Skriv ut sidan

Hur man kan förebygga och bemöta problembeteenden vid autism

Problembeteenden är vanliga bland barn med utvecklingsavvikelser inklusive autism men även bland barn i allmänhet. Särskilt barn som har svårt att prata eller svårt med socialt samspel riskerar att utveckla problembeteenden.
Majoriteten av barn med autism uppvisar problembeteenden åtminstone någon gång under sin utveckling. När ett problembeteende hos barn med autism väl har etablerats kan man inte räkna med att det avtar eller försvinner av sig självt. För att det skall minska eller upphöra krävs någon form av intervention. Interventionen bör baseras på det som heter tillämpad beteendeanalys.

Förekomsten av problembeteenden har ofta stor betydelse för hur personer med autism kommer att kunna leva som vuxna. De som har svåra problembeteenden får ofta leva i begränsande miljöer. De riskerar att utestängas från olika sociala sammanhang. Problembeteenden hos barn med autism gör att de går miste om viktiga inlärningstillfällen och hindrar deras sociala utveckling.
Problembeteenden hos personer med autism hänger ofta ihop med bristande förmåga. Det kan gälla svårigheter att kommunicera och samspela med andra eller bristande förståelse av vad som krävs i olika situationer. Det kan också hänga ihop med ett annorlunda sätt att reagera på lukt och smak, hörsel- och synintryck, vilket kan leda till självstimulering av olika slag.
För personer i omgivningen, t ex förälder eller lärare, ter sig problembeteenden ofta som olydnad, utbrott, förstörelse eller aggressioner - beteenden som stör de dagliga rutinerna.

Hur man kan förebygga att problembeteenden utvecklas

Det bästa sättet att handskas med problembeteenden hos personer med autism är att, så långt det går, på olika sätt förbygga att sådana utvecklas. Mycket talar för att man kan förhindra uppkomsten av problembeteenden genom en tydlig och strukturerad vardag där man med hjälp av tillämpad beteendeanalys anpassar bemötandet.
Problembeteenden bör ses utifrån ett helhetsperspektiv där det första som ska bedömas är, om personen med autism har stimulerande aktiviteter som är anpassade till hans/hennes förmåga. Man behöver också bedöma om omgivningen har tillräckliga kunskaper och resurser för att bemöta personen på rätt sätt. I andra hand bör man titta på faktorer som är direkt kopplade till personen själv. Miljön skall organiseras så att förekomsten av obehagliga upplevelser eller situationer minimeras. Det ska finnas tillgång till belönande aktiviteter och tydliga konsekvenser för önskade beteenden. Sannolikheten att problembeteenden blir förstärkta ska vara minimal.

Miljöer som minskar problembeteenden utmärks av

En hög grad av aktivering
Tillgång till omtyckta aktiviteter och belöningar
Ett konsekvent och förutsägbart system av anpassade scheman
Tillgång till typiska jämnåriga d v s så normala sammanhang som möjligt
Ett effektivt sätt att kommunicera

Eftersom personer med autism ofta är mindre mottagliga för socialt beröm så fungerar ofta inte det vanliga, intuitiva sättet att uppmuntra. Därför behöver man göra en noggrann individuell analys av vad som fungerar som uppmuntran/förstärkning.
Brister i kommunikationsförmåga spelar en viktig roll i uppkomsten av problembeteenden. Strategier som syftar till att förbättra kommunikationen är nödvändiga för att förebygga problembeteenden och vidmakthålla minskningen av dem. Det kan till exempel vara att man använder hjälpmedel som kan underlätta förståelsen av olika vardagsrutiner. En ofta använd metod är bildschema. Med tydliga bilder illustrerar man vad som ska ske t ex under en dag i skolan. Men bildschema kan också användas hemma för att exempelvis strukturera morgonrutinen eller visa vad som ska ske när man går till affären. Många personer med autism kan inte tala med ord. Då behöver de få lära sig andra sätt att kommunicera t ex med hjälp av bilder eller talapparater.

Hur man kan bemöta problembeteenden

Om en person ändå utvecklar problembeteenden behöver man utarbeta och genomföra riktade insatser för att minska dessa.
En vanlig metod är att lära personen mera accepterade beteenden t ex hur man förmedlar sina behov. Principen är att uppmuntra/förstärka lämpliga sätt att bete sig och att bortse från/släcka ut de beteenden man vill minska. Ett exempel: om en person tjatar eller skriker för att få det han eller hon vill, ska man i stället lära personen hur man på ett bra sätt ber om något. Om det ska lyckas måste man vara uppmärksam på det allra minsta lilla försök personen sedan gör för att bete sig rätt och genast uppmuntra det. Och tvärtom – tjat och skrik får inte leda till att man får som man vill. Det låter enkelt men att genomföra detta konsekvent kräver tålamod. Möjligheten att lyckas är stor om man bara håller ut.

Förändringar i miljön, av t ex situationer som leder till rädsla eller panik, behöver oftast göras parallellt. Att förebereda personen på vad som ska ske, genom att t ex använda bilder eller förklara på något annat sätt som personen kan förstå, kan minska rädsla inför nya situationer eller situationer som upplevs som hotande. Ofta är det personerna i omgivningen som behöver förändra sitt beteende för att interventionen ska lyckas. Detta sätt att bemöta problembeteenden kan verka enkelt och självklart, men för att man ska lyckas åstadkomma förändring av problembeteenden krävs noggrann funktionell analys. Detta innebär att man studerar hur ofta problembeteendet förekommer och hur intensivt det är men också att man tittar på i vilka situationer och med vilka personer det förekommer. Man gör en beskrivning av konsekvenserna av problembeteendet – om det leder till att personen får sin vilja igenom, hur mycket uppmärksamhet som blir följden o s v. Inte minst viktigt är att studera de situationer som fungerar bra. Dessa positiva situationer kan vara viktiga att bygga på när man planerar vad som ska göras. En annan viktig del i analysen är att ta reda på vad som är motiverande/förstärkande för den person det gäller. Vad man motiveras av är högst individuellt. Detta gäller i ännu högre grad personer med autism som ofta är mindre mottagliga för socialt beröm. När man gör analysen behöver man ta in information från alla berörda personer och om möjligt även göra direkta observationer av problemsituationerna.

Experter gör analysen och lägger upp en tydlig plan för interventionen. För att ge bestående resultat måste sedan interventionen ske i alla olika dagliga situationer. Därför är det personer i den direkta omgivningen - föräldrar, personal i skola, boende o s v - som måste kunna bemöta och påverka problembeteenden.

En avgörande faktor för att man ska lyckas är att alla kan enas om vad som ska förändras och hur det ska gå till. Alla inblandade måste vara beredda att genomföra det man kommit överens om. För att kunna genomföra planen kan man behöva få utbildning i tillämpad beteendeanalys så att man får möjlighet att i grunden förstå vad som behöver göras och varför. Då kan man sedan lättare själv planera och vid behov förändra interventioner. Man kan också behöva träna på hur man konkret ska göra t ex genom att rollspela med personer som inte har problem. Det är bra att träna sig på enkla situationer där man ser en snabb förändring. För att genomföra interventioner vid svåra problembeteenden behövs handledning.

Lästips: