Vad är adhd/add?

Alla har vi ibland svårt att sitta stilla, vara uppmärksamma och kontrollera våra impulser, i synnerhet om vi är stressade eller trötta. För en del barn, ungdomar och vuxna är de här problemen så stora och ständigt närvarande att de allvarligt inverkar på hur de fungerar i vardagen. Det är då det kan vara berättigat att tala om en funktionsnedsättning som brukar benämnas adhd.

Adhd/add är en diagnosbeteckning som ingår i neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Svårigheterna förekommer hos cirka fem procent av alla skolbarn. Det är vanligare att pojkar får diagnosen än flickor. Troligen är andelen flickor högre än vad man tidigare trott då många inte fått sina problem identifierade. Länge trodde man att adhd var ett barndomsproblem som skulle växa bort. Det har visat sig vara en felaktig föreställning och många har kvar sina problem även i vuxen ålder. Det är viktigt att barn med adhd uppmärksammas tidigt och får stöd och förståelse för sina svårigheter. Utan stöd finns det en stor risk för att barnet misslyckas i skolan, att de tappar självkänslan och att de får svårt att anpassa sig socialt. Som ungdom och vuxen finns risk att drabbas av depressioner, relationsproblem, svårigheter att klara arbetslivet och vardagen samt, i värsta fall, hamna i missbruk och kriminalitet. Tidigt stöd kan minska dessa risker.

Definitioner

I den medicinska litteraturen beskrevs barn med uppmärksamhetsproblem, överaktivitet och bristande impulskontroll första gången för hundra år sedan. Redan då menade man att problemen sannolikt hade en biologisk grund. Beteckningarna för den samlade problembilden har växlat genom tiderna beroende på vad som setts som de mest utmärkande svårigheterna och orsaken till dessa. I Sverige används diagnosen adhd eller add.

Kärnsymtomen vid adhd/add

Barn, ungdomar och vuxna med adhd/add är en grupp individer som sinsemellan kan vara mycket olika. Problemen kan ha olika tyngdpunkt och svårighetsgrad och variera under olika perioder från barndomen upp till vuxen ålder. Begåvning och uppväxtmiljö påverkar också vilka konsekvenser de grundläggande svårigheterna får.

Adhd är en förkortning av Attention Deficit Hyperactivity Disorder. På svenska brukar det översättas med brister i uppmärksamhet och impulskontroll samt hyperaktivitet. Kärnsymptomen vid adhd är uppmärksamhetsproblem, impulsivitet och överaktivitet. Dessa kan förekomma var för sig eller i kombinationer. För att få diagnosen adhd ska det röra sig om svårigheter som debuterat tidigt och som är varaktiga och bestående. Svårigheterna ska vara framträdande i flera olika situationer och innebära så stora hinder att det är berättigat att tala om en funktionsnedsättning. När det gäller barn ska svårigheterna vara betydande och avvika markant från vad man kan förvänta sig utifrån barnets utvecklingsnivå. För att undvika att man definierar normaltillstånd som funktionsnedsättning är diagnoskriterierna mycket stränga.

Långt ifrån alla med adhd är hyperaktiva och impulsiva. En del har snarare en lägre aktivitetsnivå än normalt. Svårigheterna ligger främst på uppmärksamheten. Den lägre aktivitetsnivån kan innebära att man har svårt att komma igång med en uppgift och blir overksam. Inlärningssvårigheter kan ibland förekomma. I de fallen brukar man istället använda termen add (Attention Deficit Disorder) eller ad(h)d. Denna symptombild är inte lika framträdande och kan därför vara svår att identifiera, till exempel i en klassrumsmiljö, då man oftare kopplar adhd till hyperaktivitet och uppförandeproblem.

Samsjuklighet

Förutom de redan nämnda kärnsymptomen, är det vanligt att personer med adhd även har andra svårigheter. Det kan till exempel handla om kognitiva svårigheter, inlärningsproblem, dyslexi, svårighet i samspelet med andra eller sociala beteendeproblem. Man kan drabbas av sviktande självkänsla, ängslan, ångest och depression. Närbesläktade diagnoser som Tourettes syndrom och autismspektrumtillstånd förekommer också relativt ofta hos personer med adhd. Ju fler tillkommande svårigheter desto större blir givetvis funktionsnedsättningen.

Om ett barn, förutom sin adhd/add, har stora motoriska svårigheter (grov- och/eller finmotoriska) är benämningen DCD (Developmental Coordination Disorder). ADHD + DCD motsvarar den tidigare benämningen DAMP.

Samsjuklighet komplicerar behandlingen och problemen kan bli allvarligare på sikt än om barnet enbart har adhd. Genom att förstå hur personen fungerar och anpassa kraven efter förmågorna kan man förebygga och minska många av de tillkommande problemen. Det är viktigt att man själv har förståelse för sina behov, svårigheter och förmågor.

Uppmärksamhetsproblem

Uppmärksamhetsproblemen vid adhd/ add kan se ut på många olika sätt. Det kan verka som att personen inte lyssnar på vad andra säger. Man kan ha svårt att uppfatta instruktioner, svårt att komma igång med uppgifter och att göra färdigt det man påbörjat. Svårigheterna kan också göra att man tröttnar fort, är oorganiserad, verkar splittrad och disträ, glömmer och tappar bort saker, tappar tråden vid berättande, fastnar i ovidkommande detaljer med mera. Detta kan ge ett allmänt förvirrat och okoncentrerat intryck. Hos en del visar sig uppmärksamhetsstörningarna framför allt av att de lätt störs av saker som händer runt omkring. Andra verkar snarare bli fort uttråkade och vänder aktivt sin uppmärksamhet bort från en pågående uppgift och söker stimulans utifrån.

Sammanfattningsvis kan man säga att man har svårt att rikta uppmärksamheten på det väsentliga och sortera bort det som är oväsentligt. Man kan ha svårt att växla uppmärksamheten mellan olika saker och fördela uppmärksamheten på ett ändamålsenligt sätt.

Karaktäristiskt för de flesta med adhd/add är en bristande uthållighet och en svårighet att samla energi för att genomföra och slutföra en uppgift. Det blir extra tydligt om uppgiften är tråkig och enformig och inte ger direkt behovstillfredsställelse. Att göra något som inte känns intressant eller meningsfullt är väldigt svårt för många med adhd/add. Om det däremot är en uppgift som man tycker är intressant, kan det motsatta hända – att man ägnar allt för mycket uppmärksamhet åt uppgiften och glömmer allt annat. Exempel på det är vid dataspelande där man får konstant och snabb feedback på det man gör, vilket hjälper till att hålla vakenheten uppe.

Impulsivitet och överaktivitet

Personer med adhd/add som tillhör den impulsiva/överaktiva gruppen brukar beskrivas som extremt handlingsbenägna. De reagerar på stort och smått och dessutom ofta utan reflektion eller eftertanke. Liksom hos små barn styrs handlandet av impulser och utifrån kommande stimuli, istället för inifrån genom överväganden, tankar, planer och intentioner. Följden kan bli att man fattar oöverlagda beslut och reagerar alltför spontant utan att vara beredd på följderna. Man försöker hellre tillfredsställa sina omedelbara behov än att jobba för långsiktiga mål. De impulsiva dragen kan bli ännu mer påtagliga i situationer som är ostrukturerade eller vid uppgifter som kräver mycket egen reflektion och eftertanke och om det saknas tydliga mål, yttre styrning och belöningar.

Motivationen är ofta avgörande för om man klarar en uppgift eller inte. Det är vanligt att man har svårt att tåla motgångar eller hinder. Impulsiviteten kan också innebära att man har svårt att kontrollera sina känslor och får ofta känsloutbrott. Man kan ha svårt att stanna upp och lyssna in andra människor, vilket naturligtvis påverkar samvaron och samspelet med andra.

Länge ansåg man att överaktiviteten var det mest framträdande draget vid adhd. Numera betraktar man det snarare som att man har en svårighet att finna en lämplig aktivitetsnivå till vad uppgiften kräver. Aktivitetsnivån kan antingen vara för hög eller för låg och det är svårt att hitta en ”lagom” nivå. Man är antingen ”av” eller ”på”. Hos vuxna kan det visa sig genom att man ägnar något väldigt mycket energi, för att sedan bli helt uttröttad. För både barn och vuxna kan det sedan ta lång tid att återhämta sig. Att vara motoriskt överaktiv är vanligt hos mindre barn, men avtar ofta med åldern. Pojkars och flickors överaktivitet kan ofta, men inte alltid, se olika ut. Flickor kan ofta vara pratiga, ”plockiga” och socialt överaktiva, medan pojkarna i högre grad följer den traditionella bilden och är motoriskt överaktiva, det vill säga springer omkring och klättrar. Hos vuxna med adhd visar sig överaktiviteten ofta mera genom rastlöshet, att man ständigt tuggar tuggummi, trummar med fingrarna och liknande, är otålig och att man har svårt att varva ned och ständigt behöver sysselsätta sig med något.

Orsaker

Att adhd/add beror främst på biologiska faktorer är forskarna numera överens om. Ärftligheten spelar stor roll. Olika riskfaktorer och påfrestningar under tidig utveckling, som graviditet och förlossning kan också spela roll. Man har hittat olika avvikelser i hjärnans funktion hos personer med adhd/add. Den gemensamma nämnaren är störningar i impulsöverföringen i de delar som styr uppmärksamhet, aktivitetsreglering och impulskontroll. Den för närvarande mest aktuella förklaringsmodellen handlar om dopaminförsörjningen i hjärnan och stämmer väl överens med de senaste neuropsykologiska förklaringsmodellerna. Enligt dessa förklaringsmodeller innebär det att man har brister i sina exekutiva funktioner, det vill säga de processer i hjärnan som svarar för planering, organisation, samordning, impulsreglering med mera. Man har även brister i det så kallade arbetsminnet.

Arbetsminnet innebär, enkelt utryckt, förmågan att hålla flera saker i huvudet samtidigt och att kunna använda tidigare erfarenheter för att förstå nya situationer.

Det finns inga belägg för att psykosociala faktorer såsom dålig uppfostran, brister i familjefunktion, stress, traumatiska händelser, miljöfaktorer eller dylikt skulle kunna förklara uppkomsten av adhd. Däremot har sådana faktorer betydelse för hur allvarliga konsekvenser funktionsnedsättningen får. Stress–sårbarhetsmodellen är en teori om uppkomsten av vissa sjukdomar och ohälsa och utgår från att människor har olika förutsättningar att klara av fysisk eller psykisk stress vilket är avgörande för hur man utvecklar till exempel psykisk ohälsa. En förstående, anpassad och stödjande omgivning på alla nivåer kan förhindra att funktionsnedsättningen utvecklas till ett allvarligt funktionshinder.

Faktagranskare: Johan Isaksson, Postdoc, leg psykolog. Institutionen för Neurovetenskap, BUP, Uppsala universitet, Akademiska sjukhuset. Institutionen för kvinnor och barns hälsa, KIND, Karolinska Institutet.

Version: 2017-01-10

-------------------

Faktatexten får skrivas ut, kopieras och spridas fritt till intresserade. De får däremot inte säljas eller publiceras i andra sammanhang utan tillstånd från Infoteket om funktionshinder.