Fördjupad information

Från den 1:a oktober 2004 tillämpar Landstinget i Uppsala län lagen om biobanker fullt ut. Lagen omfattar alla vävnadsprover och cellprover (inklusive blod, urin, liquor, extraherat DNA o.s.v.) som kan härledas till en specifik person och som sparas i mer än 2 månader efter att den analys man planerat utförts. Detta gäller t ex alla prover som skickas till Patologen (PAD, cellprover, benmärgsutstryk mm) samt prover till klinisk genetik, klinisk immunologi och bakteriologiska prover.

Lagen säger att man måste fråga alla patienter om lov för att få spara prover. Om patienten säger nej ska provet kasseras. Därför är det viktigt att patienten är informerad om denna rättighet och, om patienten är tveksam eller säger nej till att spara provet, om vilka risker detta kan innebära i form av försämring av den egna vården och behandlingen.

Syftet med att spara prover är i första hand att man ska kunna garantera en säker vård och behandling av patientens sjukdom, t ex kunna eftergranska PAD. Det är därför av mycket stor vikt att prover inte kasseras utan att patienten är fullt informerad om vilka risker detta kan innebära för den egna vården.

Om en patient är tveksam till att låta spara sitt prov bör man rekommendera patienten att låta spara provet tills vidare och ge patienten den så kallade nej-talongen som han/hon bör ta med hem. Denna kan skickas in till biobankassistenten på Patologen som då spårar upp det aktuella provet och ser till att det kasseras. Om patienten är helt säker på att han/hon vill att provet ska kasseras kan nej-talongen fyllas i och skrivas under i samband med provtagningen och skickas in tillsammans med provet direkt till laboratoriet som då ansvarar för att provet kasseras efter analys.