Diagnostik, stöd och behandling vid ADHD
Om man misstänker att ens barn eller man själv kan ha adhd är det viktigt att det görs en utredning som kan ge en större förståelse för vad svårigheterna beror på och som också kan ligga till grund för stöd och behandling.
Utredning och diagnostik
Det finns inget enkelt test som kan ge svar på om en individ har adhd eller ej. För att avgöra om en person har adhd krävs att en noggrann utredning görs där man samlar information från olika källor samt värdera och drar rätt slutsatser av denna. När det gäller barn innebär detta intervjuer med föräldrarna och ibland barnet självt, information från förskole- och skolpersonal, frågeformulär, psykologiska testningar och bedömningar samt medicinsk undersökning. Diagnostiseringen av vuxna kräver att man både bedömer den aktuella situationen och symtom under barndom och uppväxt. Utredningen är ett teamarbete där främst psykolog, läkare och pedagog medverkar. Andra yrkesgrupper kan ibland också behövas såsom logoped, sjukgymnast och arbetsterapeut. Alternativa förklaringar till symtomen måste kunna uteslutas och det är viktigt att också uppmärksamma tillkommande svårigheter. Det främsta syftet med utredningen och diagnostiseringen är att skapa förståelse för barnets, den unges eller den vuxnes förutsättningar och därigenom lägga grunden för ett adekvat bemötande från omgivningen. En klargörande information om vad funktionshindret och eventuella tillkommande svårigheter innebär är grundläggande. Sådan information bör ges i direkt anslutning till utredningen och sedan återkommande vid behov till barnet, ungdomen eller den vuxne själv och till föräldrar, andra familjemedlemmar, partner, lärare, arbetskamrater och andra närstående.
Bemötande och förhållningssätt
Råd om bemötande och förhållningssätt som kan underlätta vardagen har också stor betydelse. Personer med adhd behöver en väl strukturerad vardag präglad av tydlighet, förutsägbarhet och åskådlighet. I umgänget är det viktigt att uttrycka sig kortfattat, enkelt, entydigt och konkret, att inte moralisera och att ge tät och påtaglig feedback. Klart uttryckta förväntningar, gränser och konsekvenser underlättar. Typiska problemsituationer kan många gånger undvikas om man är tillräckligt förutseende. Hänsyn behöver tas till den bristande uthålligheten och beroendet av motivation. Samband och sammanhang kan behöva förklaras och åskådliggöras. Krav och förväntningar behöver anpassas och miljön tillrättaläggas så att man undviker ständig stress och överbelastning. Vägar förbi svårigheter och kompensatoriska förmågor behöver uppmuntras och utvecklas. Tekniska hjälpmedel som handdator, bandspelare och minneshjälpmedel kan underlätta.
Behandling
När det gäller behandling finns ingen metod som direkt botar funktionshindret men däremot finns erfarenhet av verkningsfulla metoder för att begränsa symtomen och förhindra tillkommande svårigheter. Att utveckla färdigheter och förmågor samt lära såväl personen med adhd själv som omgivningen att hantera problemen är viktigt. Det som visat sig mest effektivt är så kallad multimodal behandling som innebär att man kombinerar psykosociala interventioner med medicin.
Psykosociala och pedagogiska insatser
De psykosociala och pedagogiska insatserna består till stor del av rådgivning och utbildning i vardagsbemötande. När det gäller barn kan det innebära att man erbjuder föräldrarna särskilda föräldrautbildningsprogram. Flera väl utvärderade och effektiva sådana program för barn med adhd och andra beteendeproblem prövas för närvarande i Sverige (t.ex. Cunninghams COPE, Barkleys Defiant Children, Webster-Stratton BASIC och ADVANCE). Programmen kommer från USA och Kanada och bygger alla på så kallad beteendeterapeutiska principer. Metoder där man tillämpar sådana principer är de som visat sig mest verkningsfulla.
Barnet själv kan också ha stor nytta av direkt träning i sociala färdigheter, samspel med andra, problemlösning, impuls- och ilskekontroll, planering och organisation, koncentration och uthållighet, minnesträning etc.
Insatser i skola och förskola är också ett viktigt inslag i stödet och behandlingen. Dessa insatser kan bestå i utbildning och handledning till lärare om pedagogiska arbetssätt, anpassning av skolmiljön och samarbete mellan hem och skola. Det finns idag mycket kunskap om verkningsfulla pedagogiska metoder för barn med adhd men den är ännu inte tillräckligt spridd bland lärare. Också här kommer mycket av kunskapen från USA och övriga Nordamerika och bygger på beteendeterapeutiska principer. Ofta behöver barnet också särskilda specialpedagogiska eller andra elevvårdande insatser. Ett personligt vuxenstöd i form av en assistent är nödvändigt för vissa barn. Vissa kan också ha behov av undervisning i liten grupp.
De psykosociala insatserna, när det gäller vuxna, kan bestå av information och rådgivning till anhöriga och arbetskamrater, anpassning av arbetsplatsen, hjälp i hemmet för att klara vardagsbestyr såsom städning, matlagning och ekonomi, stresshantering, självförtroendeträning, hjälp att hitta strategier att hantera svårigheter, så kallad coaching; ett slags social färdighetsträning genom en uppmuntrande och stödjande kontaktperson (coach).
För vissa kan också psykoterapi vara en hjälp att förstå och hantera de problem som är vanligt förekommande hos vuxna med adhd, t.ex. sviktande självkänsla, problematiska relationer till andra människor och kanske återkommande misslyckanden i utbildning och arbetsliv. En förutsättning är förstås att psykoterapeuten har kunskap om vad funktionshindret innebär.
Medicinering
Medicinering ska alltid kombineras med psykosociala och pedagogiska insatser, såsom föräldrautbildning och insatser i förskola och skola när det gäller barn och rådgivning och annat stöd när det gäller vuxna. Medicineringen kan bidra till att barnet eller den vuxne blir mer mottaglig för dessa insatser och har större nytta av dem. Medicineringen består för både barn och vuxna av behandling med centralstimulerande medel i mycket låga doser. Mängder av studier har visat att det har synnerligen god effekt på kärnsymtomen vid adhd och att biverkningarna är relativt få och oftast lindriga. Någon risk för missbruk har inte kunnat påvisas. Behandlingen måste skräddarsys i varje enskilt fall.
Kontroversiella behandlingsmetoder
Det är viktigt att de behandlingsmetoder som rekommenderas är evidensbaserade, det vill säga att effekterna ska vara vetenskapligt utvärderade och bevisade. Kraven på hur dessa effekter ska dokumenteras är mycket höga om man ska kunna rekommendera metoderna generellt. Det hindrar inte att en behandlingsmetod som inte uppfyller dessa krav kan ha god effekt på enstaka individer. Vissa naturmedel, såsom essentiella fettsyror, anses av vissa forskare kunna ha en gynnsam effekt vid adhd. Dietterapi där man utesluter vissa födoämnen, till exempel socker har också prövats, dock utan att man lyckats säkerställa effekten. Så kallad neurofeedback (EEG-biofeedback) har på vissa håll lanserats som en så kallad senso-motorisk träning eller Sensory Integration-träning, men det har inte kunnat visas ha påtaglig effekt på adhd. Traditionell psykodynamiskt orienterad individualterapi, psykoanalys eller lekterapi har inte heller någon dokumenterad effekt på de typiska problemen vid adhd.
Prognos
Långtidsuppföljningar visar att minst hälften, kanske två tredjedelar av dem med adhd i barnaåldern har kvar betydande uppmärksamhetsproblem som unga vuxna, även om de inte alltid fullt ut uppfyller diagnoskriterierna för adhd. Överaktiviteten och impulsiviteten avtar med stigande ålder men koncentrationssvårigheterna kvarstår och försvårar vardagsfungerandet. Det finns också en grupp som bara har kvar lindrigare problem som de lärt sig att leva med, hantera och kompensera. Barn med adhd löper en ökad risk för skolmisslyckanden, problem med kamratrelationer och olika psykiska problem. En viss ökad risk finns också för missbruk och kriminalitet, även om detta endast gäller ett fåtal. Avgörande för prognosen är om barnet har många tillkommande svårigheter såsom t.ex. inlärningsproblem, beteendeproblem och känslomässiga problem. Om barnet fått tidig förståelse och adekvat hjälp i familj och skola förbättras prognosen.
Läs mer:
Länk till Socialstyrelsens översikt adhd hos barn och vuxna
Författare: Agneta Hellström, Barn- och Ungdomspsykiatrin, Akademiska Sjukhuset i Uppsala
Faktagranskad av: Henrik Pelling, överläkare vid Barn- och ungdomspsykiatrin, Akademiska Sjukhuset i Uppsala