Intervju med Nahid Persson

I december i fjol utsågs dokumentärfilmaren Nahid Persson till mottagare av landstingets konstnärliga utvecklingsstöd 2007–2009. Stödets syfte är att ge professionella kulturutövare med anknytning till länet möjlighet till utveckling och förnyelse under en längre period. I motiveringen stod bland annat att hon med sina filmer ”gång på gång blottlagt verkligheter och öppnat våra ögon för det tidigare osedda”.

Jag träffar henne ganska precis en månad efter att hon fått den glada nyheten och frågar en smula fantasilöst hur de kändes när hon fick beskedet.
– Jag blev överraskad, det var helt oväntat eftersom jag tidigare sökt flera gånger utan att få det. Jag tänkte inte ens söka stödet men min dotter gjorde en ansökan åt mig och när telefonen ringde hade jag glömt bort det hela. Samtidigt känns det helt rätt att jag får det, det har jag förtjänat.

Vad betyder detta stöd för dig?
– Det är ett erkännande. Jag har kämpat mycket hårt och aldrig fått någonting gratis. Jag har fått betala ett högt pris för mitt filmande, till exempel kan jag inte åka tillbaka hem till Iran och inte heller mina barn får visum för att resa dit.

Nahid Persson får stödet för att skriva sin självbiografi och senare göra spelfilm av den. Hon har till och från skrivit om sitt liv sedan hon bodde i Dubai dit hon flydde från Iran som politisk flykting några år efter revolutionen, men dessa tidiga texter har försvunnit spårlöst. Efter två års olaglig vistelse i Dubai där hon försörjde sig som sömmerska lyckades hon med sin dåvarande man fly till Sverige 1984 där hon efter många år kunde

etablera sig som filmare. I Iran jobbade hon som journalist på en lokaltidning när hon var 18-19 år och skrev långa reportage. Så hon har erfarenhet av att skriva längre texter. Hon tycker mycket om att skriva, ”det känns bra att skriva av mig”, men hon har aldrig skrivit filmmanus. När det blir dags att filmatisera självbiografin tänker hon anlita en professionell manusförfattare. Hon ”vill vara nöjd” med allt hon gör.

Vad tror du att du kan ge läsarna/tittarna med din självbiografi?
– Många kommer att känna igen sig, jag kommer att skriva mångas berättelse. Men jag känner också ett starkt behov att skriva av mig utan något direkt syfte med det jag skriver.
Nahid brottas med ett dilemma när hon skriver boken; hon måste blotta sig men samtidigt iaktta viss försiktighet för barnens skull.

Vill du göra fler spelfilmer i framtiden?
– Det hoppas jag. Att göra dokumentärfilmer tar mycket kraft och det finns alltid en risk att någon av de tillfrågade inte vill vara med i slutändan och resultatet blir många sömnlösa nätter. Jag hoppas det blir lättare att göra spelfilmer.
Nahid betonar att hon tycker om att skildra verkligheten och det kommer hon att fortsätta med även om hon gör det i form av spelfilmer istället för dokumentära kortfilmer. Spelfilmsformatet är i sig inte lika laddat som den rena dokumentärfilmen.

Efter den prisbelönta filmen ”Prostitution bakom slöjan” har hon blivit utsatt för flera hot, och hon känner att hon måste ligga lågt ett tag med tanke på barn och familj. Regimen i Iran reagerade mycket negativt på filmen och den iranska ambassaden i Stockholm anklagade henne för att hon med denna avslöjande film sålt sitt land, och för ett billigt pris. Filmen handlar om två kvinnors utsatta situation i ett samhälle präglat av religiös dogmatism och den har fått en mängd priser, bland annat Guldbaggen för 2005 års bästa dokumentärfilm.

Saknar du Iran?
– Jag saknar allt i Iran, jag trivs så bra där. Det känns hemskt att inte kunna återvända dit och träffa mina föräldrar.

Nahid har tre barn, två med sin första man från Iran och ett med biologen Torbjörn som hon träffade i Uppsala. De två äldsta barnen, Setareh 25 år och Rostam 23 år, har hon jobbat ihop med i flera filmprojekt. Just nu håller Nahid och Setareh på att göra filmen ”Emma”. Den handlar om en svensk tjej som är adopterad från Sri Lanka. Hon har problem med droger och hamnar på ett behandlingshem men blir utslängd därifrån efter tre månader. Nahid och Setareh har följt Emma i tre år och just nu håller Setareh på att filma slutscenerna. Nahid beskriver filmen som en saga med ett lyckligt slut. Emma har tagit sig ur heroinmissbruket, gift sig, köpt ett hus och en hund. ”Emma” kommer förhoppningsvis att dyka upp på biograferna för att senare visas på TV. Nahid tycker att filmen i grunden handlar om känslor hos Emma och andra tjejer runt omkring henne. Ett annat aktuellt samarbete mellan Nahid och Setareh är dokumentärfilmen ”Damtoaletten” som utspelar sig på Flustrets damtoalett i Uppsala. Den visas på olika filmfestivaler och är gjord av Setareh med Nahid som producent. ”Damtoaletten” kommer snart även på TV.

Dottern Setareh Persson jobbar på heltid som filmare och hon brinner för dokumentärfilmen. Hennes första film gjorde hon som nittonåring. Den handlar om hennes möte med en jämnårig kusin i Iran och heter ”Jag och min kusin” (2003). Nahid filmade men ”Setareh bestämde allt”. ”Åt helvete med det gamla” från 2004 gjorde de tillsammans. Filmen spelades in på samma behandlingshem som ”Emma” och handlar om den unga tjejen Daniella. Emma och Daniella vistades samtidigt på hemmet och de blev goda vänner som fortfarande umgås.

Sonen Rostam Persson är musiker och har mest gjort musikvideos, men tillsammans med Nahid har han gjort filmen ”Motormannen” som handlar om en märklig man som åker runt på en flakmoped och köper skräp som han sedan säljer till sopstationer. Nahid skötte kameran medan Rostam regisserade och klippte filmen. Nahid berättar att Rostam tycker mycket om att klippa film, däremot är han inte så förtjust i att filma.

En av Nahid Perssons mest uppmärksammade filmer är ”I livets slutskede” från 2002 som utspelar sig på Hospice i Uppsala som då fanns i Samariterhemmet. Hospice är en plats för svårt sjuka människor med mycket kort tid kvar i livet. Filmen visades i SVT året efter och fick de högsta tittarsiffrorna av alla dokumentärfilmer det året: 600 000 tittare såg ”I livets slutskede” 2003.

Var det svårt att filma döende människor? Som tittare upplevde jag att filmen berörde mig starkt. Man fick en relation till människorna du skildrade och det kändes svårt att se hur de gradvis blev allt sämre, t.ex. fick vi följa den nyförälskade Kerstin och hennes kamp in i det sista för att hålla livsgnistan uppe.
– Det var lätt att komma nära Kerstin, men i början var det svårt att filma på Hospice, man känner ju en instinktiv rädsla för döden. De flesta var dock positiva till att bli filmade och Kerstin var roligast att lära känna. När jag frågade henne om jag får filma henne svarade hon: ”Javisst, jag har alltid drömt om att bli skådespelare”. Hennes döttrar sa att filmen förlängde hennes liv.

Nahid och Kerstin fick en mycket stark vänskapsrelation under filminspelningen. Det var svårt för Nahid när hon mot slutet inte längre kunde upprätthålla deras nära kontakt för att Kerstin blev allt sämre. Kerstin ”kändes som min mamma”. Nahid håller fortfarande kontakten med en av Kerstins döttrar.

När jag frågar om hon kan tänka sig att göra fler filmer i sjukvårdsmiljöer svarar hon att hon tycker om att göra film om utsatta människor men att hon inte kan eller vill planera något för framtiden. Hennes filmidéer uppstår ofta spontant och filmandet styrs av en stark känsla för det hon håller på med just då.

Innan jag hinner fråga vilken film hon känner mest för svarar hon att ”I livets slutskede” ligger henne närmast, och då främst för Kerstins skull. Men i nästa andetag nämner hon också ”Prostitution bakom slöjan” som en av de två filmer som engagerat henne mest på ett känslomässigt plan. Den handlade om tjejer från hennes land och det var därför lätt att identifiera sig med dem.
– Det är hemskt att regimen gjort som de gjort, att tjejer drivs in i prostitution. Om de hade haft möjligheter skulle de utbilda sig och bli något.

Nahid Persson har i nästan hela sitt vuxna liv utsatt sig för risker, alltsedan hon var med i revolutionen mot Shahen av Iran 1979 som följdes av kampen mot den nya religiösa diktatur som tog över makten efter shahens fall.

– Jag tar risker när jag filmar, jag tänker inte på vad som kommer att hända. Jag är inte rädd. Jag är helt fokuserad och stänger ute allt annat.
– Jag har varit mycket nära döden i många situationer i mitt liv, men jag tänker inte på döden. De enda gånger jag gör det är när jag tar risker, då tänker jag att jag inte vill dö för mina barns skull.

En av Nahids bröder blev avrättad av den nya regimen i Iran när han var 17 år. Den andra brodern, som bara var 15, blev också tillfångatagen. Han fick livstids fängelse men släpptes efter tre år för gott uppförande. När Nahid var på sin långa flykt från Iran till Sverige, via ett par års exil i Dubai, hamnade hon i många farliga situationer. Men att faror kan uppstå när man minst anar det fick hon och hennes familj uppleva på en semesterresa till Thailand för drygt två år sedan. De hamnade mitt i Tsunamikatastrofen och Nahids son Rostam blev allvarligt skuren av glasbitar när den väldiga vågen sköljde iväg med familjen. Rostam opererades och fick ligga flera dagar på sjukhus.

Varför började du med film?
– Det var mycket en slump. När jag först kom till Sverige ville jag fortsätta jobba som journalist men språket var ett hinder. Så jag studerade till mikrobiolog och började jobba på ett laboratorium, men det var så tråkigt att jag slutade efter ett år. Sedan arbetade jag på en persisk närradiostation i Uppsala och också på UR här i stan. Där träffade jag en tjej som skulle gå en tv-utbildning och jag blev genast intresserad när jag hörde det.
– Ungefär vid den tiden gjorde jag min absolut första film. Den hette ”En dag på dagis: ett minne för livet” och titeln säger precis vad den handlar om. Jag filmade barn på ett dagis med 13-14 barn, klippte filmen och sålde den till föräldrarna för 200 kr styck. Filmen blev ungefär en timme lång. Kameran lånade jag från Studiefrämjandet och idén fick jag från min bror som gjort likadana filmer tidigare. Den filmen gjorde att jag blev fast. Jag tyckte det var mycket lättare att uttrycka mig i bild. Det här var ungefär femton år sedan.
– Sedan sökte jag till en ettårig film- och videoutbildning hos AMU-gruppen i Uppsala. Där lärde jag mig mest den tekniska biten, som hur man klipper film osv. Efter det hamnade jag som praktikant på SVT och efter praktikperioden fick jag anställning där.

Under sin tid på SVT gjorde Nahid några filmer som visades på TV.  Sedan åkte hon tillbaka till Iran för första gången på sjutton år. ”Där filmade jag allt jag såg”. Resultatet blev filmen ”17 år av längtan”. För den fick hon sitt första filmpris, dokumentärfilmspremien från SF. Efter det började hon arbeta som frilans och många av hennes senare filmer har visats i SVT.

Vilket pris sätter du mest värde på av alla du fått? Guldbaggen?
– Det bästa priset för mig är när min mor och far blir stolta över mina filmer.

Hur har du påverkats av att du fått så många priser och blivit så uppmärksammad i media för dina filmer, framför allt för "Prostitution bakom slöjan"?
– Det ser jag som en bekräftelse på att jag är bra på det jag gör. Egentligen vem som helst skulle kunna få den bekräftelsen om han/hon får möjlighet, är riktigt envis och kämpar för det hon tror på. Jag har inte uppnått det jag nu uppnått av en händelse. Jag har kämpat hårt. Det är bara de senaste månaderna jag har bestämt mig för att ha en dag i veckan för mig själv, annars har jag jobbat 7 dagar i veckan. I början av mitt filmande kunde jag jobba 36 timmar i streck.

Är det skillnad på hur människor bemöter dig nu än innan du blev känd?
– Ja, en del har större respekt för mig, men i stort sett är jag väl samma person som jag alltid varit. Kanske förväntningarna ökat, vilket kan innebära mer stress.

I din film ”Min hemlighet” från 1998, som handlar om sexualitet och abort bland unga invandrarflickor, framträder Fadime (som blev utsatt för hedersmord av sin far 2002) öppet och berättar om sin situation och de hot hon utsätts för. Hur tror du man kan hjälpa dessa unga kvinnor och har din film påverkat situationen för dem på något sätt?
– Jag har träffat många andra tjejer som levt i samma situation som Fadime.
– Jag tror att min film påverkat, inte minst genom att belysa problemet. Men min ambition var också att försöka förändra föräldrarnas syn på sexualitet. Det är ett långvarigt jobb att förändra föräldrarnas synsätt. Efter 20 år i Sverige lever de som de levde för 20 år sedan fast mycket har förändrats under den tiden i deras gamla hemländer.

Känner du ett ansvar för dem som medverkar i dina filmer?
– Jag känner ett stort ansvar och även rädsla för att de ska råka illa ut när jag filmar utsatta människor. Men de har ett stort behov av att synas, de vill synas. Jag har aldrig fått nej från utsatta människor när jag frågat om de vill medverka i mina filmer. Ofta innebär filmandet en sorts terapi för dem. Men det är självklart med ansvar.

Att Nahid känner ansvar för dem hon filmar finns det flera exempel på. Fortfarande skickar hon pengar till Fariba, en av de två kvinnorna i ”Prostitution bakom slöjan”, som hon hjälpt till ett drogfritt liv. När Nahid var färdig med filmen ”Åt helvete med det gamla” gav hon pengar för inköp av möbler till filmens huvudperson Daniella, en ung tjej med drogproblem som efter vistelsen på ett behandlingshem skulle få eget boende. Daniella har även bott ett år hos Nahid efter filmen.

Hur ”Prostitution bakom slöjan” kom till är belysande för hur Nahid arbetar. Hon reste till Iran för att filma två äldre kvinnor som levde ihop, men polisen störde henne så mycket att hon gav upp. På gatan träffade hon en gammal man som sålde spådomar och när hon följde med honom hem träffade hon hans grannar, de två ensamstående mammorna Fariba och Mina som tvingats in i prostitution och drogmissbruk för att överleva. Då bestämde hon sig för att filma dem istället. Det var alltså mycket en slump som låg bakom den filmen. Nahid berättar att hon tar tillfället i akt när situationer uppstår. Intuitionen är ett arbetsverktyg för henne. Hon tycker att hon är bra på att filma just det som är intressant och det är en fördel också för att man slipper mycket klippning på det sättet.

Det är ofta så hon hittar de personer som medverkar i hennes filmer. Hon bara stöter på dem som av en slump, blir intresserad av deras livshistoria och resultatet blir en film. Men just nu letar hon faktiskt efter människor som skulle passa bra i hennes självbiografiska spelfilm. Också till ”Min hemlighet” sökte hon aktivt efter lämpliga personer, men hon tycker att de filmer som inte är så planerade blir bäst.

Är det en medveten metod att komma mycket nära dem du filmar och har du några speciella knep för att göra det?
– Ja, jag använder vissa metoder, jag har till exempel alltid en ödmjuk inställning och jag låtsas inte vara så duktig. Men de ämnen jag väljer att filma ligger mig nära om hjärtat vilket gör det lättare att få kontakt. Jag öppnar mig för de medverkande och berättar vad jag själv känner, till exempel uttryckte jag min vrede mot regimen för Fariba och Mina, och då blir de i sin tur mera öppenhjärtiga.
– Jag har aldrig distans till dem jag filmar, det går inte att komma nära människor om man har distans.

Nahid betalar aldrig något till de medverkande under själva filminspelningen, det skulle inte fungera, men när filmen är klar tar hon ofta hand om dem på olika sätt genom ekonomisk och praktisk hjälp.

Envishet är en av hennes drivkrafter, filmerna måste alltid bli som hon tänkt sig. En annan drivkraft är att visa verkligheten som den är, att visa det som andra inte visat. Nahid vill med sina filmer få till stånd förändringar i samhället, hon vill förändra människors syn på saker och ting. Hon kallar sig för en ”samhällspolitisk filmare”.

Text och foto: Gunnar Matti