagare. Björknäsdirektionen och dess skogsnämnd föreslog 1962 att landstinget förvärvade grannfastigheten för 52 500 kronor, vilket blev landstingets beslut.

Nils Brage Nordlander (FP) motionerade 1961 om ett hem för lättskötta mentalsjuka i Uppsala där det fanns tillgång till modern arbetsterapi och sysselsättningsmöjligheter. Landstingsmötet överlämnade motionen till hälso- och sjukvårdsstyrelsen att beaktas i det fortsatta arbetet. I samband med övertagandet av Ulleråkers sjukhus kom även dessa behov att utredas. Förvärven 1969 av sjukhemmen Valloxen och Gråmunkehöga kan betraktas som några resultat av detta.

 

Ulleråkers sjukhus

Övertagande från staten 1967

I februari 1964 utsåg förvaltningsutskottet en förhandlingsdelegation inför övertagandet av Ulleråkers sjukhus. Den bestod av AGA Carlsson (S), Ragnar Litzner (S), Nils Brage Nordlander (FP), John Lundberg (S), Elov Söderberg (C) och Göran Z. Haeggström (H). Litzner fick på heltid under 1965 ägna sig åt denna process.

Vid landstingsmötet i mars 1966 gav delegationen en rapport om förhandlingsläget med staten. Förhandlingarna kärvade då statens ekonomiska bud bedömdes som för snålt tilltaget av landstingen. Övertagande skulle dock ske från den 1 januari 1967. Landstingsmötet tillsatte en särskild kommitté med uppdrag att förbereda övertagandet och göra ett förslag till driftsorganisation och budget. Särskilda utskottet vid mötet påpekade att landstinget borde förvärva marken som låg utanför det inhägnade sjukhusområdet.

Avtalet om övertagande av Ulleråkers sjukhus var klart för godkännande i juni 1966. Landstinget övertog sjukhuset med mark och byggnader. En bidragsplan baserades på 483 vårdplatser för egentlig mentalvård och 177 för specialvård. För övriga vårdplatser skulle de landsting som använde dem betala. Landstinget fick upprustningsbidrag till samtliga egentliga platser och till 101 specialplatser samt anläggningsbidrag till 76 specialplatser. För upprustningen fick landstinget 10 miljoner kronor och 1 miljon kronor för utrustning. Till nya vårdplatser var bidraget 55 000 kronor per plats och 5 000 kronor för utrustning. Landstinget godkände avtalet.

 

Första året

Kanslichefen Per Elfvik var tjänstledig andra halvåret 1966 för att vara t.f. sjukhusdirektör på Ulleråker. Ulleråkerskommittén som förberett övertagandet lämnade till landstingsmötet sitt förslag. Medelbeläggningen på sjukhuset 1965 hade varit 1345 patienter varav 761 män och 584 kvinnor. Nyintagna under året var 1824 patienter. Från Stockholms län kom 702 patienter och totalt 930 från andra län. Nils Brage Nordlander var tillförordnad chefsläkare. För det första året behövde landstinget inte tillskjuta några medel, vilket var lätt att bifalla. Den första direktionen för Ulleråkers sjukhus valdes.

Siri Nilsson (S) motionerade 1967 om att landstingets övertagande av mentalsjukvården aktualiserade också frågor om boendet ute i samhället i inackorderingshem. Landstinget uppdrog till direktionen vid Ulleråker att utreda frågan. John Lundberg (S) interpellerade i juni 1967 ordföranden i Ulleråkersdirektionen Olle Sjöman (FP) om två tillsättningar som direktionen gjort och där interpellanten ansåg att pappersmeriter fått väga tyngre än lång erfarenhet.

 

Andra året

I sin första budget framhöll Ulleråkersdirektionen att målet måste vara att höja standarden till den som fanns på andra sjukhus men att det av ekonomiska skäl måste få ta tid. Direktionen skulle på försök starta en dagsjukvårdsavdelning med 35 platser. Det anslag som begärdes från landstinget var endast 1,5 miljoner kronor beroende på statsbidraget 15,8 miljoner kronor, som förvaltningsutskottet ville räkna upp till 16,5 miljoner kronor beroende på en höjning av dagersättningen från 67 till 70 kronor, och ersättning från andra huvudmän med 28,8 miljoner kronor. Budgeten fastställdes. Inskrivningarna ökade kraftigt sedan landstingets övertagande; 27 procent till 1967 och 22 procent till 1968.

Sjukvårdsstyrelsen utredde organisationen av den psykiatriska vården i landstinget där en fråga var om Ulleråkersdirektion skulle ha ansvar för vårdhemmen Björknäs och Svanby. Ledningsfrågan för sjukhuset var en annan där de två alternativen var sjukhusdirektör/chefsläkare eller styresman/intendent. I den tog styrelsen inte ställning eftersom ordinarie chefsläkaren Henry Sälde tjänstgjorde som medicinalråd. Beslutet i juni 1968 blev att sjukhuset skulle ledas av en sjukhusdirektör och en chefsläkare.

 

Byggnader

Förvaltningsutskottet och CBK anmälde ombyggnad av byggnad MC 62 på Ulleråker som lämpligt beredskapsarbete vintern 1967/68. Det visade sig att arbetet var så omfattande att det inte hann projekteras färdigt till denna vinter. Upprustningen fick istället ske med finansiering av statsbidraget för upprustning av den psykiatriska vården. CBK fick tillstånd att med stöd av länsarbetsnämnden bygga om gamla köket till lokaler för sysselsättning av patienter. Ett avtal träffades med staten 1968 om att upplåta lokaler för en rättspsykiatrisk undersökningsstation på Ulleråker.

 

Hemtagning av stockholmspatienter

Ett avtal träffades 1969 med Stockholms läns landsting om hemtagning av patienter från Ulleråker. Det fanns 680 patienter från Stockholm 1967. Enligt avtalet skulle det minska med 100 den 1 januari 1973 och 100 den 1 januari 1975. Principbeslut fattades om ytterligare 300 före den 1 januari 1977. I avtalet ingick att hemlandstinget skulle betala ett platskostnadsbidrag på 12 kronor per vårddag till värdlandstinget.

 

Valloxen och Gråmunkehöga

I juni 1969 redovisade Sjukvårdsstyrelsen sin utredning om den framtida vårdorganisationen inom psykiatrin. Den föreslog ett lättvårdshem med 120 plaster i Tierp för huvudsakligen geriatriska patienter, en enhet med 80 vårdplatser för lättvård avsedda för yngre och medelålders patienter och att för detta inköpa Margaretahemmet i Knivsta, att anordna hotellvårdsavdelningar med 60 platser på Ulleråker, att anordna ett konvalescenthem med 25 platser för eftervård av akut sjuka patienter och för detta inköpa Gråmunkehöga sjukhem i Funbo.

Landstinget godkände utredningen och förvärvade Margaretahemmet för 2,7 miljoner kronor med tillträde 1 augusti 1969 och Gråmunkehöga vårdhem med plats för 25 patienter för 700 000 kronor med tillträde den 1 juli 1969. Valloxens sjukhem blev det nya namnet på Margaretahemmet.

 

Provinsialläkare/distriktläkare

15 provinsialläkare med statsbidrag

Riksdagen beslutade att föra över provinsialläkarväsendet till landstingen från den 1 juli 1963 och samtidigt till provinsialläkardistrikt överföra städer med mindre än 15 000 invånare. Enköping omfattades av det senare. Statsbidrag skulle utgå till och med utgången av 1967. I Uppsala län förklarade sig 11 beredda att övergå till landstinget medan två som var nära pensionsåldern ville kvarstå i statlig anställningsform. Enligt inrikesdepartementets fördelning av statsbidragsberättigade tjänster fick Uppsala län 13 inrättade, en förutvarande kommunalläkartjänst och en tillkommande provinsialläkartjänst. Dessa fanns i följande distrikt: Skutskär, Älvkarleby, Tierp, Söderfors, Lövsta, Dannemora, Örbyhus, Alunda, Uppsala östra, Uppsala västra, Enköpings östra, Enköpings västra, Bålsta och Enköpings stad.

 

Första budgeten

Hälso- och sjukvårdsstyrelsen samtalade med läkarna om deras behov av "hjälpkrafter", där några hade sina hustrur, deras lokaler och utrustning. Frågan om en- eller flerläkarstationer berördes också varvid de flesta förordade enläkarstationer. Förvaltningsutskottet fick fullmakt att besluta i alla dessa frågor inför övertagandet.

Medicinalstyrelsen fastställde de gamla läkardistrikten i länet. Det fanns möjlighet att utöka med ett distrikt enligt kungligt brev från 1962. Elva provinsialläkare och stadsläkaren i Enköping gick över till landstinget från 1 juli 1963. Hela kostnadsbudgeten omfattade 945 530 kronor varav statsbidrag täckte 466 384 kronor, patientavgifter 155 000 kronor och landstinget 324 146 kronor. Läkarlönen var i lönegrad A 21:24 eller 31 320 kronor per år eller 21:21 som gav 26 460 kronor.

 

Utbyggnad

Provinsialläkarna i Enköpings östra och västra distrikt fick nya lokaler i HSB Bryggaren 1965 med insatser på 66 000 respektive 65 000 kronor. Den nya provinsialläkaretjänsten placerades i Bålsta distrikt. Av läkarena hade två – Skutskär och Dannemora – hjälp av legitimerade sjuksköterskor och 11 hade mottagningsbiträden. Den i Alunda hade inget biträde. I Bålsta distrikt hoppades styrelsen på samverkan kring bland annat jouren när regementet i Kungsängen etablerats med en militärläkare. Provinsialläkarna begärde inför 1969 utökad biträdeshjälp och sjukvårdsstyrelsen tillstyrkte tre halvtids tjänster biträden och tre halvtids tjänster läkarsekreterare.

 

Stadsläkarna i Uppsala och jourcentral

Landstinget tog över även stadsläkarna i Uppsala 1968. Det fanns endast två tjänster medan sjukvårdsstyrelsen ansåg det nödvändigt att utöka till fyra i fyra lokaler och samtliga med biträden av både sjukvårds-, förvaltnings- och ekonomipersonal. Statsbidrag utgick endast till de två tjänster som fanns vid övertagandet.

En jourcentral öppnades i Uppsala i samband med övertagandet av stadsläkarna och den kostade 315 400 kronor för 1969. På dagtid hyrdes lokalerna ut till företagshälsovård. I distriktsläkarbudgeten för 1970 hade upptagits medel för jourcentral i Tierp som eventuellt skulle öppnas redan hösten 1969.

Förvaltningsutskottet, fortfarande med socialdemokratisk majoritet, beslöt 1967 att landstinget skulle köpa konsumfastigheten i Gimo för 500 000 kronor för att där inreda en hälsocentral. De borgerliga gick emot och köpet verkställdes aldrig efter landstingsmötets avslag på förvärvet. Lennart Nilsson (C) interpellerade 1969 sjukvårdsstyrelsens ordförande om distriktsläkarvårdens utveckling i Gimo. Av svaret framgick att Östhammars stads kommande överflyttning till länet gjorde att planeringsförutsättningarna förändrats.

 

Distriktsvården

Hälso- och sjukvårdsstyrelsen flaggade 1960 för att den växande befolkningen i Skutskär och Upplandsbodarna krävde en distriktssköterska till. 42 av 45 distriktsskötersketjänster var besatta. Antalet distriktssköterskor utökades med två 1963 – en i Skutskär och en i Upplands Bro som ökade i befolkning. Dessutom förutskickade styrelsen att en förändring av de kyrkliga diakonissorna i Uppsala kunde komma att kräva fler distriktssköterskor. Medicinalstyrelsen prövade fortfarande inrättande av nya distriktsskötersketjänster när sjukvårdsstyrelsen 1966 behövde utöka i Enköping och Uppsala på grund av befolkningsökningen.

Leif Hällström (FP) motionerade 1967 om att distriktssköterskorna borde få vidareutbildning i tekniska handikapphjälpmedel. Den avslogs då det ansågs att kunskapen redan fanns. Löne- och organisationsnämnden fann 1967 att lånen till distriktssköterskor för att skaffa bil inte borde vara räntefria då det var en dold löneförmån. Det gjordes en översyn och lånegivningen skulle fortsätta men till en fastställd räntesats, inledningsvis sex procent. Leif Hällström (FP) och Arne Molin (FP) motionerade 1969 om att även distriktssköterskorna skulle få del av arbetstidsförkortningen genom ambulerande sköterskor. Sjukvårdsstyrelsen fick uppdrag att utreda.

 

Vårdcentraler först i Norduppland

Sjukvårdsstyrelsen lade i juni 1969 fram förslag till organisation av den öppna vården i Norduppland. Det inleddes med sex principer:

  1. De dyrbara platserna inom den slutna akutsjukvården måste förbehållas de sjuka med behov av dessa
  2. långvårdsplatser i tillräcklig omfattning
  3. möjligheter till eftervård, konvalescentvård, dagsjukvård och patienthotell
  4. öppna vården utanför sjukhusen måste förbättras genom vårdcentraler och jourcentraler
  5. upprustning av den psykiatriska vården och dess integration med kroppssjukvården
  6. fortsatt utbyggnad av hälsokontrollverksamheten

Konkret föreslogs byggande av vårdcentraler i Skutskär och Tierp. Institutionen för socialmedicin hade anmält intresse för att lägga en fältstation vid Tierps vårdcentral. Landstinget biföll allt detta.

 

Barnmorskeväsendet

Hälso- och sjukvårdsstyrelsen redovisade att det fanns nio distrikt 1959: Älvkarleby, Lövstabruk, Tierp, Örbyhus, Alunda, Uppsala, Enköping med två tjänster, Bålsta och Österbybruk (tillika ambulerande). Distriktsbarnmorskorna hade biträtt vid nio hemförlossningar och vid 120 på BB i Enköping och Tierp. I Enköping tjänstgjorde distriktets barnmorskor 10 nätter på BB per fyraveckorsperiod.

I den växande Uppsala stad behövdes en ny barnmorska 1963 för mödravården. Utökningen behövde ett godkännande av Medicinalstyrelsen. De 10 barnmorskorna hade 1962 tre hemförlossningar och biträdde vid 89 förlossningar på BB. Antalet av medicinalstyrelsen inrättade distrikt minskade 1964 till nio. 1968 förekom inga hemförlossningar med biträde av distriktsbarnmorskorna men de medverkade vid 17 på anstalt.

 

Sjukgymnastik

Sjukgymnastik i öppna former blev genom avtal med privata gymnaster möjlig i hela länet 1962.

 

Sjuktransporter

Förvaltningsutskottet gav för första gången bidrag till ambulansen i Älvkarleby kommun 1960. Den drevs av Stora Kopparbergs AB och bidraget var 4 000 kronor.

Vid landstingsmötet 1960 anförde hälsovårdsutskottet i sitt yttrande att det var känt att Räddningskårens ambulansservice hade vissa brister i Enköpingsområdet. Hälso- och sjukvårdsstyrelsen kände till detta och arbetade på åtgärder vilket utskottet lät sig nöja med. Räddningskåren togs över av ett försäkringsbolag 1961 vilket inte sågs med blida ögon av Försäkringskassan och landstinget då man kunde ifrågasätta dess opartiskhet. Man övervägde att säga upp avtalet till kommande år.

 

Beställningscentral och sjukkassesamverkan

Hälso- och sjukvårdsstyrelsen hade 1962 utrett sjuktransportorganisationen tillsammans med sjukkassan och kommit fram till följande principer:

  • Landstinget tog på sig kostnaderna för samtliga sjuktransporter i länet avseende transporter till sjukhus, från sjukhus och mellan sjukhus under förutsättning att skälig överenskommelse kunde träffas med sjukkassan om fördelning av kostnaderna.
  • Det behövdes ett centraliserat rekvisitionsförfarande i länet för att kunna hålla samman och registrera dessa transporter
  • Ambulansorganisationen skulle ses över så att ambulanser användes endast när de var nödvändigt och i andra fall bårbilar och taxi.

 

Sjukkassan betalade en klumpsumma till landstinget på 225 000 kronor för de resor som kassan var ersättningsskyldig för. Telestationen i Uppsala förklarade att det var möjligt att ha en beställningscentral i Uppsala som hela länet kunde nå. Den bästa placeringen var brandstationen. Antalet ambulanser hade prövats och förslaget blev att utöka med en till sju i Uppsala, två i Enköping och en i Tierp och ett bibehållna ambulanser i Söderfors, Örbyhus och Skutskär. Sammanlagt 13 ambulanser i länet.

Hälso- och sjukvårdsstyrelsen hade övervägt om landstinget, kommunerna eller privata entreprenörer skulle driva ambulanserna. Den ville inte bryta samarbetet med brandkåren i Uppsala men kommunerna i Tierp och Enköping var inte beredda att ta på sig ansvaret. Man ville inte heller "belasta" sjukvårdsinrättningarna i Enköping och Tierp med detta. Återstod droskägarorganisationen eller AB Räddningsstationer och överenskommelse träffades med droskägarna om att de skulle stationera två ambulanser i Enköping och en i Tierp. Kostnaderna för landstinget för 1963 beräknades till 260 000 kronor mot cirka 205 000 kronor 1961.

 

Överutnyttjade droskbilar

Den nya ambulansorganisationen prövades 1963 och fungerade väl när det gällde ambulanser och bårbilar. Däremot överutnyttjades droskbilar varför förvaltningsutskottet beslutade att landstinget skulle sluta ersätta droskskjutsar från augusti. Sådana fick i fortsättningen beställas och betalas av patient direkt hos taxi och i efterhand begära ersättning hos sjukkassan. Söderfors kommun begärde höjd ersättning till 3 000 kronor med fick 2 500 kronor, vilket var samma ersättning som Vendels kommun fick. Anslag med 40 000 kronor beviljades för att bygga ut radioanläggningen så att alla 13 ambulanser kunde nås.

Vid landstingsmötet 1969 redovisade sjuktransportcentralen vid Uppsala brandkår att den hade förmedlat 20 830 uppdrag 1968. Nettokostnaden för landstinget var 974 954 kronor. Uppsala läns Taxiförbund, Söderfors kommun och Stora Kopparbergs Bergslags AB svarade för transporterna utöver brandkåren i Uppsala. Förvaltningsutskottet ville ha bemyndigade att se över organisationen i norra länsdelen då kostnaderna ökade i Söderfors till 35 000 kronor och i Skutskär till 60 000 kronor. Detta godkände landstinget.

 

Transporter för handikappade – tidig färdtjänst

Högerns landstingsgrupp motionerade 1963 om att landstinget borde organisera transporter för handikappade. De hänvisade till att i Malmö hade ambulansförare och brandmän på frivillighetens grund startat sådan verksamhet. Förvaltningsutskottet föreslog att en kommitté tillsattes för att utreda saken. Det bifölls och Åke Sundberg, HCK, blev ordförande.

Kommittén föreslog att en försöksverksamhet startade 1965 i HCK:s regi med beställningscentral i dess kansli och med brandkåren och droskägarna som utförare. Servicen skulle lämnas för dagliga resor till arbete, veckoresor till simövning och gymnastik och tillfälliga resor till bandageverkstad, sammankomster och utflykter. Kommittén föreslog 60 000 kronor till försöksverksamheten men hälso- och sjukvårdstyrelsen och förvaltningsutskottet prutade till 10 000 kronor. Högern yrkade att anslaget skulle vara 60 000 kronor men förlorade voteringen med 34 – 6.

Transportservicen till handikappade användes så att anslagna 10 000 kronor för 1965 inte räckte till. Det räknades upp till 15 000 för 1966. Bo Gustafsson (K) motionerade 1968 om stöd till kommunernas transportservice för handikappade. Förvaltningsutskottet föreslog att sjukvårdsstyrelsen skulle göra en översyn, vilket bifölls.

 

Övrigt

Centerpartiets grupp motionerade 1967 om att landstinget borde bidra till resekostnaderna till massage och sjukgymnastikbesök. Visst bidrag skulle ges blev svaret.

Bo Englund (S) interpellerade 1969 sjukvårdsstyrelsens ordförande om subventionerade resor för anhörigas besök hos sjuka anförvanter på sjukhus. Detta var knappast landstingets ansvar blev svaret.

 

Folktandvården

Tandläkarbristen

Ferdinand Nilsson (C) interpellerade i april 1960 hälso- och sjukvårdsstyrelsens ordförande John Lundberg (S) om läget inom Folktandvården. Han pekade på att i Uppsala var bara två tjänster vakanta av 26. Av Enköpings sex tjänster var hälften vakanta, av 14 tjänster på länets landsbygd var 8 vakanta. Nilsson förde farm sin gamla tanke på att utnyttja privattandläkare för skolbarnstandvård.

Lundberg kunde i sitt svar visa att situationen förbättrats sedan den nya hälso- och sjukvårdsstyrelsen tillträdde den 1 januari (med honom som ny ordförande!). Då var 4 kliniker stängda, nu var alla öppna. Då var det 14 vakanser nu var det 7 av 46 inrättade tjänster och det fanns sökanden till de vakanta. I hela riket var det 242 vakanta tjänster. Styrelsens arbetsutskott hade varit i kontakt med kommunerna för att diskutera bostadsfrågan. Landstinget var berett att betala reseersättning till tandläkare som tog sig till vakanta tjänster.

Hälso- och sjukvårdsstyrelsen gav stipendier till tandläkarstuderande för att locka fler att söka tjänst i länet. Två tjänster var vakanta hela 1963 i Tierp och Örbyhus. Annexen i Björklinge och Husby-Vendel hade varit stängda och den sistnämnda skulle läggas ner. De 62 tandläkartjänsterna var besatta 1968 men tidvis hade några varit vakanta. Det var långa väntetider till vuxentandvården på samtliga kliniker. Åtta nya tandläkartjänster äskades 1969 motiverade av befolkningsökningen med placering i Uppsala, Enköping och Kungsängen. Förvaltningsutskottet prutade bort två.

 

Nya tandvårdplaner

En ny tandvårdsplan för länet utarbetades 1960. Företagsnämnden inom Folktandvården liksom förvaltningsutskottet yttrade sig över planen innan den lämnades in. Den nya planen upptog 20 tandläkare i Uppsala stad med en annexklinik i Örsundsbro med en tjänst. Uppsala landsdistrikt hade fem tandläkare i gårdshuset på Nedre Slottsgatan 10. Nya lokaler behövdes i Uppsala de närmsta åren. I Enköping fanns två kliniker och en tredje behövdes.

Styrelsen föreslog att landstinget skulle ta över ansvar och kostnader för annexklinikernas lokaler från kommunerna. Då skulle det bli lättare att fatta beslut om de skulle vara kvar eller inte. När planen reviderades 1964 hade tandvårdsbehovet ökat i länet liksom befolkningen. De 11 distrikten slogs ihop till två – norra och södra – vilket ökade möjligheterna att flytta resurserna efter behoven. Södra distriktet omfattade Enköping, Håbo och Upplands-Bro.

 

Många nya lokaler

En ny klinik vid Västertorg i Eriksberg i Uppsala öppnade 1962. Den nya kliniken i kvarteret Bryggaren i Enköping tillträddes sommaren 1965. Den provisoriska kliniken på Lillebergsgatan lades då ner. En av de planerade tandläkartjänsterna i Bryggaren flyttades till ny klinik i Kungsängen. Ritningar för nya lokaler i Bålsta, Kungsängen och Karlholm godkändes 1967. Centraltandpolikliniken flyttade i februari 1967 in i sina nya lokaler i tillbyggnad till öron-, näs- och halskliniken på Akademiska sjukhuset. Under 1969 ersattes tandkliniken i gårdshuset på Nedre Slottsgatan med en ny klink i Stiftelsen Trädgårdens hus i kvarteret Hjorten i korsningen Dragarbrunnsgatan – S:t Olofsgatan.

 

Tandreglering och profylax

Hildebert Lindgren (S) interpellerade 1968 hälsovårdsstyrelsens ordförande om kostnaderna för tandreglering som landstinget inte stod för. Föräldrarna hänvisades av folktandvården till privata tandläkare till kostnader på 3 000 till 4 500 kronor. Av svaret framgick att folktandvården börjat tandreglera från 1950. I Uppsala län kom den första specialisttjänsten 1958 och nu fanns fem tjänster men alla var inte besatta då det var brist i landet. Bidrag till privat utförd vård hade hittills avslagits av hälsovårdsstyrelsen och 119 personer stod i kö.

För att få enhetlighet i verksamheten med tandvårdsprofylax skulle det behövas fem heltidstjänster i länet medan det för närvarande fanns en. Hälsovårdsstyrelsen äskade två nya för 1970.

Tandsköterskeutbildning startade i Uppsala höstterminen 1967. En biträdande tandvårdschef tillsattes 1969 genom Ulla Ribelius. Tore Lagerhäll undertecknade hälsovårdsstyrelsens tandvårdbudget från 1966.

 

Arbetsterapi

Sysselsättningsterapin fortsatte såväl inom landstinget i Röda korsets regi. Det var brist på arbetsterapeuter i hela landet. Två nya arbetsterapeuter placerades 1961 i norra respektive södra länsdelarna för att stödja terapin på sjukhus, sjukhem och ålderdomshem. Röda korset stödde terapi för patienter i hemmen.

De utbyggda långvårdsklinikerna efterfrågade 1963 fler arbetsterapeuter som från den centraliserade arbetsterapin kunde betjäna även dessa. Bristen på arbetsterapeuter gjorde det meningslöst att inrätta tjänster tyckte hälso- och sjukvårdsstyrelsen, däremot kunde antalet terapibiträden utökas.

Arbetsterapins försäljning av tillverkade alster flyttade hösten 1964 in i nya lokaler på Slottsgränd 2 i anslutning till landstingskansliet. Man hoppades på intensifierad försäljning och ett överskott trots högre hyror. Nya butiken hölls öppen sex timmar per dag. Vävnader av olika slag var de mest efterfrågade.

Fyra socialdemokrater motionerade 1969 om att landstingets engagemang för terapi och sysselsättningsmöjligheter som ett led i rehabiliteringen av patienter och handikappade skulle fortsätta. Konkret ifrågasatte de förvaltningsutskottets beslut att lägga mer butiken för terapialster och förrådet på Slottsgränd 2. De ansåg frågan så stor att den borde avgöras av landstingsmötet. Den borgerliga majoriteten försvarade nedläggningen med att ett avtal träffats med Hemslöjden om att den skulle överta försäljningen, vilket var en förbättring för verksamheten. En nedläggning hade även föreslagits av rehabiliteringsutredningen. Vid plenum framkom att avtalet med Hemslöjden inte var klart varför ärendet återremitterades.

 

Nämnden för näringsfrågor/hälsofrågor

Nämnden för näringsfrågor inom hälso- och sjukvårdsstyrelsen och tjänsten som näringskonsulent inrättades på försök 1957 och först 1964 permanentades tjänsten. Nämnden började 1961 dela ut fluortabletter i vissa skolor där fluorhalten i vattnet var låg.

Margareta Hagström (H) interpellerade 1963 hälso- och sjukvårdsstyrelsens ordförande om det tilltagande nikotinmissbruket bland ungdomar. Föräldraauktoriteten var inte alltid tillfredställande varför hon frågade om inte landstinget hade en roll för att motverka missbruket. John Lundberg (S) höll med om att det borde motverkas. Nämnden för hälsofrågor började 1968 med antitobakspropaganda. Nämnden föreslog 1969 inrättande av en tjänst för upplysning om tobakens skadeverkningar. Förvaltningsutskottet fick bemyndigande att inrätta en sådan sedan kansliutredningen var klar.

I en motion i februari 1967 föreslog Ture W Ericson (C), Nils Brage Nordlander (FP) och Olle Hillerdal (H) som företrädare för den nya majoriteten att en landstingets nämnd för hälsofrågor med sju ledamöter skulle inrättades. Efter utredning beslutades att från 1 januari 1968 inrätta Landstingets nämnd för hälsofrågor med fem ledamöter och fem suppleanter. Den skulle syssla med information och propaganda. Den första uppsättningen bestod av Siri Nilsson (S), Gunnar Hofring (S), Nils Brage Nordlander (FP) ordförande, Ture W Ericson (C) och Olle Hillerdal (H).

Fyra socialdemokrater med Erik Nilsson som första namn motionerade 1967 om att landstinget skulle ge 25 000 kronor i bidrag till organisationer som arbetade mot narkotikabruket bland ungdom. Detta bifölls och Nämnden för hälsofrågor skulle fördela bidragen. Nämnden meddelade 1968 att anslaget hade fördelats mellan de fyra stora partiernas ungdomsförbund.

Bo Gustafsson (K) interpellerade 1969 förvaltningsutskottets ordförande om varför utskottet gett ut en broschyr "Äter ni lämpligt" tillsammans med AB Pharmacia. Nils Brage Nordlander (FP) försvarade detta samarbete med ett av länets framgångsrika företag och gav Gustafsson kängor för hans "kommunistiska manér" när han ifrågasatte näringslivssamarbete.

 

Förebyggande hälsovård

Hälso- och sjukvårdsstyrelsen hade 1960 på uppdrag av landstinget efter fyrpartimotionen 1959 utrett utökade insatser för förebyggande hälsovård. Kommittén som utrett hade inte kommit så lång men betygade sitt stora intresse för ämnet. Styrelsen äskade och fick 75 000 kronor för att försöksvis sätta igång med hälsoundersökningar under sakkunnig ledning.

 

Hälsokontroller av 2000 personer

Nils Brage Nordlander och Lars Linder som läkare genomförde 1961 försöket med hälsokontroller av 1000 personer slumpvis uttagna i Uppsala stad. Under 1962 utvidgades det till 1000 personer i Skutskär, Karlholm och Hållnäs med en budget på 200 000 kronor. Hälsokontrollen omfattade skärmbildundersökning, EKG och laboratorieprover av blod, urin och avföring. Utöver Linder och Nordlander medverkade även läkarna Gunnar Ström, Ivar Werner och Olle Hillerdal. Även tandläkare medverkade för kontroll av tandhälsan.

Hälso- och sjukvårdsstyrelsen föreslog för 1963 en fortsättning med enbart skärmbilds-undersökningar och fick för detta 100 000 kronor. Skärmbildsenheten klarade 20 000 undersökningar per år. För 1964 föreslogs ökad bemanning med en undersköterska som skulle ta urin- och blodprov samt mäta blodtryck, vikt och längd.

Det fanns ett förslag om en station för hälsokontroller vid Akademiska sjukhuset i närheten av centraldispensären. Vid denna skulle man kunna kontrollera 20 000 personer per år och därmed i länet 40 000 per år varför varje vuxen i länet skulle kunna undersökas vart tredje år. Detta tog styrelsen inte ställning till. Lars Linder redovisade vissa resultat från hälsokontrollerna 1961 och 1962 och Olle Hillerdal redovisade skärmbildsverksamheten.

Vid landstingets öppnande 1963 pläderade Olle Hillerdal, som nyvald landstingsledamot för Högerpartiet i egen sak, för att skärmbildapparaten från 1945 behövde bytas ut. Detta tog hälsovårdsutskottet intryck av och förvaltningsutskottet fick bemyndigande bevilja anslag. Hillerdal fick sin nya skärmbildsutrustning och redovisade 1964 sina fynd efter 18 479 undersökta personer. Läkaren Lars Irnell övertog uppföljningen av de internmedicinska undersökningarna. Ungefär var femte patient rekommenderades kompletterande undersökning. Irnell upptäckte problem med att kunna följa patienterna eftersom dessa gick till olika läkare.

Hälsoundersökningen som gjordes på 2 000 personer åren 1962-62 ville Sjukvårdsstyrelsen och Lars Irnell göra om 1968 på samma personer för att studera förändringar i olika avseenden. Sjukvårdsstyrelsen begärde och fick 250 000 kronor för detta.

 

Gynekologisk hälsokontroll

Professor Carl Gemzell med flera läkare ville starta undersökningar av livmoderhalscancer. Eftersom Medicinalstyrelsen och professionen inte var helt klara med rekommendationerna ville hälso- och sjukvårdsstyrelsen fatta principbeslut 1965 men avvakta med att starta.

Sjukvårdsutskottet vid landstingsmötet tryckte på och ville att gynekologiska hälsokontrollen skulle börja snarast under 1966. Centerns landstingsgrupp motionerade 1966 om att den gynekologiska hälsokontrollen måste komma igång samt att landstinget skulle ge bidrag till bröstproteser för canceropererade. Hälsokontrollen var på gång enligt sjukvårdsstyrelsens redovisning. Förslaget om bröstprotesbidrag bifölls.

Den gynekologiska hälsokontrollen pågick på tre ställen 1968; Uppsala, Enköping och Tierp. Provtagning skedde på kvällstid två kvällar per vecka och med dubbel uppsättning personal i Uppsala. Den omfattade kvinnor i åldern 25-49 år vilka var omkring 30 500 personer. Kostnaden beräknades till 356 400 kronor för 1969. Ett cytologiskt laboratorium anordnades på Akademiska sjukhuset till en kostnad av 216 000 kronor.

Sjukvårdsutskottet framhöll med viss stolthet att kallelserna till hälsokontrollen sköttes med hjälp av datamaskin, något som borde utvecklas till fler landsting och flera områden. Möjligen borde utvecklingsmedel ställas till förvaltningsutskottets förfogande för detta. Cytologiska laboratoriet startades av landstinget men fördes över till Akademiska sjukhuset från den 1 juli 1968.

 

4-årskontrollen

Socialdepartementet och Medicinalstyrelsen hade 1968 utarbetat underlag för hälsokontroller av 4-åringar för att upptäcka olika handikapp. Landstingsmötet biföll att den startade. Den permanentas 1969. För 4-årskontrollen av 3 000 barn 1970 anslogs 444 700 kronor.

 

Nykterhetsvårdspolikliniken

Nykterhetsvårdspolikliniken i anslutning till psykiatriska kliniken fortsatte som förut. Landstingets bidrag på 7 500 kronor gick till Uppsala kommun. Kliniken hade 87 nybesök 1960, 134 besök från tidigare patienter eller sammanlagt 221 patienter med 1 190 besök. Professor Frey på psykiatriska kliniken ville permanenta mottagningen och även ordna eftervårdsplatser vilket både landstinget, länsnykterhetsnämnden och nykterhetsnämnden i Uppsala stad fann positivt.

 

Vårdanstalt för alkoholister

Ragnar Albrektson (FP) motionerade 1960 om en enskild vårdanstalt med 20 platser för alkoholmissbrukare som behövde efterbehandlingen efter avgiftning och poliklinikbehandling. Direktionen på Akademiska sjukhuset tillstyrkte och Kommittén för sjukhusets utbyggnad ville lägga en sådan enhet till Ulleråker, vilket staten dock avvisade.Staten ville permanenta alkoholpolikliniken men inte bygga slutenvårdsplatser.

Hälso- och sjukvårdsstyrelsen utredde vidare och utgick från att landstingen skulle få ansvaret för denna vård i framtiden. Den föreslog 1962 att landstinget skulle bli huvudman för en anstalt med 16 platser som förlades till av Uppsala stad ägda Gottsundahemmet i Eksätra. Statsbidrag och vårdavgifter skulle täcka hela kostnaden, vilket bidrog till att förslaget bifölls. Det dröjde innan statsbidrag beviljades och regeringen godkände inrättande av överläkartjänsten för alkoholsjuka. 1964 hade riksdagen beviljat medel till en överläkartjänst inom alkoholsjukdomar och Eksätra var rustat och kunde starta verksamheten hösten 1964.

 

Inackorderingshem för alkoholister

Nils Brage Nordlander (FP) motionerade 1966 om att landstinget skulle utreda behovet av inackorderingshem för alkoholister där det också fanns lämpliga arbetsplatser. Förvaltningsutskottet framhöll att detta var primärkommunernas ansvar. Hälsovårdsutskottet höll med om detta men tillade att de små landskommunerna inte har möjligheter att klara uppdraget varför landstinget kunde spela en roll genom att klarlägga behoven. Detta uppdrogs till hälsovårdsstyrelsen. Nils Brage Nordlander interpellerade i oktober 1967 landstingsrådet Ragnar Litzner (S) om samtalen med grannlandstingen om hem för alkoholmissbrukare fört till något resultat. Av svaret framgick att intresse fanns i Sörmland och Västmanland.

Olle Sjöman och Leif Hällström (FP) motionerade 1969 om inrättande av en narkomanvårdsdispensär och eventuellt ett eftervårdshem. Professor Lars Gunne tillstyrkte och sjukvårdsstyrelsen fick uppdraget att utreda.

 

Diverse

Bidrag till peruker och bröstproteser

AGA Carlsson (S), Bengt Björkman (S) och Gunnar Johnsson (S) motionerade 1962 om att landstinget skulle ge bidrag till peruker för patienter som på grund av sjukdom tappat sitt hår. Motionen bifölls. Statsbidrag infördes till både peruker och bröstproteser 1968 varför landstingets bidragsgivning kunde upphöra.

Högerns landstingsmän motionerade 1963 om att landstinget skulle införa ett högkostnadsskydd för läkemedel förskrivna av läkare. En kommitté utredde och föreslog 1968 ett bidrag för läkemedel på sex kronor per patient och månad för långvarigt sjuka i hemsjukvård, bidrag till syrgasbehandling i hemmen och bidrag till diagnostiska hjälpmedel för sockersjuka hos barn.

John Blixt (S) motionerade 1963 om att landstinget borde utreda fotvård åt patienter som på grund av sjukdom behövde det och även bidrag till anpassade skor. En kommitté föreslog 1964 att Akademiska sjukhuset skulle inrätta en mottagning för kvalificerad fotvård, att landstinget skulle uppvakta för att få kvalificerad fotvård intagen inom sjukförsäkringen, att undervisnings- och bildningsnämnden skulle utreda behovet av utbildning av fotterapeuter i länet, att hälso- och sjukvårdsstyrelsen skulle bedriva upplysning om fotvård genom en broschyr och att för 1965 anvisa 6 000 kronor för bidrag till kvalificerad fotvård efter prövning i varje enskilt fall. Förslagen bifölls.

De vanföras riksförbund fick bidrag genom att landstinget för patienter från Uppsala län betalade en avgift på fyra kronor per dygn på DHR:s anläggningar. 600 kronor anslogs. Lokalt fick DHR bidrag med 3 000 kronor till sommarkolonin på Ekolsnäs.

Uppsala handikappidrott ansökte 1967 om anslag med 10 000 kronor för första gången då verksamheten startat hösten 1966. 5 000 kronor beviljades.

Uppsala MS-förening fick 1967 bidrag till sjukgymnastisk behandling och till sommarhemsverksamhet i Vreta. 6 000 respektive 2 000 kronor beviljades för 1967 och mer än fördubblades till 12 000 respektive 5 000 kronor för 1968.

Ragnar Litzner (S) motionerade 1968 om att patienter vid Gåskolan skulle få bidrag för att övernatta i Uppsala under träningsperioder. Motionen bifölls och ett regelverk skulle utarbetas.

Nils Gruvfält (FP) motionerade 1968 om bidrag till starrglasögon. En utredning föreslog bidrag med 200 kronor för första glasögonen och därefter 75 kronor för byte av glas och detta infördes från 1 juli 1969.

Gunhild Brogren (FP) föreslog 1969 att bidrag skulle utgå till patienter som drabbades av dyra vårdkostnader till exempel på grund av fysiska defekter som eldsmärken och missbildningar. Sjukvårdsstyrelsen äskade 5 000 kronor i budget 1970 för att ge sådana bidrag till kostsamma behandlingar.

Landstingsbidrag tilldelades 1960 följande föreningar:

Riksföreningen mot polio fick 1 000 kronor

De astmasjukas förening i Uppsala fick 1 000 kronor.

Uppsala läns MS-förening fick höjt anslag till 2 500 kronor.

Röda korsets kolonistyrelse fick 12 600 kronor till koloni för 14 cp-barn från länet.

Bidrag utbetalades under hela decenniet till dessa föreningar.

Tillbaka

 

Social verksamhet

Sinnesslöanstalten/ Omsorgsverksamheten

Vid inledningen av 1960-talet gällde lagen som angav att landstingets nämnd skulle heta Centralstyrelsen för undervisning och vård av psykiskt efterblivna. Det skulle finnas en centralanstalt i varje landsting. Sinneslöbegreppet försvann på 1950-talet. Särskola blev benämningen inom utbildningen. Centralstyrelsen anmälde 1967 att en ny omsorgslag trädde i kraft den 1 juli 1968 enligt vilken styrelsen skulle heta Omsorgsstyrelse. Varje landsting skulle ta fram en femårig organisationsplan. Antalet inskrivna i verksamheten ökade kraftigt; 1958 var det 305 för att våren 1967 vara 603.

De olika verksamheterna hade följande budgetmässiga omslutning 1961:

Verksamhet:Kronor
Rickomberga kvinnliga arbetshem och särskolan 475 000
Externatskolan Uppsala 17 200
Externat Skutskär 14 800
Externat Enköping 11 200
Rickomberga förskolehem 87 300
Håga arbetshem 70 000
Älby vårdhem 100 500
Rickomberga nya vårdhem, startat 1 nov -59 253 500
Vård av män på främmande vårdhem 60 000

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vid landstingsmötet 1961 beviljades ett tilläggsanslag på 605 000 kronor för att bygga färdigt särskolan, internat och vävstuga vid Rickomberga. Nya särskolan invigdes den 7 oktober 1963. 1966 anlades en swimmingpool för 21 000 kronor vid barnhemmet.

 

Vårdutveckling

Socialstyrelsens inspektör Karl Grünewald framhöll i en skrivelse 1962 vårdföreståndarnas viktiga roll. Han påvisade att många utvecklingsstörda kunnat aktiveras och anpassas till anstaltsliv och samhälle på ett sätt som 10 år tidigare ansetts omöjligt. Centralstyrelsen framhöll i sitt budgetäskande 1965 att den hade den procentuellt mest omfattande öppna vården i landet.

AGA Carlsson (S) och Erik Nilsson (S) skrev 1966 till landstingen i Mellansverige om behovet av samverkan kring yrkessärskolor. De föreslog att en skola startades i Krylbo med verkstad och snickeri och en i Uppsala med storhushåll och livsmedelsindustri. En yrkessärskola i södra Dalarna med inriktning verkstad och snickeri var klar 1969.

 

Älby byggs ut

Centralstyrelsen redovisade 1961 ett stort och akut behov av vårdhemsplatser för vuxna utvecklingsstörda som måste lämna barnhemmet. Förslaget var ett nytt vårdhem med 85 platser vid Älby. Behovet ökade ytterligare 1962 när privata Haga vårdhem vid Enköping sade upp 10 platser som nyttjades av länet. Totala behovet var därför cirka 120 vårdhemsplatser för ungdomar och vuxna samt ålderdomshemsplatser. Landstinget godkände 1963 att det byggdes 30 nya vårdplatser vid Älby till en kostnad av 1,5 Miljoner kronor. De var färdiga 1965. Därefter byggdes en familjebostad och en länga med nio bostadsrum. I huvudbyggnadens andra våning iordningställdes sju personalrum.

 

Hågaby skapas

Landstinget förvärvade 1963 fastigheten Hällen vid Håga för att få tillräcklig tomtmark för det planerade nya vårdhemmet. CBK lade 1965 fram förslaget till generalplan för utbyggnaden av Håga. Förslaget var utformat som en by – Hågaby som den skulle benämnas. Landstinget godkände planen i princip och anslog 500 000 kronor till att påbörja arbetet med vatten och avlopp. Efter en remissomgång 1966 var vårdhemmet för barn den enda del som ifrågasattes om det skulle ingå i Hågaby eller få separat lokalisering.

Omfattningen av hela planen ekonomiskt var 17,4 miljoner kronor uppdelat på sex etapper för åren 1967-72. Etapp I omfattade 12 enheter med 84 vårdplatser i arbetshem, etapp II två vårdhemsenheter med 64 platser, etapp III köksbyggnad och administration, etapp IV vårdhem för äldre och mer vårdkrävande 60 platser, etapp V gymnastikbyggnad och terapibyggnad, etapp VI eventuellt vårdhem för barn 32 platser. Landstinget godkände planen och köpte ytterligare mark för 1,65 miljoner kronor.

Ett tilläggsanslag på 3 miljoner kronor för etapp II och 1,5 miljoner kronor för ny verkstadsbyggnad med plats för 84 platser beviljades 1968.

 

Entreprenadstädning

Centralstyrelsen redovisade 1963 goda erfarenheter av entreprenadstädning av de nya skollokalerna och ville fortsätta med den. Löne- och pensionsnämnden påtalade i sitt yttrande över budgeten att verksamheten de senaste två åren haft en stor ansvällning av tjänster varför en allsidig och förutsättningslös utredning av organisation och arbetsformer snarast borde utföras, vilket borde kunna ske genom kansliets organisationsavdelning.

 

Kraftig expansion

Centralstyrelsen med Erik Nilsson (S) som ordförande redovisade 1967 följande omfattning av särskolan: förskola Uppsala 20 elever, förskola Enköping i FUB:s regi 5, grundskola Uppsala 90, grundskola Enköping 12, grundskola Folke Bernadotte 6, träningsskola Rickomberga 35, yrkesträning Rickomberga 10, yrkesutbildning Nävertorp 4, yrkesskola Enköping 7.

Vård: Rickomberga vårdhem för barn 45 platser, Rickomberga vårdhem för kvinnor 25, Håga arbetshem för män 43, Älby vårdhem för vuxna 70, extern sysselsättningsgrupp Håga 10, Verkstadsstiftelsen ALA inackorderingshem 20, skyddad verkstad 28, främmande anstalter i övrigt 47, öppen och halvöppen vård 50 platser.

Omsorgsstyrelsen redovisade i sitt statförslag för 1970 verksamhetens expansion under 1960-talet. Från 1,9 miljoner kronor 1960 till 13,8 miljoner i staten för 1970. Styrelsen förutsåg att den skulle fortsätta under 1970-talet som en följd av nya omsorgslagen.

 

Arbetshem

Långmora arbetshem fick 25 000 kronor till reparationskostnader efter att förvaltningsutskottet 1960 utrett saken. Till driften anvisades 12 450 kronor och 1 929 kronor till placeringar på kvinnliga arbetshem. Långmora gick samman med Västergårdens arbetshem för män 1962 och direktionen var beredd att sälja fastigheten vilket förvaltningsutskottet tillstyrkte. 1965 godkändes försäljningen av fastigheten vid Långmora arbetshem.

 

Barnhem

Långsjön

Förvaltningsutskottet hyrde ut Långsjöns barnhem över sommaren 1960 till FUB Stockholms län som 1961 köpte fastigheten för 40 000 kronor för att användas som vårdhem.

 

Lindgården

Barnhemmet fick 1961 köpa en större frysbox för att bättre kunna ta till vara bär och handlarnas billighetsdagar till fromma för hushållskassan. Uppfartsvägen och del av gårdsplanen asfalterades 1962. Gräset på gården hade hittills slagits med lie, "men den hedervärda hanteringen syntes vara under avskrivning" varför de fick köpa en motoriserad gräsklippningsmaskin för 425 kronor. Lindgården skulle enligt nya barnhemsplanen 1963 ta emot barn 1-12 år. Socialstyrelsen minskade 1969 antalet godkända platser från 24 till 20.

 

Stabby

Stabby skulle enligt den nya barnhemsplanen 1963 få nytt uppdrag. Istället för barn 1-15 år av båda könen skulle det ta emot pojkar i åldern 13-15 år. Landstinget köpte barnhemmet av Barnavårdsförbundet för 298 400 kronor och övertog driften från 1966. Efter brandsyn var hemmet godkänt för bara 10 pojkar mot tidigare 25.

Hälso- och sjukvårdsstyrelsen föreslog att ett nytt barnhem för 10 pojkar i åldern 13-15 år uppfördes och förvaltningsutskottet lade till att man i samband därmed kunde bygga fler personallägenheter i stiftelsen Trädgårdens regi. Landstinget biföll detta och det nya hemmet för 8-10 pojkar var inflyttningsklart i 1967. Två år senare rapporterades om ett svårare klientel på grund av narkotika och asocialitet. Det behövdes en psykolog och alltid dubbelbemanning, vilket godkändes.

 

Judiths minne

Barnhemmet i Kävra utanför Enköping upptogs i nya planen 1963 som ett provisoriskt specialhem varför landstinget skulle svara för kostnaden. Underskottet beräknades för 1964 till 58 907 kronor. En brandsyn 1964 visade att så stora investeringar behövdes att det var tveksamt med tanke på byggnadens dåliga skick. Ett alternativ till detta provisorium borde istället sökas. Förvaltningsutskottet kom överens med Frälsningsarmén om att lägga ner barnhemmet i november 1964.

För att ersätta barnhemmet Judiths minne för barn i åldern 4-7 år med 10-15 platser hade landstinget 1965 frågat Enköpings stad om tomtmark. Ett positivt svar anvisade mark i Snäckedal i stadsdelen Fanna. Det nya Snäckedalshemmet var klart i november 1967.

 

Baptisternas pojkhem

Ferdinand Nilsson (C) interpellerade 1962 hälso- och sjukvårdsstyrelsens ordförande om planeringen för att ersätta Baptisternas barnhem i Kungsängen. Svaret hänvisade i huvudsak till pågående arbete med den nya planen för barnhemmen. I oktober 1967 anmälde förvaltningsutskottet i sitt yttrande över budgeten för pojkhemmet att det snart måste ersättas med ett annat och större.

 

Gillbergska barnhemmet

I mars 1962 ville Gillbergska stiftelsen låna 220 000 kronor av landstinget för att bygga om spädbarns- och mödrahemmet med 34 respektive 9 platser. Landstinget beviljade ett räntefritt lån som skrevs av på 10 år.

 

Gunillahemmet

Enligt barnhemsplanen skulle ett nytt utredningshem för flickor inrättas i Uppsala län, eventuellt i samarbete med Stockholms län. Ett erbjudande 1964 från diakonissanstalten Samariterhemmet, som byggde nytt på Kålsängsgränd, att där anordna ett hem för åtta flickor i åldern 13-15 år antogs av landstinget. Det nya Gunillahemmet öppnade den 2 februari 1966. Det fick samma problematik med narkotika och asocialitet som Stabby varför det äskade medel för en psykolog 1969, vilket bifölls.

 

Banérgatan

Ett behandlingshem för psykiskt störda barn inrättades från höstterminen 1968 på Banérgatan 22 i Uppsala. Det var länsskolnämnden som 1965 påtalade behovet. Budgeten var 415 000 kronor för 1969. Förvaltningsutskottet ifrågasatte om inte hemmet borde höra till Akademiska sjukhuset och att det avsåg att ta upp förhandlingar om att inordna landstingets öppna BUP-mottagning och hemmet på Banérgatan i sjukhuset.

 

Ny barnavårdslag

En ny barnavårdslag gällde från den 1 januari 1961. Bland annat höjdes åldern för dem som omfattades av lagen från 16 till 18 år. Vilken inverkan detta hade på behovet av barnhem var svårbedömd varför Socialstyrelsen föreslog att alla barnhemsplaner förlängdes till den 30 juni 1962. Enligt den nya lagen skulle det finnas fyra sorters hem: spädbarnshem, mödrahem, upptagningshem och specialhem.

 

Barnavårdsförbundet

Barnavårdsförbundet föreslog 1964 och hälso- och sjukvårdsstyrelsen tillstyrkte att ett landstingsbidrag infördes till primärkommunernas kostnader för svårskötta och svårfostrade barn som placerades i fosterhem. Motivet var att sådana placeringar avlastade barnhemmen. Bidraget skulle utgå med högst hälften av fosterlönen och prövas från fall till fall. 15 000 kronor anslogs för 1965.

Barnavårdsombudet placerat hos Barnavårdsförbundet finansierades fortfarande till lika delar av landstinget och Allmänna Barnahuset. 1969 aktualiserade förvaltningsutskottet hos Barnavårdsförbundet att dra in anslaget till barnavårdsombudet och istället inrätta en tjänst på landstingets kansli för arbetsuppgifterna.

 

Semesterhem

Fagerudd hade 6 259 gästdygn för semestrande husmödrar och 3 744 konvalescentdygn 1960. Kursverksamheten hade belagt 15 veckoslut och ett antal kurser varade 3-5 dygn. Av en statistikbilaga över de senaste fem åren framgick att mer än hälften av husmödrarna var över 60 år, 62 procent var ogifta eller änkor, 75 procent var från städerna.

Semesterhemsnämnden diskuterade 1963 konvalescentverksamheten och dess utformning. Det fanns ett tryck från sjukhusen att även sängliggande patienter skulle tas emot och inte bara uppegående som var avsikten. Ett problem var också att den enligt Medicinalstyrelsen måste registreras som sjukhus, vilket medförde en rad krav som Fagerudd inte uppfyllde. Nämnden föreslog därför avregistrering som konvalescenthem och att bara uppegående patienter togs emot utan inblandning av Försäkringskassan.

Högerns landstingsgrupp motionerade 1964 om att verksamheten som semesterhem för husmödrar spelat ut sin roll eftersom Fagerudd numera mest nyttjades av pensionärer. En utredning borde göras av lämpligaste sättet att utnyttja Fagerudd. En kommitté tillsattes med Bengt Björkman (S) som ordförande.

Nils Brage Nordlander (FP) motionerade 1967 om att Fageruddsutredningen skulle få tilläggsdirektiv att utreda om där kunde bli eftervårds- och konvalescenthem för mentalt sjuka. Landstinget biföll motionen.

Fageruddskommitténs förslag remissbehandlades 1969. Remissynpunkterna spretade. Flera bedömde att semesterhemsverksamheten fortfarande hade viss efterfrågan. Det utgick fortfarande statsbidrag till semesterhem medan bidrag till stipendier för husmodersemestrar tagits bort och statsbidrag för resor till semesterhem hade förändrats. Fagerudds lämplighet som konvalescenthem ifrågasattes men den kunde fortsätta tills vidare även för psykiskt sjuka. Kursverksamheten kunde också fortsätta. Hela anläggningen behövde dock rustats upp. Landstinget biföll detta.

Fagerudd hade 1968 haft husmödrar och medföljande för semester under 8 349 gästdagar och 4 048 gästnätter med konvalescenter. Kursverksamhet hade det varit vid 14 tillfällen med cirka 25 deltagare varje gång.

 

Hemhjälpsstyrelsen

Semesterhemsnämnden tillika Hemhjälpsstyrelse föreslog 1960, med stöd av rekommendation från Landstingsförbundet, att landstingets bidrag till hemvårdarinnor i kommunerna skulle upphöra. Förvaltningsutskottet var däremot inte berett att låta det upphöra utan budgeterade även för 1961. Det statliga stödet upphörde från den 1 juli 1960. Hemhjälpsstyrelsen föreslog att de två ambulerande hemvårdarinnorna skulle behållas av landstinget under 1961 för att de skulle få möjlighet att söka andra arbeten eller flyttas över till annan landstingsverksamhet.

Hemhjälpsstyrelsen återkom 1964 med sitt föreslag att landstinget skulle upphöra med bidrag till hemvårdarinnor från och med 1965. Motivet var att staten ökat sina bidrag till samma verksamhet. Denna gång tillstyrkte förvaltningsutskottet och bidraget drogs in.

Hälsovårdsstyrelsen föreslog 1966 att de två ambulerande hemvårdarinnorna skulle betalas av de kommuner som använde dem. Priset skulle vara landstingets självkostnad. Hälsovårds-utskottet föreslog dessutom att verksamheten skulle överföras helt till primärkommunerna. Avvecklingen av hemvårdarinnorna skulle enligt löne- och organisationsnämndens förslag 1967 ske i takt med naturlig avgång. Då den ena gick i pension återstod för 1968 en vårdarinna och eftersom kommunerna skulle betala upptogs ingen kostnad för landstinget.

 

Arbetsvårdsnämnden/ Rehabiliteringsnämnden

Arbetsvårdsnämndens verksamheter delades i budget för 1961 upp i följande enheter:

 

EnhetKronor
Drift av träningsverkstäderna 147 200
Maskinanskaffning till dessa 25 000
Skyddade verksamheten i länet, - administration 96 700
- arbetsträning 105 000
Maskinanskaffning till denna 25 000
Halvskyddade verksamheten i Tullhuset 3 500
Till nämndens bidragsgivande verksamhet 15 000

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vid träningsverkstäderna hade 122 personer placerats, 68 000 arbetstimmar hade fullgjorts och produktion för 178 000 kronor sålts. I den skyddade verksamheten i Uppsala fanns vid 1959 års utgång 71 personer. I Enköping fanns 4 män och 11 kvinnor och i Skutskär 4 män och 12 kvinnor. I halvskyddad verksamhet i Tullhuset 15 män och en kvinna. Finansutskottet kallade till sig ledamöter av styrelsen och föreståndaren Harry Pettersson vid beredningen av ärendet. Det tillstyrkte bifall till förvaltningsutskottets förslag.

En utredning föreslog 1962 att verksamheten skulle ledas av en rehabiliteringsnämnd med företrädare för länsarbetsnämnd och parterna på arbetsmarknaden inordnad under hälso- och sjukvårdsstyrelsen. När nämnden valdes blev den en ren politikernämnd. Rehabiliteringsnämnden beslutade 1969 att från årsskiftet 1969/70 skilja på arbetsträning och skyddad verksamhet. Detta för att mot tillsynsmyndigheterna kunna särredovisa bättre och målinrikta verksamheterna.

 

Mer medicinskt innehåll

Nils Brage Nordlander (FP) motionerade 1960 om att arbetsvården borde få mer medicinskt innehåll och ha sin bas i en rehabiliteringsklinik. Han föreslog också att träningsverkstäderna skulle inordnas under hälso- och sjukvårdsstyrelsen. Hälso- och sjukvårdsstyrelsen höll med om behovet av mer medicinsk kompetens. Landstinget beslöt att detta skulle utredas av arbetsvårdsnämnden, hälso- och sjukvårdsstyrelsen och förvaltningsutskottet.

Denna utredning föreslog 1961 en utredningsavdelning för arbetsvårdsfall förlagd till en särskild byggnad intill socialmedicin på Akademiska sjukhuset. Bakom förslaget låg professor Ragnar Berfenstam och arbetsvårdsöverläkaren Herman Hedquist. Ferdinand Nilsson (C), som ingått i utredningen men inte varit med på sammanträdet, motsatte sig förslaget. Landstinget biföll och anslog 160 000 kronor till byggnaden, 45 000 kronor för utrustning och 45 000 kronor för driften för fjärde kvartalet 1962. Nilsson anförde blank reservation.

Rehabiliteringscentralen var färdigställd 1962 och behövde anslag på 120 000 kronor för 1963. Kommittén som utrett arbetsvården skulle ansvara för att verksamheten kom igång. Rehabiliteringscentralen hade 1965 fortfarande inte fått något avtal med Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan om betalning av utredningar. Rehabiliteringsnämnden vågade därför inte räkna med högre intäkter än 75 000 kronor varför kostnaden för landstinget skulle bli 260 500 kronor. Hälso- och sjukstyrelsen var kritisk.

 

Bostäder till rehabiliteringsfall

Arne Molin (FP) och Gunhild Brogren (FP) motionerade 1962 om landstingets medverkan till bostäder för personer som genomgick rehabilitering, alkoholistvård och liknande. Landstinget tecknade sig 1963 för 19 lägenheter i HSB:s planerade byggnation i kvarteret Barken för i första hand elever vid träningsverkstäderna i Stabby. 17 000 kronor beviljades för att möblera lägenheterna.

 

Stabby

Rehabiliteringsnämnden ville 1964 bygga ut verkstaden i Stabby vilket förvaltningsutskottet sade bestämt nej till – verksamheten behövde stabiliseras. Det var oklart med utnyttjandet och finansieringen av rehabiliteringscentralen på Akademiska sjukhuset. Landstinget hade räknat med att staten (länsarbetsnämnd och försäkringskassa) skulle köpa tjänster men avtal saknades. Finansutskottet kallade till sig företrädare för rehabiliteringsnämnden och fick redovisat för sig statistik från andra landstings arbetsvård.

Rehabiliteringsnämnden ville 1966 upprätta en generalplan för verkstäderna i Stabby där många enheter hade trånga lokaler. Förvaltningsutskottet fortsatte hålla i anslagen för kapitalanskaffningar till verkstäderna mot rehabiliteringsnämndens och sjukvårdsstyrelsens vilja att ensamma få besluta. Hälsovårdsutskottet gick emot förvaltningsutskottet och landstinget beviljade en ny kuratorstjänst för 1967.

 

Nya skyddade verkstäder

Rehabiliteringsnämnden föreslog 1965 och fick beviljat anslag för ny skyddad verkstad i Skutskär med 30-32 platser. Kostnaden beräknades till 834 000 kronor och för utrustning 335 000 kronor. Statsbidrag utgick.

Efter nedläggningar av verksamheter i Tobo kom 1968 frågan upp om behovet av skyddad verkstad för friställd personal. Förvaltningsutskottet fick bemyndigande att besluta och i april 1969 hyrdes lokal och anställdes förman och hantverkare. Rehabiliteringsnämnden hade svårt att inför 1969 budgetera för de två nya verkstäderna i Enköping och Tobo. Den trodde att Tobo skulle få inriktning på plåtslageri och i Enköping kartong- och plastförpackningar.

Samuel Eriksson (S) och Siri Nilsson (S) motionerade 1967 om att det behövdes en skyddad verkstad i Tierp. Landstinget beslöt att detta skulle utredas tillsammans med länsarbetsnämnden. Förvaltningsutskottet föreslog 1969 en skyddad verkstad med 60 platser i Tierp. Den tillfälligt inrättade verkstaden i Tobo i hyrda lokaler flyttades över till Tierp. Detta bifölls av landstingsmötet.

I september 1966 uppdrog förvaltningsutskottet till hälsovårdsstyrelsen och rehabiliteringsnämnden att planera för en skyddad verkstad i Enköping. Staden skänkte tomtmark i kvarteret Gesällen och verkstaden skulle rymma 50 arbetsplatser och kosta 2,3 miljoner kronor. Statsbidrag utgick med 585 000 kronor. Inriktningen blev metall istället för bokbinderi.

FUB startade 1965 en verkstadsstiftelse för skyddad verksamhet för psykiskt utvecklings-störda i samarbete med landstinget i Håga. Vid denna skulle forskning bedrivas kring denna typ av verksamhet. Professor Ragnar Berfenstam var inblandad. Landstinget biföll dessa tankar. Samma år föreslog Rehabiliteringsnämnden och hälso- och sjukvårdsstyrelsen tillstyrkte att en särskild skyddad sysselsättning för alkoholskadade startade i Tullhuset i Uppsala. Förvaltningsutskottet oroade sig för de ökade kostnaderna för landstinget av rehabiliteringsverksamheten men tillstyrkte och landstinget biföll.

 

Ökat behov av rehabilitering och arbetsvård

Rehabiliteringsnämnden hade 240 inskrivna 1967 vilket var fler än tidigare. Före 1965 var det aldrig högre än 168. Den främsta förklaringen var den nya verkstaden i Tullhuset och ökad inskrivning i Stabby. Överbeläggningen krävde personalförstärkning. Nämnden vill tillsätta en konstruktör och en metodtekniker. Nästan alla nya tjänster avstyrktes av förvaltningsutskottet.

Rehabiliteringsutredningen som arbetat sedan 1965 och letts av Ragnar Litzner (S) föreslog 1968 en stor satsning på nybyggnation för landstingets verkstäder för arbetsprövning och skyddad sysselsättning, en hemarbetscentral och en tjänst som handikappkonsulent. Förvaltningsutskottet ville överlägga med andra parter om ansvarsfördelning med mera men konsulenttjänsten tillsattes. Av länsarbetsnämndens yttrande framgick att antalet arbetsvårdsärenden ökat från 1 118 år 1963 till 2 943 år 1967 och ökningen fortsatte.

Ragnar Litzner (S) interpellerade 1969 förvaltningsutskottets ordförande om hur långt rehabiliteringsutredningens genomförande kommit. Av svaret framgick att man satsade på att bygga till vid Stabby istället för att flytta till ett industriområde. Handikappkonsulenten hoppades man snart kunna anställa.

 

Övrigt socialt

För hörselvården inrättades 1961 en ny tjänst som hörselvårdsassistent för att kunna ge vård även i Enköping, Tierp och Skutskär. Hörselförskolan fortsatte med 13 barn. Långa väntetider för utprovning av hörapparater uppstod 1964 sedan dessa blivit så gott som kostnadsfria efter 1 juli 1962. Under 1965 utprovades 531 hörapparater vilket innebar att vart sjätte besök på hörselvården resulterade i en utprovning. Hörselvården av skolbarn lades över från distriktssköterskorna till hörselvårdsassistent 1968.

Familjerådgivningsbyrån byggdes ut 1964 från 70 000 kronor till 118 300 kronor.

S:t Lukas stod i begrepp att etablera sig i Uppsala 1966 med mottagning för själavård och psykisk rådgivning och ansökte om stöd med 3 500 kronor från landstinget. Hälsovårdsstyrelsen tillstyrkte 1 000 kronor, vilket bifölls. Landstinget ställde lokal till förfogande 1967 på Slottsgränd 2. De sökte bidrag med 3 500 kronor varav 1 500 kronor beviljades men Bo Gustafsson (K) ville avslå.

Rättshjälpsnämndens anslag för 1961 var oförändrat 60 000 kronor. Under 1959 inkomna ärenden var 1 214. Nämnden begärde 120 000 kronor för 1970 och statsbidraget var fortfarande 50 procent. 1 178 personer hade sökt hjälp. Hälften av ärendena gällde äktenskap och rättshandlingar mellan makar.

Landstinget förutsatte att landstingets anslag till Hälsovårdsförbundet inte skulle behövas efter 1965 eftersom verksamheten skulle bedrivas inom länsläkarorganisationen.

Landstingsbidrag till ortopediska hjälpmedel utgick till obemedlade och mindre bemedlade (mindre statlig beskattningsbar inkomst än 5 700 kronor).

Erik Nilsson (S), Siri Nilsson (S) och Waldemar Plan (S) motionerade 1964 om att landstinget skulle bidra till fordonsbyte för invalidfordon och att rehabiliteringsnämnden skulle delegeras beslutanderätt. Rätten till bidrag skulle utvidgas utöver rörelsehindrade. Förvaltningsutskottet föreslog att hälso- och sjukvårdsstyrelsen skulle utreda frågorna, vilket bifölls.

Bidrag till handikappföreningar 1960:

De Blindas vänner fick 4 000 kronor

De Blindas vänner u.p.a. 6 000 kronor för konsulentverksamhet i länet.

Hörselskadades förening fick 4 000 kronor

De dövas förening 1 000 kronor.

Synskadades riksförbund drev konsulenttjänst för blinda och synskadade i länet. Bidraget höjdes 1964 från 10 000 kronor till 18 000 kronor då konsulenten skulle arbeta heltid.

HCK i Uppsala län ansökte om och fick för första gången anslag för 1964. Åke Sundberg var ordförande och Mary Schelin (Erixon) sekreterare. De hade skaffat en lokal på Österplan 15 B och anslaget skulle användas till dess kostnader och till verksamheten. Hälsovårdsutskottet och landstinget höjde 1969 mot förvaltningsutskottets förslag anslaget till HCK från 10 till 15 000 kronor.

Siri Nilsson (S) motionerade 1969 om att landstinget borde se över och samordna sin bidragsgivning till handikappföreningarna. En kommitté tillsattes för detta.

Tillbaka

 

Utbildning

Wiks folkhögskola

Skolan

Sture Korpås blev ny rektor 1962 efter Emil Lemhagen och Mauritz Eklund (S) blev ordförande i styrelsen 1963. Folkhögskolan begärde sänkt anslag för 1961 då statsbidraget ökat och eftersom förvaltningsutskottet centraliserat det årliga fastighetsunderhållet Skolan hade förbjudit radio på rummen i elevhemmen "då dessa genom tillkomsten av underhållningsmusikprogrammen svårt distraherade eleverna". Skolan ville köpa en radio till vardera av dagrummen och till personaldagrummet. Wik hade 1964 förlagt en sommarkurs till Berlin med deltagare ur årets vinterkurs. Detta ville man fortsätta med. Förvaltningsutskottet ansåg att det räckte med kurser inom Norden. Skolan ville rusta upp biblioteket och köpa en elektrostencileringsapparat.

Styrelsen tog 1967 upp ökade kostnader för förtroendevalda bland annat beroende på arbetet med generalplanen och att skolan var skyldig efter den 1 juli 1967 att ha en samarbetsnämnd i vilken styrelsen skulle vara representerad med två ledamöter.

Styrelsen påpekade 1968 att det var tack vare statsbidragens ökning som skolan kunnat utvecklas de senaste tre åren. Landstingets bidrag hade varit i stort sett oförändrat.

 

Byggenskap

Vattenförsörjningen var 1960 ett akut problem som måste lösas för 25 000 kronor. Hälsovårdsnämnden underkände 1967 vatten och avloppsanläggningen vid Wik. CBK arbetade med ett förslag som skulle komma att kosta 1 miljon kronor.

En kommitté tillsattes 1964 av förvaltningsutskottet för att utreda den framtida byggenskapen. Vid landstingsmötet 1967 lades en generalplan för Wik fram. Kommittén bedömde att folkhögskolorna hade en framtid, om gamla målgrupper föll bort tillkom nya. Internatet planerades för 80 elever i fasta kurser och 27 i andra kurser och konferenser. Ett nytt elevhotell med 51 platser behövdes och en ny skolbyggnad. Planen godkändes i princip och högsta statsbidrag skulle sökas.

För att börja genomföra generalplanen för Wik upptogs i budget 1969 ett anslag på 2 miljoner kronor. CBK, efter framställning från skolstyrelsen, föreslog att generalplanen ändrades så att nya skolbyggnaden flyttades till i närheten av elevhotellen, längre bort från slottsmiljön. I en första etapp skulle skolbyggnaden och tillbyggnad av rektorsbostaden samt nya vägar och trädgårdsplanering ingå. Detta bifölls av landstinget.

Centrala byggnadskommittén fick 1964 anslag med 132 000 kronor för att uppföra en familjebostad för en lärare. 1965 behövdes en lärarbostad till för att kunna behålla och rekrytera lärare till skolan.

 

Egendomen

När trädgårdsmästaren pensionerades 1965 föreslog styrelsen att tjänsten inte skulle återbesättas vilket innebar att trädgårdsdriften upphörde 1966 och de två arbetarna fördes över till skolan som vaktmästare. Landstinget biföll detta.

 

Biskops Arnö folkhögskola

Den av Föreningen Norden drivna folkhögskolan på Biskops Arnö fick stöd av landstinget från 1958 med ett belopp som motsvarade 10 elever från länet. Anslaget per elev höjdes 1961 till 1 200 kronor.

Folkhögskolan begärde 1963 utöver driftsbidrag för elever från Uppsala län ett räntefritt lån på 150 000 kronor för en utbyggnad på drygt 2 miljoner kronor. På förvaltningsutskottets föreslag gav landstinget istället ett årligt anslag på 10 000 kronor som motsvarade kapitalkostnaderna för 150 000 kronor. Skolan behövde 1966 för den fortsatta utbyggnaden låna 150 000 kronor till av landstinget. Efter diskussioner om olika alternativ i sammansatta finans- och undervisningsutskottet blev landstingets beslut på förslag av Samuel Eriksson (S) att landstinget lämnade ett bidrag på 150 000 kronor.

Biskops Arnö redovisade 1967 för landstinget att skolans lokalbestånd under åren 1964-67 fördubblats. Man kunde nu ta in 70 elever och dessutom ha kortare kurser för 15-20 personer. Åke Leander som rektor avslutade budgetäskandet med att påtala att många förvånats över landstingets svaga stöd till folkhögskolan eftersom statsbidragen förutsätter att det också utgår bidrag från respektive landsting. Skolan begärde 60 000 kronor för 1968. Bildningsnämnden och förvaltningsutskottet tillstyrkte 37 500 kronor, fortfarande knutet till 15 elevplatser för länet. Detta blev landstingets beslut.

Skolan ansökte om 100 000 kronor för 1970. Bildningsnämnden tillstyrkte men förvaltningsutskottet nöjde sig med 75 000 kronor med s-reservation för 100 000 kronor. Undervisningsutskottet gick på reservanternas linje och landstinget beviljade 100 000 kronor.

 

Jälla lantmanna/lantbruksskola. Källgårdens lanthushållsskola

Artur Pettersson var ny rektor på Jälla 1962, Arthur Elmroth (S) var fortfarande ordförande i styrelsen. Jälla blev från 1 juli 1963 en lantbruksskola och därmed en yrkesskola jämförbar med andra sådana. En konsekvens var att det blev yngre elever.

Jälla-kommittén föreslog 1963 en gemensam samlings- och gymnastiksal för de tre skolorna – Jälla, Källgården och det blivande statliga seminariet. I förslaget fanns även en mindre idrottsplats. Skolorna behövde även fem nya personalbostäder. Landstinget biföll kommitténs förslag. 1964 uppfördes Gymnastik- och samlingslokalen för Jälla och Källgården uppfördes 1964 för drygt 1 miljon kronor. Statsbidrag utgick med 240 000 kronor.

Landstinget förvärvade 1966 grannfastigheter som tillföra Jälla lantbruksskola, 35 hektar åker och 26 hektar skog för 300 000 kronor. För tillbyggnad av vissa ekonomibyggnader på Jälla jordbruk 1969 anslogs 825 000 kronor. Riksdagen beslutade 1969 om omorganisation av yrkesskolorna från den 1 juli 1971 som undervisningsnämnden bedömde skulle medföra krav på upprustningar av Jälla och Källgården de närmaste åren.

 

Statligt seminarium för lanthushållslärare

Staten lade om sin utbildning av lanthushållslärare enligt proposition 1960:95. Det innebar att Fackskolan för huslig utbildning på Brogård inte längre var möjlig att använda. Staten hade därför vänt sig till landstinget och ville bygga till vid Källgården för att kunna utnyttja denna skola i utbildningen av lärarna. Landstinget ställde sig positivt till att bygga ut för 2 miljoner kronor. Huset skulle om möjligt vara klart den 1 augusti 1962. Ett 40 årigt avtal skrevs med Byggnadsstyrelsen. Sammansatta utskottet underströk att det var nödvändigt att landstinget fick tillstånd att uppta lån så att inte detta bygge trängde undan landstingets egen verksamhet.

Seminariebyggnaden blev dyrare än anvisade 2 miljoner kronor men landstinget var ändå berett att fullfölja eftersom staten skulle täcka kostnaderna genom hyran. Vissa problem med avtalet med staten försenade bygget.

 

Yrkesutbildning för jord- och skogsbruk

Centerpartigruppen med Ferdinand Nilsson som första namn motionerade 1961 om en utredning om landstingets satsningar på yrkesutbildning för jord- och skogsbruk. En utredning tillsattes med Nilsson blev ordförande. Kommittén lämnade 1968 en sammanställning över sina insatser men inga ytterligare förslag och ville bli befriad från sitt uppdrag.

 

Skogsyrkesutbildning

Skogsvårdstyrelsen begärde 1960 anslag till skogsyrkesutbildningen som skulle bli tvåårig från 1961. Undervisnings- och bildningsnämnden ville tillstyrka 35 000 kronor av begärda 44 500 kronor. Ferdinand Nilsson (C) reserverade sig för bifall till hela beloppet. Skogsvårdsstyrelsen utökade utbildningen 1961 och sökte en bättre plats för en modern skola då Frossarbo låg för avlägset till för att attrahera lärare. 1965 bedrevs Utbildningen bedrevs 1965 med årskurs 1 och 2 på Frossarbo och vidareutbildning på olika platser i länet. Den kostade 333 000 kronor varav statsbidrag täckte 300 000 kronor varför 33 000 begärdes av landstinget. 25 000 kronor beviljades.

 

Landstingets yrkesskolor

Landstingets yrkesskolor minskade från 1960 sin verksamhet planenligt i takt med att verkstadsskolan var klar och att de kommunala yrkesskolorna byggdes ut i Enköping och Tierp samt yrkesskolan i Uppsala. Den sistnämnda utbildade för de vårdande yrkena, bland annat laboranter. Yrkesskolan hade endast två lärare, i sömnad och i hushållsgöromål. Den fick anslag för att fortsätta hålla två kurser i Olands kommun, en kontorskurs och en husmodersskola. Landstinget gav stöd till elever från länet som gick husmodersskolor på Sunnerdahls i Bro och Mariaskolan i Stockholm.

Förvaltningsutskottet beslutade lägga ner landstingets yrkesskolor från den 1 juli 1962. Undervisnings- och bildningsnämnden fick uppdrag att till nästa år utreda landstingets stöd till kommunala yrkesskolor. De förändringar som gjordes innebar inga stora förändringar i landstingets totalkostnad.

Undervisnings- och bildningsnämnden föreslog 1964 att förvaltningsutskottet skulle uppta förhandlingar med Uppsala stad och se över landstingets yrkesskolplan från 1957. Nämnden ansåg att den var dels orättvis genom att landstinget tog ett större ansvar och kostnad i Uppsala regionen jämfört med Enköping och Tierp dels borde landstinget koncentrera sig på vårdyrkesutbildningarna som behövde byggas ut. En kommitté tillsattes för att se över planen.

 

Centrala verkstadsskolan

Centrala verkstadsskolan flyttade återstående verksamhet från Gimo och från Skolgatan till nya skolan i Boländerna från läsåret 1960/61. Skolan utökade från 1964 till 1965 antalet avdelningar från 22 till 33. Ökningen omfattade dels sex avdelningar inom byggverksamhet, en polisaspirant- och en specialarbetaravdelning. Utökningen krävde större lokaler då skolan byggdes för 18 avdelningar. Detta kunde ske genom att en källarvåning grävdes ut. Skolan ville anlita landstingets lägenhetsförvaltning för att hjälpa elever med rum.

 

Vårdyrkesutbildningarna

Undersköterskor och biträden

Förvaltningsutskottet godkände 1960 att undersköterske- och sjukvårdsbiträdeskurser inrättades vid Uppsala stads yrkesskola. I maj 1960 godkände utskottet också att Centrala verkstadsskolan skulle utbilda undersköterskor och biträden om Överstyrelsen för yrkesutbildning medgav detta. Undervisnings- och bildningsnämnden hade 1964 utrett utbildning av sjukvårdsbiträden och föreslog att utbildning startades från höstterminen 1964 i Tierp, Uppsala och Enköping inom kommunala yrkesskolorna med landstingsbidrag. Det bifölls.

Undervisnings- och bildningsnämnden hade 1965 utrett vårdyrkesutbildningarna i länet och regionen. Den förordade en samlad landstingsdriven vårdyrkesskola och att initiativ togs att samverka med regionlandstingen. Landstinget biföll detta.

Förvaltningsutskottet var 1966 i ett remissvar oenigt i synen på det framtida huvudmannaskapet för vårdyrkesutbildningarna. En majoritet av två socialdemokrater, en folkpartist och en högerman ville att landstinget skulle vara huvudman medan en minoritet av två socialdemokrater och en centerpartist förordade ett enhetligt primärkommunalt huvudmannaskap för all gymnasial yrkesutbildning utom yrkessärskola och jord- och skogsbruk. Utskottet vid landstingsmötet stödde att landstinget skulle vara huvudman men uteslöt inte att primärkommuner också skulle kunna anordna sjukvårdsbiträdeskurser om dessa samordnades med landstingets vårdskola.

 

Sjuksköterskeskolan

En överenskommelse träffades 1958 om att Uppsala universitet (staten) och landstinget skulle dela på sjuksköterskeskolans underskott i proportionerna 55/45 utgående ifrån att landstinget bedömde sitt behov av utbildningsplatser till 50 av 110. Sjuksköterskeskolans budgetframställning behandlas i anslutning till Akademiska sjukhusets. Hälso- och sjukvårdsstyrelsen ville propagera för skolan bland länets kvinnliga ungdom då sannolikheten att dessa skulle stanna i länet efter utbildningen var större. Kommittén för Akademiska sjukhusets utbyggnad planerade 1961 att för statens räkning uppföra ny sjuksköterskeskola vid Döbelnsgatan. Den förutsatte att landstinget skulle delta i kostnaderna.

För sjuksköterskeskolan utgick för höstterminen 1969 statsbidrag från Skolöverstyrelsen med 300 000 kronor. Återstoden täcktes av anslag från staten med 306 400 kronor eller 55 procent och från landstinget 250 000 kronor eller 45 procent. Staten lämnade från vårterminen 1970 över alla sina sjuksköterskeskolor till landstingen. Enligt avtal som tillkommit efter förhandlingar med staten fick landstinget ta hela underskottet 557 100 kronor. Landstinget sade bestämt nej till statens propå att också överta ansvar för sjuksköterskeskolan på Samariterhemmet med 60 platser. Avtalet innebar att landstinget löste ut staten från tomt, byggnader, inventarier för 3,23 miljoner kronor samt övertog befintlig personal från och med 1970. En styrelse på sju ledamöter och sju suppleanter skulle väljas för år 1970. Landstinget godkände avtalet och uppgörelsen i övrigt.

Undervisnings- och bildningsnämnden startade 1969 tillsammans med Västmanland en förkortad grundutbildningskurs på tre terminer för sjuksköterskor och sjukskötare.

 

Elevhem

Elevhemmet Gudmund i Uppsala var klart från höstterminen 1961 och förvaltningsutskottet uppdrog till byggnadskommittén att vara direktion och upprätta budget. När styrelse valdes blev AGA Carlsson (S) ordförande. Elevhemsstyrelsen i Uppsala skaffade 1969 ett annex till Gudmund i Hemsysterskolan vid Hildur Ottelins väg med plats för 19 elever.

 

Inackorderingsavgifter

Undervisnings- och bildningsnämnden utredde 1962 inackorderingsavgifterna på skolor och elevhem och föreslog en samordning enligt följande: Gudmund 225 kronor/månad i eget rum och 210 i delat, Tierp 210 resp. 195, Verkstadsskolan 190 resp. 175, Jälla och Wik 190 resp. 175 och Källgården 175 resp. 160 kronor. Landstingets subvention var vid en ny utredning 1969 drygt 50 procent sett till självkostnaden. Den hade ökat under 60-talet då avgifterna inte följt med inflationen.

 

Elevhemmet Boye

Sex socialdemokrater med Knut Steen som första namn motionerade 1962 om att det behövdes fler elevhemsplatser i "lärdomsstaden Uppsala". Undervisnings- och bildningsnämnden fick uppdraget att utreda. När den var klar i april 1964 föreslog den ett nytt elevhem med 30 platser för pojkar och 30 för flickor. Landstinget biföll förslaget. Kostnaden beräknades 1966 till 2,25 miljoner kronor. Det skulle heta Boyehemmet och byggas i Löten nära von Bahrska häcken. Det öppnades till höstterminen 1969.

Förvaltningsutskottet föreslog 1965 och fick godkänt uppförande av bostadsbaracker för att underlätta elevrekrytering till vårdutbildningar.

 

Skolskjutsar

Av 105 sökande till elevhem i Uppsala 1964 fick 22 plats på Gudmund. Bildningsnämnden undersökte därför intresset och möjligheterna att anordna skolskjutsar med buss från Tierp och Österbybruk och eventuellt också från Gimo – Alunda. Det skulle kosta 20 000 kronor, vilket landstinget anslog. Detta slog väl ut då 27 elever åkte regelbundet. Ett 50-tal elever åkte med två bussar till Uppsala 1967 och sju elever åkte med en mindre buss till Tierp.

Nils Jansson (S) interpellerade 1968 ordföranden i Bildningsnämnden om skolskjutsarna till Tierp. Svaret visade att de resor interpellationen avsåg var ett primärkommunalt ansvar då de gällde elever vid samrealskolan!

 

Stipendier

Stipendiegivningen omorienterades 1960 mot yrkesskolor, sjuksköterskeutbildning och folkhögskolor varvid man uteslöt högre kurser som skollärare och socialinstitut. Anslaget för 1960 var 60 000 kronor. Stipendier beviljades också för studerande vid Uppsala studenternas kvällsgymnasium under förutsättning att respektive primärkommun också gav stipendium. Anslaget delades upp 1961 på 15 000 kronor till sjuksköterskeelever, 19 000 folkhögskolor, 10 500 centrala verkstadsskolor och 20 000 övriga yrkesutbildningsanstalter.

Den statliga studiehjälpen och studiemedlen infördes och utökades 1964 och 1965. Landstingets stipendiegivning berördes med ingen ändring föreslogs för första året innan erfarenhet vunnits. Landstingets stipendiegivning utvidgades kraftigt 1965 när det gällde vårdyrkesutbildningar. Efter landstingsförbundets förslag utgick stipendium med 250 kronor per månad. Anslaget höjdes till 202 000 kronor.

Stipendiegivningen minskade från 1967 i takt med att det statliga studiefinansieringssystemet byggdes ut. För 1968 återstod stipendier till elever vid folkhögskola och yrkesutbildningar med 40 000 kronor och dessutom 25 000 kronor till redan intagna assistentelever. Bildningsnämnden ville 1968 fortsätta stipendiegivning i rekryteringssyfte riktat till sjukvårdsbiträden och ekonomibiträden som gått den långa vägen och för dessa grupper anslogs 84 900 kronor.

Bildningsnämnden föreslog att stipendiegivningen upphörde från och med läsåret 1969/70, vilket landstinget gick med på.

Hemslöjdsföreningen fick 1960 bidrag med 1 700 kronor till kvinnliga slöjdskolan, 2 200 till knyppling och vävkurser, 2 000 kronor till kvälls- och sommarkurser i vävning. Undervisningsutskottet gick emot förvaltningsutskottet 1966 och föreslog att Hemslöjdsföreningen skulle få ett extra anslag på 10 000 kronor till hemslöjdskonsulentens kursverksamhet, vilket landstingsmötet biföll. Hemslöjdsföreningen ansökte 1969 om 25 000 kronor som var den halva av finansieringen av en hemslöjdskonsulent som staten krävde för sitt statsbidrag. Bildningsnämnden tillstyrkte men förvaltningsutskottet ville avvakta, vilket landstingsmötet accepterade.

Fackskolan för huslig ekonomi begärde 1960 anslag för endast halva året då den från 1 juli 1961 skulle bli statligt seminarium.

Uppsala hemsysterskola vände sig 1963 till Landstingsförbundet för att få en rekommendation om att landstingen borde betala för de elever som kom från respektive län. Skolan drevs av en stiftelse och den var statsbidragsberättigad som en yrkesskola. Den utbildade 36 elever men planerade en utökning till 60. Utbildningen var tre terminer varav sista terminen i praktik på sjukhus eller barnhem. Förvaltningsutskottet tillstyrkte och landstinget beslöt lämna bidrag med 1 200 kronor per elev från länet. Landstinget lånade 1965 ut 100 000 kronor till Uppsala hemsysterskola för uppförande av ny skolbyggnad.

Ferdinand Nilsson och Elov Söderberg (C) motionerade om att landstinget borde stödja socionomutbildningen på Stora Sköndal med 5000 kronor. Motionen avslogs då socionomutbildning inte var en landstingens angelägenhet.

Den socialdemokratiska gruppen motionerade 1967 om att utreda möjligheterna att starta utbildning av sjukgymnaster och arbetsterapeuter i Uppsala. Förvaltningsutskottet föreslog att utredningen skulle göras i samarbete med regionsjukvårdsnämnden och universitetet. John Lundberg (S) interpellerade våren 1968 om landstingets insatser för att få sjukgymnast- och arbetsterapeututbildningar till Uppsala. Utredningen pågick men det var komplicerat med sjukgymnasterna då staten inte bestämt sig för huvudmannaskapet. Lundberg interpellerade i oktober 1968 åter om sjukgymnast- och arbetsterapeut-utbildningarnas lokalisering till Uppsala. Sjukgymnastförbundet hade avstyrkt förläggning till Uppsala och förordat Umeå bland annat beroende på att lokalerna var dåliga i Uppsala och att rehabiliteringsklinik saknades.

Tillbaka


Kultur

Folkbildning

Studiecirkelverksamheten

Landstingsbidraget 1961 beräknades till 160 000 kronor grundat på 64 000 studietimmar som var bidragsberättigade. En trepartimotion från socialdemokrater, centerpartister och högerpartister med Samuel Eriksson (S) som första namn föreslog 1963 att landstingsbidraget till studiecirklar skulle höjas med 1 krona per studietimme till 3:50 kronor. Förvaltningsutskottet tillstyrkte och motionen bifölls.

Landstingsförbundet kom med nya rekommendationer om stödet till folkbildningen och ungdomsorganisationerna 1966. De innebar en höjning av bidragen. För studietimmarna gavs 3 kronor till cirkeln och 1 krona till ledarutbildningen. Till ungdomsorganisationerna föreslogs ett grundbidrag på 4 000 kronor och tillägg beroende på medlemsantalet. Landstinget följde rekommendationen.

En fyrpartimotion med Erik Nilsson (S) som första namn föreslog 1968 ökade anslag till studiedistrikten till 4:50 per studietimme och till ledarutbildning 20 kronor per deltagardag och 15 kronor per deltagare i resekostnadsbidrag. Förvaltningsutskottet ville bifalla motionen med 6 röster mot 1 (Gunnar Hübinette (H)). Motionen bifölls av landstinget.

 

Bildningsterapi blir aktiveringsterapi

I bildningsterapin på landstingets inrättningar var sju studieförbund engagerade 1960. Det genomfördes 125 cirklar, 43 föreläsningar och 94 underhållningsprogram. Ansvaret för bildningsterapin flyttades 1963 över till hälso- och sjukvårdsstyrelsen och den växte i omfattning varje år. Förvaltningsutskottet reagerade 1965 på att så stor del av bildnings-terapins studiecirklar försiggick på statliga mentalsjukhuset Ulleråker som inte hörde till landstingets ansvar.

Undervisnings- och bildningsnämnden föreslog 1967 att en tjänst som bildningsterapeut inrättades eftersom verksamheten pågått sedan 1954 genom olika arvodesbefattningar. Förvaltningsutskottet bemyndigades inrätta tjänsten. 1969 bytte Undervisnings- och bildningsnämnden namn på verksamheten till aktiveringsterapi och tjänsten till aktiveringsterapeut.

 

Bildningsförbundet

Bildningsförbundet och dess musikutskott fick oförändrade anslag för 1961 med 33 495 respektive 35 300 kronor. Förvaltningsutskottet uppdrog 1961 till Undervisnings- och bildningsnämnden att på nytt utreda landstingets stöd till Bildningsförbundet.

Utredningen resulterade i att bidraget till förbundet ökades 1963. Motiven var främst att riksdagen i sitt beslut om folkbildningen tilldelat länsbildningsförbunden ökade uppgifter. De skulle ta över föreläsningsförbundens uppgifter och de skulle anordna fler kurser. Anslaget ökade från 31 000 till 53 600 kronor. Föreläsningsförbundet hade haft bidrag från landstinget på 6 000 kronor i en budget på 23 400 kronor. Resten var i huvudsak statsbidrag.

Bildningsförbundet anställde 1965 i samarbete med Wiks folkhögskola Stig Eklund som musikkonsulent. Han skulle undervisa 10 veckotimmar på Wik och resten av tiden arbeta ute i länet. När Bildningsförbundet 1966 begärde en höjning med 30 000 kronor tyckte förvaltningsutskottet att det var för mycket eftersom folkbildningen enligt de nya reglerna fick så stor höjning. I stort oförändrat bidrag beviljades.

Bildningsförbundet fick 1968 nye landshövdingen Ragnar Edenman som ordförande och Göran Hansson var bildningskonsulent. De gick ut hårt och begärde kraftigt höjda anslag, från 121 000 till 198 000 kronor. I sin framställning citerade de departementschefen Edenman när de hänvisade till den aktivare statliga kulturpolitiken! Undervisnings- och bildningsnämnden ville ha ett uppdrag att i samråd med länets folkbildningsorganisationer utreda det framtida stödet till de regionala organisationerna inklusive Bildningsförbundet. Nämnden tillstyrkte 121 000 kronor samt 15 000 kronor som förvaltningsutskottet redan under 1968 lämnat som bidrag till Gävleborgs symfoniorkester för konserter i Uppsala län. Landstinget höll med om både anslaget och utredningen.

 

Centralbiblioteket/Länsbiblioteket

Centralbiblioteket redovisade att utlåningen från vandringsbibliotek varit i stort oförändrad åren 1955-59 med 23 000 lån per år medan utlåning på sjukhus och sjukhem mångdubblats från 2 640 till 16 571 och fjärrlån från centralbiblioteket från 10 825 till 18 018. Anslaget höjdes 1965 till 50 000 kronor för inköp av en större skåpbil för boktransporter.

Centralbiblioteket bytte namn till länsbibliotek från 1966. Paul Harnesk hade avlidit och efterträtts som länsbibliotekarie av Stina Haldar. Kontrollfunktionen tonades ner och det var stimulans och stöd till utveckling av biblioteksverksamheten i de nya kommunblocken som var den viktiga arbetsuppgiften.

Länsbiblioteket begärde medel till en egen bil 1967 då det inte disponerade den gemensamma bilen mer än 2 á 3 dagar per vecka. Anslagsökningen för detta var 22 500 kronor och totalt 79 000 kronor, vilket bifölls.

 

Nykterhetsfrämjande verksamhet

Förvaltningsutskottet fick på bemyndigande fördela anslaget för nykterhetsfrämjande upplysning på 75 000 kronor. ABF fick 12 000 kronor, FCO 20 000 kronor, Friidrottsförbundet 2 500 kronor utöver de vanliga nykterhetsorganisationerna. Anslagen omstrukturerades från 1963 så att till förvaltningsutskottet ställdes 75 000 kronor att fördelas efter ansökan med arbetsplaner, 30 000 kronor skulle fördelas till nykterhetsorganisationerna för deras verksamhet. Hälso- och sjukvårdsstyrelsen fick 15 000 kronor att fördela inom länkrörelsen.

Den aktive IOGT:aren Olle Sjöman (FP) lämnade sin första motion 1963 och den gällde ett intensifierat upplysningsarbete för nykterhet särskilt bland ungdom. Han ville utreda om inte landstinget skulle anställa en konsulent för samordning av organisationernas arbete. Hälso- och sjukvårdsstyrelsen redovisade hur landstinget sedan 1957 fördelade sina anslag till nykterhetsupplysning. Den framhöll att landstinget i Uppsala tillsammans med Norrbotten var det landsting som gav mest per invånare till detta ändamål. Styrelsen föreslog att motionen avslogs, vilket också blev fallet, men först efter votering.

Nykterhetsorganisationerna lyckades 1964 få hälsovårdsutskottet att höja anslaget från 30 000 kronor i förvaltningsutskottets förslag till 50 000 kronor. Ferdinand Nilsson (C) och Olle Sjöman (FP) hade i var sina motioner 1968 tagit upp fördelningen av landstingets bidrag till nykterhetsarbetet. Nilsson pekade ut och ifrågasatte att bidrag gick till FCO. En kommitté tillsattes för att se över reglerna för bidragen.

 

Ungdomsorganisationerna

Den socialdemokratiska gruppen motionerade 1960 om att landstinget skulle införa instruktörsbidrag till ungdomsorganisationerna. Den bifölls och 30 000 kronor anslogs. Bidrag gavs till ungdomsorganisationer som hade lokalavdelningar i minst sju av länets kommuner. Det utgick med 3 000 kronor om det fanns 500 medlemmar och 10 avdelningar och 6 000 kronor om det fanns 1 000 medlemmar och 20 avdelningar. Landstinget godkände reglerna men fem högermän reserverade sig mot att politiska ungdomsorganisationer skulle kunna få bidraget.

De nyinförda instruktörsbidragen tilldelades första året: SSU, Ansgariförbundet, SLU och JUF som uppfyllde kraven och fick 6 000 kronor. Bidraget 1964 tilldelades: 4H, SSU, Ansgariförbundet och SLU med 6 000 kronor och Liberal ungdom, Högerns ungdomsförbund och NTO med 3 000 kronor. Den socialdemokratiska gruppen motionerade om att bidragen skulle dubbleras till 12 000 och 6 000 kronor. Den bifölls och 1965 fick sex ungdomsorganisationer helt bidrag med 12 000 kronor och fem fick halvt.

AGA Carlsson (S) motionerade 1967 om att tillämpningsbestämmelserna för stödet till ungdomsorganisationerna skulle göras generösare. Bland annat skulle åldersgränsen sänkas från 12 till 5 år för bidragsberättigade medlemmar, även idrottsföreningar skulle kunna få bidrag och kravet om verksamhet på fem orter sänkas till tre. Landstinget uppdrog till undervisnings- och bildningsnämnden att utreda. Förändringen blev dels att idrottsrörelsen skulle kunna få stöd på samma sätt som ungdomsorganisationerna dels skulle bidragen till ledarutbildning vara lika för studieförbunden och ungdomsdistrikten.

 

Idrottsrörelsen

Idrottsrörelsens olika förbund anhöll 1960 om sammanlagt 20 000 kronor i anslag. Bildningsnämnden tillstyrkte 15 000 kronor som Idrottsförbundet skulle fördela, vilket blev landstingets beslut. 1961 blev Anslaget var oförändrat 15 000 kronor 1961 med det ställdes till Bildningsnämndens förfogande för fördelning. Orsaken var att besvär anförts till landstinget över Idrottsförbundets fördelning av tidigare års anslag.

Upplands Idrottsförbund hade 38 specialidrottsförbund med verksamhet i alla 25 kommunerna 1963 men kunde ändå inte få instruktörsbidraget till ungdomsorganisationer varför man äskade en höjning från 15 till 22 000 kronor. Bildningsnämnden tillstyrkte och landstinget beslöt bevilja 20 000 kronor och att Idrottsförbundet självt i samråd med nämnden skulle få sköta fördelningen.

 

Korpen och Handikappidrott

Korpen fick 1965 bidrag för första gången med 2 000 kronor. Uppsala handikappidrott ansökte om anslag med 10 000 kronor för första gången då verksamheten startade hösten 1966. 5 000 kronor beviljades.

Bidragen till folkbildning och ungdomsorganisationer ändrades 1968 så att idrottsrörelsen skulle jämställas med ungdomsorganisationer. AGA Carlsson (S) motionerade 1969 om ökat bidrag till idrottsrörelsen som han ansåg missgynnad jämfört med studieförbund och ungdomsorganisationer. En pågående central utredning skulle avvaktas.

Försvarsområdets förtroendenämnd (Hemvärnet), Skytteförbundet och Pistolskyttekretsen fick anslag under decenniet med i storleksordningen respektive 2 000, 2 250 och 500 kronor.

 

Fritidsverksamhet bland pensionärer

Den socialdemokratiska gruppen motionerade 1964 om bidrag till Sveriges Folkpensionärers Riksorganisation för fritidsverksamhet riktad till alla pensionärer med 1:50 kronor per pensionär i länet. Förvaltningsutskottet tillstyrkte och ville anslå 30 000 kronor. Ferdinand Nilsson (C) ville anslå 40 000 kronor till organisationer som anordnade verksamhet för pensionärer. Högern och Folkpartiet vill anslå 30 000 och uppdra till förvaltningsutskottet att utreda lämpligaste organisationen av verksamheten. Det gick till votering vid landstingsmötet och utskottets tillstyrkan av förvaltningsutskottets förslag vann med 22 röster mot 18 för Ferdinand Nilssons förslag. Beslutet överklagades, besvären var inte avgjorda 1965 men avvisades senare.

Sveriges Folkpensionärers Riksförbund anhöll 1965 om anslag med 30 000 kronor till fritidsverksamhet bland länets alla pensionärer. Den socialdemokratiska gruppen tog framställningen som sin motion. Förvaltningsutskottet tillstyrkte motionen. De borgerliga ledamöterna reserverade sig till förmån för Ferdinand Nilssons (C) förslag att ställa 40 000 kronor till utskottets förfogande för fördelning till organisationer som bedrev fritidsverksamhet bland pensionärer. Centerns kvinnodistrikt hade inkommit med skrivelse med begäran om 10 000 kronor för verksamhet bland gamla och sjuka. Med röstsiffrorna 22 – 18 genomdrevs beslut enligt förvaltningsutskottets tillstyrkan.

 

Politisk stridsfråga under flera år

Den socialdemokratiska gruppen återkom med en likalydande motion 1966. Denna gång tillstyrkte förvaltningsutskottet enhälligt. Centerns grupp motionerade om att ett anslag på 50 000 kronor ställdes till förvaltningsutskottets förfogande för fördelning bland organisationer som bedrev fritidsverksamhet bland pensionärer. Förvaltningsutskottet avstyrkte medan de borgerliga ville bifalla. Finansutskottet behandlade dessa båda motioner samtidigt men intagna ståndpunkter stod sig. Majoriteten drev igenom besluten att bifalla respektive avslå med 22-18. Ferdinand Nilsson (C) begärde en protokollsanteckning där han uttalade sin besvikelse över att den avgående majoriteten "hävdat sitt enpartivälde in i det sista". Landstingsmötet hölls efter valet 1966 då de borgerliga erövrat majoriteten.

Centerpartiets grupp motionerade i februari 1967 om att undervisnings- och bildningsnämnden skulle utreda stödet till pensionärernas fritidsverksamhet. Motionen bifölls. Utredningen var klar redan i juni 1967. Stöd till fritidsverksamhet bland pensionärer skulle kunna utgå till alla organisationer. Anslagets storlek beräknades till 50 000 kronor. Förslaget blev återremitterat och återkom i oktober. Socialdemokraterna i bildningsnämnden ville utesluta politiska och religiösa organisationer från bidragsmottagarna men röstades ner. Anslaget höjdes till 60 000 kronor och ställdes till förvaltningsutskottets förfogande för fördelning efter ansökan. Detta bifölls efter votering.

I juni 1968 interpellerade John Lundberg (S) förvaltningsutskottets ordförande om fördelningen av bidragen till fritidsverksamhet bland länets pensionärer. Förvaltningsutskottet hade delat ut bidrag till Högerns, Centerns och Folkpartiets distrikt samt PRO. Av svaret framgick att fördelningen skett enligt de av landstinget fastställda reglerna och att PRO fått 38 000 kronor vilket var enligt deras ansökan.

 

Upplandsmuseet

Undervisnings- och bildningsnämnden liksom landstinget framhöll flera gånger under decenniet vikten av ett nära samarbete mellan Upplands Fornminnesförening och Stiftelsen Upplandsmuseet. Inför budget 1963 gjorde dessa en gemensam bidragsansökan av vilken framgick det starka samband som fanns mellan enheterna. Anna-Märta Berg var t.f. landsantikvarie. Upplandsmuseet fick en uppräkning från 110 000 till 130 000 kronor. Ola Ehn var ny chef på Upplandsmuseet 1969. En tjänst som hembygdskonsulent hade inrättats.

 

Konst

Uplands konstförening med Karl Söderberg som ny ordförande och Ingrid Johansson som sekreterare framhöll 1963 i sin anslagsframställning att så länge ett konstmuseum saknades i staden var det mycket väsentligt att Konstföreningen fick resurser att systematiskt samla konst som var särskilt värdefull för staden och Uppland, bevara och visa den. Föreningen begärde 5 000 kronor i anslag för 1964. Bildningsnämnden och förvaltningsutskottet tillstyrkte dock och landstinget beslutade om oförändrat 1 000 kronor men det höjde till 3 000 kronor året därpå. Från 1967 delades bidraget upp i en del till verksamheten, som fick 5 000 kronor, och en del till inköp av konst som fick begärda 8 000 kronor. Av begärda 30 000 kronor 1968 beviljades tillsammans 18 000.

 

Teater

Turnéteater

Upplands distrikt av Folkets Husföreningarnas riksförbund anhöll 1960 om 5 000 kronor för teaterverksamhet inom länet. Bygdeteatern skulle upphöra varför Folkets hus i samarbete med bland andra Stadsteatern ansågs bli en bra fortsättning för teater på landsbygden varför bidraget beviljades. Undervisningsutskottet anförde vid landstingsmötet att den kände till att Uppsala läns teaterturnékommitté i september begärt anslag med 5 000 kronor för verksamhet under 1961. Utskottet fann det angeläget att all turnéteaterverksamhet i länet samordnades och att undervisnings- och bildningsnämnden främjade detta. Uppsala läns Turnéteaterkommitté beviljades 10 000 kronor för 1962. Den var brett sammansatt av studieförbund, ungdomsorganisationer och lokalhållande organisationer.

AGA Carlsson (S) motionerade 1969 om ett förstärkt stöd till turnéteatern i länet. Det skulle utredas av Bildningsnämnden.

 

Uppsala stadsteater

Uppsala stadsteater begärde 25 000 kronor 1960 men fick 15 000 kronor. Stadsteatern anmälde med hänvisning till att Bygdeteatern upphörde ambitioner att bygga upp en publikorganisation även på landsbygden. Teatern hade pratat med SJ om kombinerade teater och buss/tåg biljetter. Stadsteatern fick gehör för ett till 25 000 kronor höjt anslag 1961. Det höjdes till 30 000 kronor 1964.

John Lundberg (S) motionerade 1968 om bidrag till Uppsala stadsteater med 75 000 kronor. Bildningsnämnden och förvaltningsutskottet tillstyrkte 30 000 kronor av teaterns framställning om 60 000 kronor. Undervisningsutskottet framhöll vikten av att teatern kunde utvecklas till fromma för kulturlivet i länet och att förvaltningsutskottet borde överlägga med Uppsala stad, Gävle stad och Gävleborgs läns landsting om lämplig fördelning av underskottet vid teatern. Lundberg yrkade på bidrag med 75 000 kronor men landstinget beviljade 30 000 kronor.

 

Musik

Den socialdemokratiska gruppen motionerade 1968 om bidrag med 50 000 kronor till kammarorkesterverksamhet i länet. Förvaltningsutskottet fick uppdrag att förhandla med Uppsala stad om ökat stöd. Hösten 1968 bildades Uppsala kammarorkester med Carl-Rune Larsson som dirigent och Uppsala stads musiknämnd som huvudman. Den begärde 35 000 kronor och fick 25 000 kronor i landstingsbidrag.

 

Kulturstipendier

Ragnar Albrektsson (FP) motionerade 1961 om inrättande av kulturstipendier att utdelas årligen. En kommitté på sju personer utredde frågan med Leif Carlsson (H) som ordförande. Kommittén föreslog att stipendier skulle delas ut från 1963, stadgar för detta, en summa på 20 000 kronor och att en kulturstipendienämnd på sju personer utsågs. Landstinget instämde.

Mottagare av stipendierna under 1960-talet var:

1963: skådespelaren Roland Söderberg, grafikern Christian Due, silversmeden Inger Jansson och fotografen Göran Hansson.

1964: konstnär Sven Ståhlberg, Björklinge, författare Axel Ljungberg, Enköping, författare Björn Håkansson och musikstuderande Catharina Olsson, Alunda.

1965: författare PO Enquist, keramikerna Gösta och Ullalisa Rubensson, keramikerna Erick och Ingrid Triller och musikstuderande Agneta Ytterberg.

Undervisningsutskottet tog 1965 initiativ till att höja summan för kulturstipendier till 25 000 kronor för 1966.

1966: fotograf Gunnar Sundgren, konstnär Lars Kemner, konstnär Vanja Brunzell, författaren Kjell Sundberg och Mälarkvartetten.

1967: författare Sven Delblanc, konstnär Staffan Lindh, koreografen Estelle Ivarsson och violinisten Birgitta Lekström-Lundquist

1968: konstnären Stig Bergström, konstnären Erik Ekman, författare Inga Lindsjö, skådespelare Inger Nilsson, riksspelman Erik Sahlström.

1969: grafikern Denis Stéen, fotokonstnär Örjan Armfelt-Hansell, skriftställare Svante Lundgren, tonsättare Bo Ingmar Milveden, skådespelare Erik Strandell.

Kulturstipendienämnden begärde 1969 anslag med 25 000 kronor. Bildningsnämnden ville höja till 40 000 kronor och förvaltningsutskottet höjde till 50 000 kronor som blev landstingets beslut.

Tillbaka

 

Fritid och naturvård

Mot nedskräpning

AGA Carlsson (S) motionerade 1960 om en kampanj mot nedskräpningen i naturen. Landstinget borde ta initiativ till en konferens med alla berörda och intresserade. Motionen bifölls och konferensen hölls den 25 april 1961. Den hade väckt gehör hos Vägförvaltningen och hos polisen. Kommunerna var viktiga när det gällde sopkärl och annat och utskottet skulle informera kommunerna i frågan.

AGA Carlsson (S) motionerade 1969 om landstingets stöd till Naturvårdsåret 1970 som var en landsomfattande kampanj för miljö och naturvård. Förvaltningsutskottet bemyndigades att anslå medel till kampanjen.

 

Fritidsstyrelse inrättas

Den socialdemokratiska gruppen motionerade 1962 om att landstinget skulle tillsätta en fritidsnämnd med uppdrag att utreda, planera och ta de initiativ som erfordrades för att åt länets invånare ge tillgång till fritids-, mark- och vattenområden för vila, avkoppling och rekreation samt att till denna ställa 25 000 kronor till förfogande. En kommitté fick utreda landstingtes medverkan inom dessa områden tillika med naturvårdsområdet med John Lundberg (S) som ordförande.

Fritidskommittén föreslog 1963 att en fritidsstyrelse inrättades som skulle utreda och säkerställa fritidsområden genom förvärv som dock skulle underställas landstingsmötet för beslut, upprätta översiktsplaner för mark och vattenområden lämpliga för fritidsändamål, samt föreslå bidrag för anordnande av eller förbättringar av gemensamhetsanläggningar.

I kommittén reserverade sig Ferdinand Nilsson (C) för att man skulle invänta den statliga fritidsutredningens förslag. I förvaltningsutskottet reserverade sig de tre borgerliga ledamöterna då de ansåg att ekonomin var oklar liksom landstingens roll i den framtida fritidsmarkpolitiken. Finansutskottet yrkade bifall till förslaget med den ändringen att köpeavtal skulle upprättas av förvaltningsutskottet och inte av fritidsstyrelsen. De borgerliga yrkade återremiss. Det gick till votering och med 22 – 18 beslöts enligt finansutskottets förslag.

 

Förvärv av Härjarö

Fritidsstyrelsen redovisade 1964 att den sitt första år hade delat in sig i tre delegationer för de tre länsdelarna med uppdrag att uppspåra lämpliga markområden. Den begärde 25 000 kronor för 1965. Den föreslog inköp av mark vid Östfora i särskilt ärende som dock återkallades av förvaltningsutskottet då man inte var klara med förhandlingarna.

Fritidsstyrelsen och förvaltningsutskottet föreslog i mars 1966 inköp av Härjarö för 2,7 miljoner kronor. De borgerliga i förvaltningsutskottet reserverade sig då de tyckte att fritidsstyrelsen i första hand borde genom avtal med markägare skaffa sig tillgång till mark för fritidsändamål. I särskilda utskottets behandling vid landstingsmötet yrkade Centern och Högern återremiss för ytterligare utredning, men med åtta röster mot tre tillstyrktes förvärvet. Det blev votering i landstingsmötet och med 26 – 14 bifölls förvärvet. Folkpartisterna var splittrade. Nils Brage Nordlander, Olle Sjöman, Arne Molin och Nils Gruvfält röstade för och Gunhild Brogren, Ingvar Bladlund, Ragnar Albrektsson röstade mot.

Beslutet om köp av Härjarö överklagades på formella skäl men besvären bifölls inte. Fritidsstyrelsen kom igång med verksamhet på Härjarö 1967. Det var skogsbilvägar, fiskekortsförsäljning och uthyrning av befintliga hus.

 

Sekreterare

Folkpartiet menade i sin reservation i Härjaröärendet att fritidsstyrelsen behövde en tjänsteman och utskottet ville uppdra till fritidsstyrelsen att utreda sitt behov av tjänstemannastöd. Fritidsstyrelsen fick förvaltningsutskottets tillstånd 1966 att som sekreterare anlita lantmätaren Karl-Erik Kinberg för 100 kronor per sammanträde och 16 kronor/timme för utredningar. Anslaget till styrelsen var 25 000 kronor för 1967.

Landstinget uppdrog på finansutskottets förslag 1969 till fritidsstyrelsen att utreda sitt behov av personella resurser och återkomma till oktobermötet. Förslaget från styrelsen var att en tjänsteman skulle anställas. Förvaltningsutskottet tillstyrkte att en fritidskonsulent fick anställas under 1970 att avlönas med oförutsedda medel. Jägmästaren Håkan Håkansson anställdes med titeln fritidsintendent 1970.

 

Sälj inte Härjarö!

Högerns landstingsgrupp motionerade i oktober 1969 om att landstinget skulle förutsättningslöst utreda det fortsatta engagemanget i Härjarö. Även Centerns landstingsgrupp motionerade vid samma landstingsmöte om att Härjarö skulle säljas och landstingets engagemang inom fritidsområdet istället inriktas på samordning och information i samråd med statliga och kommunala myndigheter.

Fritidsstyrelsen yttrade sig och avstyrkte försäljning med reservation från Lennart Thelin (C). I förvaltningsutskottet tillstyrktes utredning om försäljning med socialdemokratisk reservation. Olle Sjöman (FP) som var ordförande i fritidsstyrelsen fick en nyckelroll vid avgörande då han i det beredande utskottet gjorde ett uttalande att hans tolkning var att Härjarö inte kunde säljas till någon annan än den Fritidsmarkstiftelse som var under utredning. Detta yrkade socialdemokraterna bifall till när deras avslagsyrkande inte bifölls. Det fick också stöd av många folkpartister och vann voteringen med 26 – 14.

 

Vattenvård

Nils Brage Nordlander (FP) motionerade 1964 om åtgärder för vattenvården i länet. Förvaltningsutskottet tillstyrkte och en kommitté tillsattes för att med hjälp av limnologisk expertis kartlägga länets viktigaste sjöar och vattendrag. Björn Bosaeus (S) valdes till ordförande och utredningen lade 1965 fram tre förslag: landstinget skulle bli medlem i befintliga Fyrisåns vattenvårdsförbund, och i övriga förekommande vattenvårdsförbund samt att fritidsstyrelsen skulle följa frågan. Samtliga förslag bifölls.

Ingvar Bladlund (FP) och Leif Hällström (FP) motionerade 1969 om vattenvårdsåtgärder i Fyrisån. Fritidsstyrelsen fick uppdraget att bevaka och aktualisera frågan i Fyrisåns vattenvårdsförbund.

Gunnar Hübinette (H) interpellerade 1966 Fritidsstyrelsens ordförande om risken för vattenkvaliteten i Mälaren om en träförädlingsfabrik lokaliserades till Kvicksund.

 

Naturvårdsinventering

Länsstyrelsen skrev 1964 till landstinget om den påbörjade naturvårdsinventeringen i länet och behovet av översiktsplanering. Länsstyrelsen föreslog att landstinget och kommunerna skulle dela på kostnaderna för inventeringarna, vilka beräknades kosta 55 000 kronor per år, och att landstinget gav bidrag till översiktsplaner. Tord Ingmar redogjorde i en lång bilaga för läget och behovet. Fritidsstyrelsen och förvaltningsutskottet avstyrkte bidrag till inventeringen och ansåg att fritidsstyrelsens anslag och uppdrag att bidra till översiktplaner tillgodosåg framställningen. Landstinget följde dessa avstyrkanden.

Naturvårdsinventeringen i länet var 1966 uppe på en av kommunförbundets länsavdelning hållen konferens. Länets naturvårdsråd, med AGA Carlsson som ordförande, hade skrivit att den på frivillig basis påbörjade inventeringen inte skulle kunna slutföras. Det krävdes 3-4 årsverken av en anställd för detta. Konferensen föreslog en delad finansiering med landstinget till hälften och kommunerna till hälften. Förvaltningsutskottet gick med på detta men drätselkammaren i Uppsala hävdade att landstinget borde ta hela kostnaden. Vid landstingsmötet föreslog utskottet att man skulle gå med på det. Birger Werner (H) ville vidhålla förslaget om delning. Utskottets förslag vann med 30 röster mot sju.

 

Fritidsmarksområden i Norduppland

Fem socialdemokrater med Samuel Eriksson som första namn motionerade 1966 om att fritidsstyrelsen skulle få uppdrag att i kontakt med landstinget i Gävleborg utreda möjligheterna att bistå Älvkarleby kommun med utvecklingen av Rullsands bad och camping samt även Hållnäs kommun med fritidsmarksområden. Förvaltningsutskottet menade att fritidsstyrelsen redan hade detta uppdrag.

Tre socialdemokrater med Martin Selander som första namn motionerade 1966 om att landstinget skulle verka för att fler handikappade fick möjlighet till sommarvistelse på något iordningställt område, kanske Härjarö. Förvaltningsutskottet pekade i sitt yttrande på att även Fagerudds framtida nyttjande skulle utredas varför en kommitté borde tillsättas för att utreda lämpligaste sättet för att underlätta handikappades semestervistelse.

 

Fritidsmarkstiftelse

AGA Carlsson (S) motionerade i februari 1968 om inrättande av en fritidsmarksstiftelse i stil med vad som redan fanns i Stockholms skärgård och i Västmanland. Fritidsstyrelsen och förvaltningsutskottet tillstyrkte och förslog att kommunerna skulle inbjudas delta i utredningen. Vid landstingets beslut blev fem ledamöter utsedda av landstinget och uppdrag till kommittén att förhandla med kommunerna om gemensamma insatser.

Förvaltningsutskottet beslutade 1966 att landstinget skulle söka medlemskap i Stiftelsen Stockholms skärgård.

Leif Hällström (FP) motionerade i juni 1968 om att landstinget skulle övergå till eldning med olja med låg svavelhalt. Motionen bifölls.

 

Landstingets skogar

Förvaltningsutskottet träffade avtal med Skogssällskapet om skötsel av landstingets skogar 1965 samt utsåg en skogsnämnd bestående av AGA Carlsson (S), Elov Söderberg (C) och Sven Jansson (H).

Ingvar Bladlund (FP) motionerade 1968 om att landstinget skulle verka för mildrande av de skador mekaniserat skogsbruk åstadkom och att landstinget för egen del skulle förlägga utdrivningarna till fryskall årstid. Förvaltningsutskottet föreslog och landstinget beslöt att skogsnämnden och fritidsstyrelsen skulle beakta motionärens synpunkter.

Tillbaka

 

Kommunikationer

Enskilda vägar och flygplatsinvesteringar

Förvaltningsutskottet godkände 1960 avlöningsvillkor och instruktion för fackman för projektering av enskilda vägar. Denne skulle hjälpa landstinget att bedöma ansökningar och samfälligheter med råd och dåd vid underhåll och iståndsättning. För 1961 anslogs till iståndsättning 30 000 kronor och till underhåll 10 000 kronor.

Under 1959 hade till iståndsättning utbetalats 22 812 kronor och dittills under 1960 17 582 kronor. Under decenniet låg beviljningen av medel på ungefär denna nivå. Ingvar Bladlund (FP) motionerade 1969 om en generösare bidragsgivning till underhåll av enskilda vägar. Förvaltningsutskottet skulle se över reglerna.

Landstinget gick 1969 in som aktieägare i Investeringsbolaget för Arlanda flygplats och fick representation av två i styrelsen vilka blev Gunnar Hübinette (H) och AGA Carlsson (S).

Tillbaka

 

Näringsliv och sysselsättning

De lantliga näringarna

Hushållningssällskapet fick 9 000 kronor för att främja fisket varav 2 000 kronor till sik- och 1 500 kronor till gäddfisket. Från 1967 var anslaget inte längre öronmärkt för sik respektive gädda.

Den tidigare fristående Fiskerinämnden med fiskerikonsulenten inordnades 1968 i den nya lantbruksnämnden. Fråga uppkom om landstingets bidragsgivning till fiskets främjande. Fiskarförbundet och Mälarfiskarföreningen föreslog att lantbruksnämnden skulle vara mottagare men förvaltningsutskottet ville fortsätta ge till Hushållningssällskapet. Anslaget på 10 000 kronor gick 1970 till Uppsala läns Fiskarförbund och Uppsala läns Mälarfiskarförbund att användas enligt plan som Lantbruksnämnden upprättat.

Uppsala läns Fiskarförbund fick bidrag under decenniet för att främja kustfisket.

Hållnäs kommun anhöll 1963 att det 1951 beviljade räntefria lånet på 25 000 kronor för att muddra Fagervikens hamn skulle skrivas av. Förvaltningsutskottet gick med på det.

 

Bekämpa kråkor

Jaktvårdsföreningen fick 2 000 kronor för bekämpning av fåglar och rovdjur 1960. Föreningen föreslog 1963 att den skulle få ökade anslag för att också börja bekämpa kajorna i Uppsala. Eftersom dessa häckade på landsbygden utanför staden ansåg föreningen att landstinget borde stå för huvuddelen av kostnaderna. Kajor bekämpades med hagelgevär. Sigvard Hübinette med söner utförde skjutningen och fick 75 öre per skjuten kaja. Bidraget blev dock oförändrat 2 000 kronor. Bidraget sänktes 1964 till 1 000 kronor.

 

Hushållningssällskapet

Hushållningssällskapet anhöll 1967 om medel för att bekämpa flyghavren. Det påminde om landstingets stöd på 30-talet till bekämpning av berberisbusken. Sällskapet omtalade att man skulle omorganisera med anledning av de nya lantbruksnämnderna. Bland annat skulle anslagen till maskinskötarkurser inte längre behöva landstingsbidrag. Landstinget beviljade 15 000 kronor mot flyghavren.

Hushållningssällskapet fick efter omorganisationen inga statsbidrag. Förvaltningsutskottet ansåg att då dess verksamhet att främja lantbruksnäringen låg nära kommuners och landstingets intressen kunde ett bidrag utgå med 15 000 för 1968 och 20 000 kronor för 1969. Undervisningsutskottet tillstyrkte bidragen men ville framhålla att sällskapet inte skulle bibringas uppfattningen att landstinget skulle ersätta den statliga finansieringen.

 

Skogsvårdsstyrelsen

Anslagen till på två gånger 3 000 kronor till Skogsvårdsstyrelsen fortsatte. Sture Enge som t.f. länsjägmästare framhöll att det var angeläget då staten tvingat styrelsen att höja taxan för stämpling från 52 till 80 kronor per dag. Till landstingsmötet inkom styrelsen med en komplettering där man påpekade att landstingets anslag på 3 000 kronor varit oförändrat sedan 1944 då biträdestaxan var 10 kronor per dag.

Styrelsen hänvisade också till årets dåliga skördeutfall och befarade att färre skogsägare skulle anlita stämplingsbiträde varför bidraget borde höjas till 12 000 kronor. Finansutskottet nappade på argumentet om dålig skörd och höjde till 8 000 kronor. 1964 höjdes anslaget från 8 000 till 10 000 kronor för bidrag till stämpling och oförändrat 3 000 kronor för understöd av skogsvård. 1966 fick Skogsvårdsstyrelsen ett extra bidrag på 6 000 kronor för kapitalkostnader vid anläggning av plantskolan i Närlinge.

Biodlarna och Mosskulturen fick sina 1 000 kronor resp. 500 kronor hela decenniet.

 

Företagarföreningen

Företagarföreningen fick 10 000 kronor till sina administrationskostnader 1960. Den hade lånat ut 409 300 kronor till 24 av 44 ansökningar under första halvåret 1960. Då föreningen reorganiserats 1962 beviljades ett höjt administrationsbidrag med 40 000 kronor.

Förvaltningsutskottet föreslog 1963 och landstinget biföll att landstinget ställde borgen på upp till 200 000 kronor till småföretag och medlemmar i Företagarföreningen som behövde förskott på likvider vid beställningar. Föreningen begärde höjt bidrag 1964 till 68 500 kronor bland annat för att man skulle återta hanteringen av låneverksamheten som varit utlagd till Sparbanken och det behövdes en tredje konsulent för detta. Landstinget beviljade 50 000 kronor.

 

Statligt lokaliseringsstöd

Centerpartiets landstingsgrupp motionerade 1965 om att landstinget borde utreda hur delar av länet skulle kunna komma i åtnjutande av statliga lokaliseringsåtgärder. Samuel Eriksson (S) motionerade med liknande motiveringar om åtgärder för att stödja sysselsättning och näringsliv i Tierpsområdet som minskade i befolkning och sysselsättning.

En kommitté tillsattes för att utreda detta med början i Tierps behov. Den skulle ha kontakter med länsstyrelsen, länsarbetsnämnden och företagarföreningen. Först i mars 1969 lämnade kommittén fram sina förslag. Det innehöll inga konkreta förslag utan ställde frågan om det inrättade planeringsrådet vid länsstyrelsen med representation från landstinget inte borde ersätta landstingets egen lokaliseringsutredning. Detta bejakades av landstinget som entledigade kommittén och gav förvaltningsutskottet uppdraget att bevaka frågorna.

Erik Nilsson (S) och AGA Carlsson (S) motionerade 1969 om stöd till Företagarföreningen för insatser i Norduppland. Finansutskottet var mycket positivt till förslaget om ökat stöd till Företagarföreningen, vilken begärt höjt anslag till 205 000 kronor för 1970. Landshövding Ragnar Edenman yttrade sig i debatten och redogjorde för länsstyrelsens insatser för Norduppland. Företagarföreningen fick begärt anslag med betoning på lokaliseringsfrågor i Norduppland.

 

Uppsala stads och läns turisttrafikförbund

Uppsala stads och läns turisttrafikförbund bildades den 4 juni 1962 med landshövdingen som ordförande. Det begärde 50 000 kronor i bidrag från landstinget och erbjöd två styrelseplatser. Likalydande erbjudanden gick till Uppsala stad. Hans Alsén (S) och Olof Nilsson (C) valdes till styrelsen. Förbundet fick oförändrat anslag för 1964. Det hade anställt fil.mag. Lars Florin som turistintendent och Siv Högsberg som kansli- och expeditionsbiträde på turistbyrån på Kungsgatan 61 A.

Turisttrafikförbundet ville 1967 ha ökat bidrag med 15 000 kronor delvis motiverat av att näringslivets stöd minskat. Detta tyckte förvaltningsutskottet var ett dåligt argument varför bidraget blev oförändrat 50 000 kronor. John Lundberg (S) motionerade 1968 om höjt bidrag till 100 000 kronor. Förvaltningsutskottet hade tillstyrkt 50 000 kronor av begärda 65 000 kronor. Utskottet ville få uppdrag att förhandla med Uppsala stad och Turisttrafikförbundet om eventuellt ökat bidrag. Finansutskottet hade vid landstingsmötet fått information om att förbundet planerade att utreda sin framtid och att staden eventuellt skulle ta över delar av verksamheten. I avvaktan på detta blev bidraget 50 000 kronor och motionen ansågs besvarad med det.

Tillbaka

 

Personal

Löner

Förslaget att inrätta en tandteknikertjänst 1964 togs tillbaka då införande av prestationslön visat att två man klarade behovet av tandteknik på den kliniken.

Ragnar Litzner (S) motionerade 1965 om att bestämmelserna för erhållande av landstingets förtjänstmedalj skulle ses över och bland annat skulle mottagaren kunna välja armbandsur istället för medalj. Detta hade förvaltningsutskottet redan infört från 1965 men föreslog ändå att en översyn skulle ske av bestämmelserna.

 

Personalförsörjning

Både den socialdemokratiska gruppen och ett antal folkpartister motionerade 1961 om åtgärder för att förbättra personalsituationen på sjukhusen, främst bristen på sjuksköterskor. I motionerna pekas på bland annat att andra yrkeskategorier skulle kunna ta över delar av sköterskornas arbeten och att stimulanser för att ta ut semester på annan tid skulle minska sommarstängningarna. En kommitté tillsattes för att utreda med Waldemar Plan (S) som ordförande.

Sjukvårdspersonalutredning lade fram sina förslag 1963. Sekreterare hade varit Bo Wirmark som extra anställd och Märta Bernewitz och Gunnar Söderström från kansliet. I utredningen beskrevs läget: I oktober 1961 var 8,7 procent av sjukskötersketjänsterna i landet vakanta. I länet hade bara 18 av 124 lediga tjänster kunnat besättas. Det var för få utbildade, vården expanderade och gifta sjuksköterskor arbetade inte. Det fanns i Uppsala län 300 utbildade sköterskor som inte arbetade.

Bland kommitténs förslag märktes: Bättre barntillsyn. Introduktionen skulle förbättras och en personalkonsulent anställas på Akademiska sjukhuset. För att få sjuksköterskor, särskilt inom långvården, att förlägga semestern till obekväm tid föreslogs inrättande av 10 stipendier á 500 kronor. Kommittén föreslog också åtgärder som kunde påverka att färre patienter vårdades på sjukhus såsom hemsjukvård och sjukhushotell.

 

Försiktig landstingsledning förlorade votering

Förvaltningsutskottets förslag med anledning av utredningen var att hos landstingsförbundet påtala behovet av bättre prognoser om personalbehov och personalomsättning men även göra egen analys inom länet, att till landstingsförbundet framföra utredningens synpunkter på arbetstider, deltidstjänster, ob-ersättningar, att underställa centrala lönenämnden frågan om stipendier för semester på annan tid, att uppdra åt hälso- och sjukvårdsstyrelsen att uppvakta Uppsala stad om barnomsorgen, att uppdra åt undervisnings- och bildningsnämnden att genomföra utökad yrkesorientering inom grundskolan om arbeten inom hälso- och sjukvården. Waldemar Plan (S) reserverade sig i hälso- och sjukvårdsstyrelsen för ökade satsningar på hemsjukvårdscentralen och en instruktionssjuksköterska.

Sjukvårdsutskottet vid landstingsmötet, med Waldemar Plan som ordförande, hade förståelse för reservationen! Utskottet yrkade att de två tjänsterna som sjuksköterska skulle rekryteras bland icke yrkesverksamma och att för semesterstipendier skulle anslås 5 000 kronor. Det blev votering mellan sjukvårdsutskottets förslag och förvaltningsutskottets som sjukvårdsutskottet vann med 26-14. Vid en separat votering om semesterstipendierna blev resultatet 20-20 och med ordförandens utslagsröst segrade förvaltningsutskottets förslag. Omröstningen bröt alla partigränser.

 

Rekryteringsfrämjande åtgärder

Undervisnings- och bildningsnämnden fick 1964 anslag för introduktions- och informationsverksamhet i syfte att locka fler till sjukvårdsarbete. Det skulle ske i samverkan med studieförbund. Nämnden fick 1965 ökade anslag till rekryteringsfrämjande åtgärder med 26 500 kronor mot försöksverksamhetens 4 500 kronor. För denna verksamhet inrättades 1967 på försök en tjänst som instruktionssköterska. Den ville nämnden 1968 ombilda till en utbildningsledare vilket bifölls.

Ingvar Bladlund (FP) motionerade 1967 om att vårdyrkena borde ges en mer framskjuten plats på grundskolans schema samt att landstinget skulle öka informationen i grundskolans högstadier. Nils Gruvfält (FP) och Gullan Brogren (FP) motionerade 1968 om utbildning med hjälp av intern-TV efter mönster från Linköpings regionsjukhus. Den bifölls.

Bildningsnämnden fick 1969 kraftiga prutningar i sitt förslag till intern information och interna utbildningar och konferenser. Förvaltningsutskottet ville fortsätta godkänna och ge anslag efter ansökan för varje kurs och konferens. Landstinget godkände utskottets restriktiva inställning.

Nils Brage Nordlander (FP) och Ferdinand Nilsson (C) motionerade den 1 augusti 1967 om att sjukhusen borde hållas öppna i större utsträckning. De syftade på stängningar på grund av personalbrist. De menade att man kunde anpassa vårdformerna så att färre anställda behövdes för att hålla öppet. Sjukvårdsstyrelsen menade att detta pågick och att alla ansträngde sig för att hålla öppet. Förvaltningsutskottet instämde i detta men att motionen borde leda till en uppmaning till direktionerna att noga följa frågan.

Landstinget köpte 1968 överläkarvillan på Akademiska sjukhuset av universitetet för att där anordna barndaghem.

Sjuksköterskeföreningens arbetsförmedling fick landstingsbidrag sista gången 1963.

 

Samverkan med personalorganisationerna

Sedan 1960 fanns en företagsnämnd vid Folktandvården som under 1965 haft fyra sammanträden. Vid kansliet inrättades företagsnämnd 1969 med fyra politiker och landstingsdirektören som arbetsgivareföreträdare.

Den socialdemokratiska gruppen motionerade 1965 om att de fackliga organisationerna skulle få tillgång till expeditionslokaler på landstingets arbetsplatser och på Akademiska sjukhuset. Motivet var att på arbetsplatser med starka fack var personalsituationen mer stabil och omsättningen lägre. Motionen bifölls. Lokaler för fackens sammanträden och möten uppläts också i Stiftelsen Trädgårdens fastighet i kvarteret Brynhild.

 

Tillsättningskriterier

Nils Brage Nordlander (FP) interpellerade 1963 förvaltningsutskottets ordförande om vilka principer som gäller vid tillsättning av tjänster i landstinget. Han påstod att det i vida tjänstemannakretsar uppstått tvivel om utbildning värdesattes. AGA Carlssons (S) svar löd: "Jag vill, i likhet med vad jag tidigare hävdat, medverka till att god utbildning, vitsordad skicklighet inom det aktuella arbetsområdet och lämplighet för detsamma tillmäts avgörande betydelse vid tillsättningen av tjänster inom landstinget."

John Lundberg (S) interpellerade 1967 ordföranden i Ulleråkersdirektionen Olle Sjöman (FP) om två tillsättningar som direktionen gjort och där interpellanten ansåg att pappersmeriter fått väga tyngre än lång erfarenhet.

 

Övrigt diverse

Den socialdemokratiska gruppen motionerade 1966 om att landstinget borde bli en mönsterarbetsgivare när det gällde att ta emot handikappade. Landstinget beslöt att en inventering skulle göras av lämpliga arbetsuppgifter för handikappade inom landstinget.

Nils Brage Nordlander motionerade 1966 om att landstinget skulle slopa kravet på friskintyg vid anställning av personal. Han menade att detta upptog en alltför stor andel av läkarnas arbetstid till ringa nytta. Landstinget beslöt att överlämna motionen till Landstingsförbundet.

Siri Nilsson (S) motionerade 1969 om att sjukhusvärdinnorna vid Akademiska sjukhuset skulle ersättas med avlönad personal. Sjukvårdsstyrelsen och direktionen vid sjukhuset framhöll värdinnornas värdefulla insatser och påpekade att vid svåra ekonomiska prioriteringar gick vårdpersonal före denna typ av servicepersonal. Löne- och organisationsnämnden fick ändå uppdrag att utreda frågan.

 

Personalpolitiskt program och personalnämnd

Åke Bergman (S) och Ragnar Litzner (S) motionerade 1969 om att landstinget borde utarbeta ett heltäckande personalpolitiskt program grundat på ett av Landstingsförbundet framtaget material. Av undervisnings- och bildningsnämndens yttrande framgick att bristyrken var sjukvårdsbiträden, undersköterskor och skötare. Sjuksköterskor och sjukskötare ansågs tillfyllest. Landstinget beslöt att utbildnings- och bildningsnämnden i samråd med löne- och organisationsnämnden skulle utreda landstingets utbildningsverksamhet och förmåner vid utbildning, konferenser etc. medan förvaltningsutskottet fick uppdraget att fullfölja det av Landstingsförbundet framlagda förslaget till personalpolitiskt program.

Undervisnings- och bildningsnämnden ansåg 1968 att det var dags att inrätta en personalnämnd och en personalavdelning som kunde ta över ansvaret för information i rekryteringssyfte och den internutbildning som bildningsnämnden nu utförde.

Tillbaka

 

Patientavgifter

Vårdavgifterna fastställdes 1961 till 5, 20 och 35 kronor på allmän sal, halvenskilt och enskilt rum. På lungkliniken 5 kronor och 13 för halvenskilt rum. På hem för långvarigt sjuka 5 kronor, 12 och 20 kronor. På barnhemmen 4:50 kronor, maximerad enligt statsbidragsvillkoren. För utomlänspatienter med remiss 125 kronor, 240 respektive 255 kronor. För patienter utan remiss 70 kronor, 85 respektive 100 kronor. Möjlighet gavs att nedsätta avgiften till lägst en krona för patient utan folkpension eller som var utförsäkrad.

Vårdavgifterna föreslogs 1968 oförändrade 5, 20 resp. 35 kronor för lasarettsvård. Nytt utomlänsavtal höjde avgifterna för remisspatienter till 385, 400 respektive 415 kronor och för övriga patienter 220, 235 respektive 250 kronor.

Den socialdemokratiska landstingsgruppen motionerade 1965 om att slopa vårdavgiften på 5 kronor på allmän sal med motivering att de krävde mycket administration hos både landsting och sjukkassa. De ville att landstinget skulle motionera till Landstingsförbundets kongress, vilket bifölls.

 

"Överskottsproblemet"

Förvaltningsutskottet tog 1968 initiativ att höja vårdavgiften inom sluten långtidssjukvård för utförsäkrade till 10 kronor med motivering att det var vad som återstod av pensionen när fickpengar avdragits. Detta beräknades öka landstingets intäkter med 1,5 miljoner kronor för 1969. En rekommendation från landstingsförbundet i samma riktning var att vänta. Sjukvårdsutskottet vid mötet ansåg att förvaltningsutskottet överskridit sina befogenheter då detta initiativ inte behandlats av sjukvårdsstyrelsen varför ärendet återförvisades för att upptas på ett kommande landstingsmöte.

Ärendet om att höja vårdavgifterna inom långtidsvården till 10 kronor återkom i mars 1969. Motiven var att avgifterna på sjukhus därigenom skulle ligga närmare avgifterna på ålderdomshemmen så att inte patienter av ekonomiska skäl försökte komma till landstingets vård samt att komma åt "överskottsproblemet" – att pensionärer på långvården kunde spara stora delar av sin pension. Det hade tillstyrkts av sjukvårdsstyrelsen dock med understyrkande av möjligheten att i ömmande fall kunna sätta ner avgiften. De socialdemokratiska ledamöterna i både sjukvårdsstyrelsen och förvaltningsutskottet gick emot med motiv att långtidssjuka skulle behandlas som akutsjuka och att avgifter skulle behandlas i ett sammanhang. Landstinget beslöt höja avgiften och Socialdemokraterna reserverade sig.

Tunåsens sjukhus rapporterade att under 1969 hade 70 procent av patienterna varit utförsäkrade och betalade avgiften 10 kronor medan övriga betalade 5 kronor.

Majoriteten hade i juni 1969 satt som en punkt på dagordningen att informera om landstingsförbundets åsikt att landstingen hade rätt att höja avgiften för utförsäkrade inom långtidsvården. Socialdemokraterna hävdade att detta inte var tillåtet utan ville ta upp ett beslutsärende om att riva upp beslutet från marsmötet. Detta avvisades med 21-20. Ett extra möte med förvaltningsutskottet inkallades under pågående landstingsmöte den 3 juni för att behandla frågan. Stort politiskt bråk men beslutet stod fast med 21 röster mot 20.

Tillbaka

 

Ekonomi

Skattenivån

Landstingsskatten höjdes som framgår av tabellen från 4:75 till 6:50 under den sju år långa socialdemokratiska majoritetsperioden och från 6:50 till 7:50 under den borgerliga treårsperioden. Skattehöjningen 1965 med 15 öre beslutades med 22 röster mot 17. Skattehöjningen 1967 med 10 öre föreslogs vid landstingsmötet av finansutskottet med motiveringen att anslaget till oförutsett annars skulle bli för litet. Socialdemokraterna reserverade sig för oförändrad skatt genom att finansiera mer från investeringsfonden. Skatten höjdes 1969 med 90 öre till 7:50 kronor i enighet. Det framhölls att den fortfarande var lägst i landet.

 

Skattesats under 1960-talet

19601961196219631964196519661967196819691970
4:75 4:75 5:- 5:- 6:- 6:35 6:50 6:50 6:60 6:60 7:50

 

 

 

 

Antalet skattekronor i länet ökade kraftigt de första åren på 1960-talet. Till 1961 med 12,21 procent, till 1962 med 11,81 procent, till 1963 med 9,25 procent, till 1964 med 13,45 procent och till 1965 med 16,72 procent. Det var både konjunkturen som bidrog och den kraftiga befolkningsökningen från 167 722 år 1960 till nästan 200 000 år 1970 eller med omkring 20 procent. Inflationen under 1960-talet var 39 procent.

 

Kraftigt ökade kostnader för lasaretts- och långtidsvård

De kraftigt ökade resurserna användes framförallt till utbyggnaden av lasaretts- och långtidssjukvården. De stora utbyggnaderna på Akademiska sjukhuset kostade i investeringar men det utökade platsantalet gjorde att landstingets driftsbidrag nära femdubblades i löpande priser, från 10,8 till 49 miljoner kronor. Det nya lasarettet i Enköping kostade 3,2 miljoner kronor 1960 och ökade till 13,5 miljoner kronor 1970.

Samariterhemmets sjukhus som byggdes ut och togs in som ett av landstingets akutsjukhus ökade sitt landstingsbidrag från 1,3 miljoner kronor till 15,7 miljoner kronor. Långvårdssjukhusen och sjukhemmen ökade sina kostnader från 3,8 miljoner kronor till 30,7 miljoner kronor på tio år. Omsorgerna om de psykiskt utvecklingsstörda ökade i kostnader från drygt 2 miljoner kronor till 17,6 miljoner kronor 1970.

 

Ny kontoplan

En ny kontoplan infördes 1964. Den gav bland annat effekten att kostnader som tidigare redovisats centralt nu påfördes respektive förvaltning. Sålunda uppgick sammanlagda kostnaderna för avskrivningar till 989 888 kronor, pensionerings- och försäkringskostnader till 1 855 475 kronor och interna räntor till 1 528 611 kronor. Dessa summor upptogs under finansförvaltningen som intäkter och inkomster. Landstinget redovisade för första gången en uppdelning av budget och redovisning på drifts- respektive kapitalbudget. Denna förändring gör att jämförbarheten i kostnadsutveckling på förvaltningsnivå försvåras.

 

Budgetrestriktioner

Förvaltningsutskottet som budgetberedning oroade sig hela decenniet för de stora investeringsbehoven och de kraftiga driftskostnadsökningarna. Man försökte pruta och hålla igen och man uppmanade till rationaliseringar. Inför 1968 års budget pekade utskottet på tre generella förhållningsorder: För att stävja läkemedelskostnaderna på sjukhus borde övervägas att använda apotekskonsult, för att hålla tillbaka inköp av facklitteratur borde man anskaffa utdrag ur fackpress från Bibliotekstjänst i Lund och alla anslag skulle ses som högstanslag varför oundgängliga avvikelser skulle motiveras och anmälas till förvaltningsutskottet.

Överskotten i budgeterna var stora i slutet av decenniet, 1967 var det över 12 miljoner kronor och året därpå 18,9 miljoner kronor, bland annat beroende på personalbrist och stängda/oöppnade avdelningar.

Tillbaka

 

Val till första kammaren

Ordinarie val till riksdagens första kammare i valkretsen som omfattade Stockholms och Uppsala län genomfördes 1962. Det var sista gången eftersom första kammaren avskaffades i riksdagsreformen 1970.

Riksdagsman Edvin Thun, Enköping, avled i februari 1962 och efterträddes av sin ersättare Nils Hjorth (S) i Österbybruk som blev omvald som ledamot 1962. Ruth Hamrin-Thorell (FP) blev också omvald. Landstingsman Gunnar Hübinette (H), Örsundsbro, nyvaldes 1962. Ferdinand Nilsson (C) hade inträtt som riksdagsledamot 1959 efter Gunnar Lodenius från Norrtälje som avgått. Nilsson från Kungsängen var landstingsman sedan 1943. Han omvaldes 1962.

Tillbaka