Gränsöverskridande teaterprojekt på Wik
Teater som en mötesplats, en möjlighet att överskrida gränser och vidga begrepp. Teater som ett sätt att låna den andres ögon och se världen genom dem. Teater som konst, men också som ett redskap i demokratins och jämlikhetens tjänst. Det är de bärande tankarna bakom Wiks folkhögskolas samarbete med ett teaternätverk vid ett litet universitet i nordöstra Brasilien, Universidade Estadual de Santa Cruz. Genom teaterhistorien kan man tydligt se hur konstformen har berikats av möten mellan bärare av olika traditioner.
Att med roll, röst och rörelse gestalta en berättelse kan göras på så många olika sätt och i det här samarbetet vill vi vidga bilden av vad teater är.
Det handlar inte bara om vad som spelas i teaterbyggnader, utan också om vad som gestaltas i gatans scenrum.
Vi intresserar oss för de mest moderna sceniska uttrycken, men lika mycket för att synliggöra, förvalta och vidareutveckla lokala traditioner.
Fokus ligger på att ge unga teaterutövare verktyg för
att utveckla skaparkraft och uttrycksförmåga.
Som en del av förberedelserna inför ett planerat internationellt ungdomsutbyte, lämnade jag under hösten teaterlärarjobbet på Wiks Folkhögskola och arbetade under tre veckor i södra Bahia, Brasilien. Det lilla universitetet utanför staden Ilhéus står för en stor del av regionens framtidshopp. Det ligger på gränsen mellan kustens regnskogsområde och inlandets öppna landskap. En region som under sekler har dominerats av kakaoproduktion och styrts av en mycket välbärgad överklass. Den ekonomiska situationen här förändrades emellertid radikalt på 1980-talet när kakaoträden drabbades av en svampsjukdom, som i stort sett nollställde produktionen. I ett slag rördes den sociala strukturen om. De tidigare så välbeställda plantageägarna blev i många fall utblottade, de anställda och deras familjer förlorade både arbete och bostad, medan de fattigaste blev allt fattigare och regionen tappade sitt självförtroende.
Men södra delen av delstaten Bahia har också varit känt för en annan sorts rikedom, framväxt ur den kulturella smältdegel som historien skapat i ett land där förfäder och förmödrar var indianer, afrikanska slavar och portugisiska kolonisatörer. Genom mötet mellan helt skilda traditioner skapades en särpräglad blandkultur med dans, capoeira, musik, litteratur, rimmade improvisationer och berättande. Parallellt med den institutionaliserade scenkonsten lever folkteatern ett skuggliv, sällan värderad för sin kreativa potential och konstnärliga variation. Utan konstnärligt erkännande löper folkteatern risk att marginaliseras, reduceras till turistattraktion och utarmas kvalitetsmässigt. Nätverket för Folkteater har därför också som målsättning att dokumentera och stödja scenisk produktion som inte följer mallarna för den konventionella europeisk/amerikanska teatern. Nätverket, som jag är en av ledarna för, skapades 2003 på mitt initiativ när jag arbetade som ”professora visitante” på universitetet.
Till nätverket är en lång rad personer, organisationer och folkrörelser knutna. De utvecklar konstnärliga uttryck efter sina egna, specifika behov. I de svartas organisationer pånyttföds och föryngras afrikanska traditioner. I de indianska finns dans och riter med många teatrala inslag. De jordlösa lantarbetarna berättar om livet på landsbygden, politiska hjältar, religiösa förebilder och gestaltar sceniskt möjligheten att skapa en rättvisare värld. Dessa organisationer, liksom teatergrupper och enskilda teaterutövare, driver projektet och deltar i möten, diskussioner och workshops. Många tusentals människor har tagit del av projektet genom aktiviteter och som publik till teaterföreställningar. Att knyta kontakter, uppträda för varandra, improvisera och göra övningar tillsammans leder till att erfarenheter sprids och kunskaper delas. Att stå i centrum på scenen kan vara ett led i att bryta marginalisering i samhället.
I slutet av september genomförde jag tillsammans med en arbetsgrupp besök hos tre nya samarbetspartners för att genomföra en ”troca”. Det är möten där olika gestaltningar och uppträdanden byts mot varandra under vänskapliga former. Första besöket gjordes på Frei Vantuy, en bosättning där 44 f.d. jordlösa familjer nu lever och arbetar kooperativt på mark som exproprierats genom den statliga jordreformen.
Ett hundratal personer mötte upp i samlingslokalen där vi sedan tillsammans lyssnade berättelser om flera olika livsöden. Med humor och självdistans återspeglades hur det är att leva som utblottad, ockupera obrukad jord, utsättas för övergrepp och sedan gå samman med andra i liknande situation för att skapa sig en dräglig tillvaro. Det muntliga berättandet är en av teaterns urformer och vi diskuterade länge hur marginaliserade människors historier ska kunna tas tillvara inom scenkonsten.
I nätverket finns sedan tidigare en indiangrupp: Tupinamba. Nu skulle vi knyta till oss en ny grupp och reste därför till ett reservat där Pataxós-hã-hã-hães bor. I bytet mellan olika sceniska gestaltningar bjöds först på traditionella sånger och danser, sedan följde poesirecitation, historieberättande och kroppsmålning.Den tredje resan gick till Coaraci, en liten stad med 30 000 invånare, där en ungdomsgrupp vill bli en del av teaternätverket. De kallar sig Cara Pintada och arbetar både konstnärligt och socialt.
Under min vistelse ordnade nätverket som en höjdpunkt ett folkteatermöte på universitetet då allmänheten bjöds in för att prova på olika metoder för sceniskt gestaltande. Deltagarna kom resande långväga ifrån för vara med i olika workshops. Fabio, Cris, Egnaldo, Malena och Antonio, som ledde övningarna tillsammans med mig, har alla deltagit i ett ungdomsutbyte mellan Wik och det brasilianska folkteaterprojektet 2005.
Nu är det deras tur att föra erfarenheter och kunskaper vidare till andra.Allihop kommer från icke-privilegierade befolkningsgrupper och vittnar om hur nätverket och utbytet har varit avgörande för deras möjligheter att syssla med teater. Ett bevis så gott som något på att det är ett i hög grad meningsfullt samarbete som Wik har etablerat i nordöstra Brasilien.
Övertygade om teaterns möjlighet att skapa förståelse vill vi på Wiks Folkhögskola utvidga samarbetet och har därför dessutom etablerat kontakt med ett teaternätverk i Burkina Fasos huvudstad, Carrefour International de Theatre de Ouagadougou. Tanken är att under nästa år kunna genomföra ett ungdomsutbyte med deltagare från tre länder. Genom att arbeta med tre parter vill vi ytterligare överskrida gränserna för vad teater är och kan vara, samt fördjupa den bild som ungdomarna har av sig själva, varandra och sin omvärld.
Text och foto: Bim de Verdier